Jag tror inte på passionen längre

RELATIONER
Foto: SARA RINGSTRÖM

För att vara en kvinna som varit nere för räkning har du ändå haft en lycklig vår. Du har gift dig och du har sagt att din man är snyggare än George Clooney.

– Visst är han. Och när jag har gjort ”Parlamentet” har han gjort supé när jag kommit hem. Hans mamma är visserligen hemkunskapslärare så det borde slå tillbaka så att han inte kan laga mat, men det kan han. Vi var på en thailändsk restaurang för ett tag sen och åt en underbar soppa, och så blev jag så sugen på den häromdagen och då ställer han sig och gör en sån soppa, bara ur minnet. Hur går det ihop? Köket är hans liksom.

Det är en speciell relation att vara kollegor och kamrater samtidigt som man är ett par. Är det bra?

– Ja, jag tror att det är bra för ett förhållande, utom för skådisar kanske, som jämt är borta. Men annars? en bästis, som man får ligga med (skratt).

Hur träffades ni egentligen?

– Vi jobbade ihop på Radio Stockholm och var inte intresserade av varann på det viset, utan vi hade andra relationer. Däremot hade vi otroligt kul när vi jobbade ihop. Han var dessutom mycket yngre, jag menar det märktes mer att han var yngre då än vad det gjorde senare.

Det där lät kryptiskt?

– Han är fyra år yngre, så han var väl 21 och jag 25, och jag tänkte på honom som liten, men sen var det en fest där något hände, och sen hävdade jag att det var han som kastade sig över mig medan han hävdade att det var jag som kastade mig över honom. Vi hade väl tagit en drink för mycket båda två. Det fanns ett enda vittne, men han har inte velat tala.

– Men på vårt bröllop så fick vi veta hur det gick till och jag hade rätt. Efter alla dessa år. Det var Tomas som kastade sig över mig.

Vad tror du att det har haft för betydelse att ni kände varann innan som vänner?

– Man vet ju lite vad som händer, man behöver inte sitta och undra över hans grova humor och tänka: Men gud, är han galen eller är han så här? För det visste man redan.

Brukar det vara så för dig, eller har du tidigare blivit ihop med någon mer hals över huvud?

– Nej, men jag har varit ihop med en norsk präst. Det var inte mitt första långa förhållande, men kanske det första mer seriösa, och vi kände inte varandra så väl när vi blev ihop. Å andra sidan var det ingen riktig passion heller, mer än att vi tyckte att vi två skulle lära känna varandra bättre, att det kunde vara intressant.

– Sedan blev jag tillsammans med en kille på studentradion när jag jobbade där, och det var verkligen passionerat och ångande i början, men kanske att det var det och inte mer. Jag tror inte riktigt på passionen efter det. Den driver upp en sån känslostorm och man kan inte ha det så, för man måste jobba också, och vid minsta stabilisering i känslorna så börjar man genast att jämföra med hur det var i början och undra: Varför har vi det inte så längre?

– Nu hade jag ju turen att få uppleva passionen med Tomas också, men då hade vi också en trygghet att vi kände varann så väl. Plus att vi respekterade varann yrkesmässigt. Det var många fördelar.

Mitt i den här jobbkonflikten så gifte ni er alltså. Hur var bröllopet?

– Det var underbart. Vi gifte oss i Maria Magdalena kyrka i Stockholm och hade middag i Van der Nootska palatset som ligger på andra sidan gatan. Det var fantastiskt kul, och det är så tråkigt att man inte kan få ha på sig sin brudklänning flera gånger. Den är silvergrå med pälskrage, figursydd med ganska smala ärmar. Och ett litet släp. En kompis till mig har sytt den.
Min man är snyggare än George Clooney

Du har också en historia om en olycklig kärlek i ungdomen, killen med oxblodsfärgade skinnbyxor som du aldrig fick.

– Stackarn! Han kommer att bli helt paranoid, så många gånger som detta har nämnts. Ja, jag var olyckligt kär i honom, i två år, och min kompis var lika kär i honom så vi satt och var olyckliga ihop, och längtade. Sedan hade vi en massa teorier om hur han tänkte och kände och om han signalerade olika saker till oss.

– Det var ju lite sjukligt. Det var som om vi levde i en gammal 1700-talsroman eller nåt. En romantisk värld där man tolkade in saker för att man inte kunde ha en rak kommunikation. Ingenting var på riktigt, ingenting var fysiskt, allting var bara bilder av hur man skulle vilja att det var.

– Jag var riktigt olycklig över det här. Jag mådde riktigt dåligt. Sista året försvann han från skolan för att han gick tvåårig linje, och det var nog tur för mig. Sedan kom det lite studentfester och hände andra saker, så jag blev distraherad.

Jag vet att han var med i ett radioprogram. Du fick honom plötsligt i luren, och det är väl enda gången du varit tyst i radio?

– Ja, (skratt) Det var hemskt. Han hade inte haft en aning om detta. Nu spelar han med Nick Borgen. Där ser man hur det kan gå.

När du var yngre hade du ett ganska starkt religiöst intresse, och inte minst när du var tillsammans med den norske prästen. Hur är det nu? Går du i kyrkan?

– Det är för jobbigt att vara religiös faktiskt, även om jag har något, man får väl kalla det tro. Min farfar var baptistpastor och mamma och pappa tog oss till kyrkan vid högtider och jag bad bordsbön och började i Kyrkans ungdom, men jag kände mig aldrig riktigt hemma där för det var ändå lite trångsynt.

– De där perioderna som jag verkligen har trott har ju gett väldigt mycket styrka, men det är för jobbigt. Dels är det för jobbigt personligen för mig, dels är det jävligt provocerande för folk att man är troende, och jag orkar inte hålla på och diskutera och försvara och säga: ”Det går inte att förklara” på varenda lunch.

– Ändå kan jag inte släppa att jag har haft en barnatro, det är inte så att det går över, men jag gör inget aktivt av det just nu.

Du kanske blir präst i framtiden?

– Ja, jag tror att jag kommer att bli präst när jag blir pensionär. Det är faktiskt helt allvarligt. Jag tror att jag skulle bli en sådan bra präst.

3 saker Annika Lantz skrattar åt:

Åsa Mattsson