Arne Höök: Vi är den rånade generationen, den som själv aldrig stal

RELATIONER

I dag hade jag tänkt skriva en krönika om hur synd det är om oss femtiotalist-män som inte får ha vår musik i fred. Jag hade bullat upp i huvudet med massor av exempel: hur skivbolagen och unga glopar med "koll" bestulit min generation på Johnny Cash, Tom Jones, Dolly Parton, Van Morrison, Ann Peebles, John Lee Hooker, John Holm - ja ni fattar. Inte ens de vissna giganterna har vi fått ha ifred. Allt säljs en andra gång. Vi är vad musiken gäller den rånade generationen. Den som själv aldrig stal någonting från föräldrarna, vare sig Peter Kreuder eller Lino Venturas saxparty.

Jag hade tänkt skriva att vi är förlorarna som får dansa till de döda, för Chester Burnett och Marc Bolan kan bolagen ändå inte tvinga sjunga duett med Courtney Love.

Jag hade tänkt peka på att till och med det rent absurda är möjligt, att Gunnar Wiklund säljs för 65 kr singeln i second hand-butikerna, och att jag, som en följd, sitter i min radhuskällare och gråter med ett sista eget minne i handen. Marcie Blane.

Men i måndags skrev jag en artikel på temat "Bli en modern feminist - vik ut dig!" med poseringstips för mogna kvinnor, och det funkade liksom inte, jag blev nermejlad av arga läsare. Däremot, veckan innan, hade Killinggänget på sin nätsida Spermaharen varit så där riktigt, riktigt jätteroliga och bajsat på Henning Mankell.

Så i dag skriver jag ingen krönika alls.

Jag skriver ironins och de små uttryckens runa.

Jag ristar den varma humorns sten. Från och med nu åker vi alla i 170 km i timmen, tar poäng på de goda för skrattets skull och myser i soffan med våra pensionspoäng.

Vi är alla Henrik Schyffert eller ingenting. Med eller utanför: med kalla skratt eller inga alls.

Knepigt. God bless you all!