– Jag blev en annan person

RELATIONER

Hon älskar djur, natur och sitt arbete – men det är en farlig passion. Mitt i naturens Charlotte Permell talar ut om stressen bakom kameran.

Charlotte i det gröna. Duvblå linneskjorta och vita linnebyxor från Åhléns, 250 och 300 kronor. Styling: Ehva Löpp, hår & makeup: Helena Aro
Foto: PER BJÖRN
Charlotte i det gröna. Duvblå linneskjorta och vita linnebyxor från Åhléns, 250 och 300 kronor. Styling: Ehva Löpp, hår & makeup: Helena Aro

 Charlotte Permell är passionerat förälskad i naturen. När hon tog över ”Mitt i naturen” i Sveriges Television höll kärleken på att bli för stor.

– Jag vet inte om det är bra att ha ett så passionerat förhållande till sitt arbete. Jag ville att det skulle bli så bra som någonsin är möjligt. Det är lätt att gå in i jobbet med så mycket hull och hår att man inte kommer ut igen, säger Charlotte Permell och tar en tugga av Västerviksgäddan.

”Utmärkt”, utbrister hon då och då. Vid sidan av naturen har hon en stark passion för mat.

Utanför gamla jazzklubben Nalens restaurang Grand National i Stockholm är det en mulen och kylig försommardag. Charlotte Permell är koncentrerat sammanbiten och talar med exakt samma lugna, lätt sävliga blekingska dialekt som vi känner igen från tv.

Hur gick det med privatlivet?

– Privatlivet försummades. För mycket, verkligen. De första åren hade jag för lite tid och ork för umgänge. Jag försummade kamrater men även föräldrarna och gamla mormor. Jag fick ett uppvaknande. När man står mitt inne i en sån storm har man inget perspektiv, man inser inte att ”oj, här gick plötsligt ett år av mitt liv utan att jag träffat nån, och, oj, hoppsan, nu har det gått TVÅ år”. Det var väldigt destruktivt.

– Jag blev stundtals helt personlighetsförändrad, jag fick blackouter och glömde att jag hade träffat vissa personer. När man är totalt överbelastad stänger skallen av.

– Jag har en hög stresstålighet, det måste man ha i vårt yrke, men det var för mycket. Tv är ett fantastiskt jobb, men det är också väldigt utsatt. Därför har man en naturlig drift att göra sitt yttersta för att det ska bli bra. Det är väldigt pinsamt annars, det syns så tydligt och blir så hårt förknippat med dig själv.

Blev du deprimerad?

– Jag blev låg. Ingenting är roligt när man är för stressad. Så vill jag inte ha det igen.

– Nu är det jättebra. Redaktionen är större och jag reser lite mindre. Förra året låg jag ute i fält uppemot 14 dagar i månaden, i år har jag bara varit i Indien och Indonesien.

Kan du känna att vi har ett tydligt släktskap med djur?

– Jag blir mer krass ju mer jag ser. Det grundläggande spelet på savannen handlar om att äta eller ätas och om makt. Det finns tydligt med i våra liv, även om vi är civiliserade, äter på restaurang, bär kläder och tänker på taxeringen. Men parallellerna finns.

– I min lycka över naturen kan jag känna samhörighet. Men samtidigt, när jag sitter där i safaribilen och ser in i ögonen på ett lejon, kan jag plötsligt inse att ”oj, oj, du känner ingen samhörighet med mig”. Det är ett uppvaknande.

Är apan det djur som påminner mest om människan?

– Rent genetiskt är vi ohyggligt lika, bara 1 till 2 procent av vår genmassa skiljer oss från människoaporna (gorilla, schimpans, orangutang, gibbon). Studerar man apor ser man det: fingerfärdigheten, minspelet, sättet att vara, hur de ger sig på varandra. Så visst är det väldigt likt.

– De marina däggdjuren har den här omsorgen om varandra, ett jätteavancerat språk – till och med olika dialekter. De tar hand om varandras barn, de konkurrerar. De har vad man kallar en hög intelligens. Där kan man också se paralleller till oss och jag tror att det är en av anledningarna till att valar och delfiner är så populära. Och att de samtidigt lever ett liv vi vet så oerhört lite om. Tänk dig dessa forskare som följer dem, som är lyckliga om de får se en skymt av dem var tredje dag när någon går upp för att andas, resten av livet levs ju där nere i havet.

Läs fortsättningen på intervjun med Charlotte Permell

– Jag vaknade upp med spräckt skalle

.

Charlotte Permell