Jag får panik på kändispartyn

RELATIONER
Foto: SARA RINGSTRÖM

Annika kommer från Sätra, en söderförort till Stockholm, och kanske att det finns spår av till exempel Bajen-klackens humor i miljön där, funderar jag, för det är något hos henne som påminner om den, en direkthet, en uppfinningsrikedom, en gåpåighet och en snabbhet, fräckhet.

– Jag vill gärna komma från en gammal arbetarmiljö, men det gör jag inte. Jag tror att du har rätt i och för sig, man kan ju till exempel se på hiphopkulturen med de nya tuffa tjejerna som kommer fram där, de kommer inte från Danderyd. Men Sätra är egentligen en medelklassförort.

– Vi hade vår lilla svacka bakom lagårn, som vi kallade den. Det var Peter Settman och jag och några till. Innan han dök upp hade jag varit roligast, sen blev han roligast och det var jättejobbigt.

– Sedan har jag en väldigt stark mamma också. Det har säkert haft betydelse, och både mamma och pappa är roliga. Mamma är stark och pappa har en jäkla timing. Jag tror att jag är en lyckad kombination av båda. Vi har alltid fått lära oss att det är okej att ta plats.

Det sociala spelet går ju också ofta ut på att killar berättar roliga saker och tjejer sitter bredvid och skrattar uppmuntrande och stöttande. Inte minst i tv finns det ett sånt mönster, med leende, varma, kvinnliga programledare som skrattar åt skojiga och utflippade manliga programledare som clownar sig. Här finns mönster att bryta.

Annika berättar att när hon och Sissela Kyhle skulle vara med i ”Parlamentet” tillsammans första gången, ansågs de för lika.

– Två blonda roliga tjejer var en för mycket. Medan hela den övriga ensemblen den säsongen var skalliga, men det gjorde visst inget. Killar kan vara hur lika som helst, men tjejer delas in i typer den rödhåriga, den mörkhåriga och så vidare.

Vad är kvinnlig humor?

– Ja, säg det. Vad är det? Det är så typiskt att när jag började med radio så lanserades det som att nu skulle P3 satsa på kvinnlig humor. Det är löjligt.

– Jag tar nog inte så gärna plats och berättar historier om mig själv. Det kanske är kvinnligt. Jag reagerar mer på vad andra berättar.

Du har sagt att du älskar uppmärksamhet, annars kunde du lika gärna jobba på Konsum.

– Ha, ha, jag får äta min egen skit här. Men det där sa jag nog som en reaktion på kändisar som gnäller över att det är så jobbigt att skriva autografer, och äta gratis och tjäna massa pengar och bli fotograferade. Som om det inte var jobbigt alls att sitta i kassan på Konsum eller jobba som undersköterska.
Ska jag kunna hoppa på folk kan jag faktiskt inte hångla med dem på kändispartyn

– Vad jag menar är att man ändå väljer själv om man vill vara offentlig eller inte. Vi har pratat mycket om det här hemma, min man och jag. Han har ju också varit en del i rampljuset nu som programledare för ”Svart eller vitt” i TV4. Det är jäkligt jobbigt att ha allas ögon på sig, men vi kan faktiskt lägga ner om vi inte vill ha det, men nu gör vi det här och då får vi ta det. Det är inte värdigt att gnälla på att man blir känd (skratt).

Men är du inte rädd för att ditt privatliv ska hamna på löpsedlarna?

– Nej, jag har en metod. De ringde från Hänt Extra och ville fråga om vårt bröllop, och då la jag på luren. För säger man något så spinner de en hel artikel runt det lilla uttalandet. Jag lurade dem.

När det gäller kändisminglande har du sagt att du inte passar in, att du har fel utseende.

– Men det är sant. Jag får panik på såna där tillställningar, och jag vet inte varför. De vet aldrig vem jag är, jag blir aldrig plåtad eller så, jag bara slinker förbi utan att någon lägger märke till mig. Ingen puss på kinden av Bindefeld, ingenting. Det finns ett väldigt klassuppdelande i det som jag har otroligt svårt för, och alla är faktiskt väldigt snygga och har ett intresse i att vara väldigt snygga. Jag kan beundra det, men jag är inte sån och jag kommer aldrig att se ut sådär. I haven’t got the style.

– Sedan är det så att ska jag kunna hoppa på folk och driva med dem så kan jag faktiskt inte stå och hångla med dem på kändispartyn. Man får välja där. Okej, nu kommer man väl att få äta upp det här när man avslöjas med att gå på något jippo, men jag brukar försöka att inte kuckelura liksom. Och det är ju svårt att stöta ihop med någon som man varit hårt på i veckan innan.

Läs fortsättningen på intervjun med Annika Lantz:

- Jag tror inte på passionen längre

Annika Maria Lantz