– Vi är nästan som syskon

RELATIONER
Kim Charlott Kärnfalk Ålder: 26, Familj: Föräldrar och två småsyskon, pojkvän Marcus Westdal, 26. Bostad: Tvåa i Uddevalla. Samlar på: Kosaker. Bästa koskämt: Tänk dig själv att bli smekt på brösten varje dag i ett helt år men bara bli påsatt en enda gång. Klart man blir galen. Har jobbat: Med utvecklingsstörda. Vill bli: Vuxen i huvudet. Motto: Man kan aldrig mer än göra bort sig.
Foto: Sara Ringström
Kim Charlott Kärnfalk Ålder: 26, Familj: Föräldrar och två småsyskon, pojkvän Marcus Westdal, 26. Bostad: Tvåa i Uddevalla. Samlar på: Kosaker. Bästa koskämt: Tänk dig själv att bli smekt på brösten varje dag i ett helt år men bara bli påsatt en enda gång. Klart man blir galen. Har jobbat: Med utvecklingsstörda. Vill bli: Vuxen i huvudet. Motto: Man kan aldrig mer än göra bort sig.

Kan ni något annat än att sjunga?

– Det är väl klart! Jag kan en massa andra saker. Sova länge på mornarna, till exempel, säger Kim.

– Sen har jag haft lyckan och turen att bli anförtrodd att ta hand om andras barn och det är jag rätt stolt över. Så jag antar att jag kan det också. Och jag har jobbat med utvecklingsstörda.

– Jag kan väl också en massa saker, men jag har bara lust att göra musik och jag kan inte ens det, säger Nina.

– Och jag tycker inte att jag kan, men det är roligt att måla och hålla på med keramik.

– Men jag kan ju inte bedöma om jag kan eller inte. Men jag kan lära mig, det kan jag. Fast jag behärskar inte det jag hade velat behärska.

Är ni rädda för att misslyckas?

– Jag är rädd för det jämt. Ja, jag är jätte ? Nina tystnar och Kim tar över.

– Jag är mer rädd för att folk ska komma på att jag är jag och inte egentligen kan ?

? sjunga? För det är inte du som sjunger, du har en liten bandspelare i gommen? Eller?

– Nej, jag vet inte hur jag ska förklara det, säger Kim.

– Man väntar på att avslöjas och måste hela tiden prestera mer och mer, förklarar Nina.

Vilka misstag har ni gjort?

– Nu i efterhand – jag har gjort tv-program som jag inte skulle göra om igen. ”Fråga Olle.” Då visste jag inte att om man var öppenhjärtig i en intervju så skulle det valsa runt i olika tidningar sen, säger Kim.

Vad sa du då?

– Jag sa att jag vill ?, du vet, ? med kungen.

Göra vadå?

– De frågade vilken kändis jag skulle vilja hångla med. Jag svarade ”Kungen för han är kändast av dem alla.” Det skulle jag inte sagt. Jag var inte beredd på skriverierna som kom efter. Jag var inte smart nog att tänka så långt.

– Jag har också gjort en massa misstag, säger Nina. Litat för mycket på journalister, varit alldeles för blåögd. Vi fick ingen information om vad man kan säga och inte. Det borde vi ha fått före tv-programmet. En mediahanteringskurs. Och sen ångrar jag mitt utvik. Det var fina bilder och så, men det bidrar ju också till utseendefixeringen. Jag är vanlig, ingen modell eller Playboytjej. Så jag ångrar det.

Var de justa mot dig?

– Jag litar alldeles för mycket på folk. De sa att den här bilden kommer inte att kännas naken i tidningen och så tittar man på bilden i tidningen och den känns helt naken. Jag fick inte se bilderna innan de gick i tryck. Men jag var ju dum nog att godkänna allt under fotograferingen. Och det här var precis i början av allt, det var så smickrande med all uppmärksamhet.

Nina har väl ändå sluppit det värsta. Kim däremot, åkte på en del snytingar när hon tog över efter Paula Pennsäter. En ovanligt skojig journalist frågade henne hur det känns att vara ful. Ungefär lika korkat som att fråga en basketspelare hur det känns att vara dvärg. Vad fan vet Kim om det? Kim är inte ful. Möjligtvis mörkhårig.

– Det där är ju subjektivt, varje person har ju sin smak. Men frågan var ställd så fel. Jag blev verkligen ledsen, säger Kim.

– Man får höra jävligt mycket. Jag tog verkligen åt mig när en dam kom fram och klappade mig på magen och frågade om jag väntade en liten. Nej, jag är bara fet sa jag och gick. Och sen skulle jag stå och sjunga två timmar till på scen och drog in magen hela tiden. Det var inte så kul, säger Nina.

Stöttar ni varandra när det händer sånt?

– Ja, det gör vi. Alltid. Vi är som syskon, nästan. Säger Nina.

Vill ni leva i en värld utan speglar?

– Då kanske man skulle leva i en värld utan idioter också. Det är en fantastisk tanke, säger Nina.

Nu står skivbolaget i dörren. Vi har talat fem minuter för länge. Det är bråttom. Nina och Kim ska signera skivor. Kön ringlar sig genom varuhuset. Det är hysteri. Tjejerna ler och krafsar autografer och allting är på låtsas. Ända tills en handikappad kille har krånglat sig fram i kön. Kim skiner upp, kramar honom och pratar lite extra. Och då blir det på riktigt, för en kort sekund.

Caroline Giertz