Maritha och Roland har tagit hand om 50 barn

RELATIONER

Hemma hos vanliga Svenssons står det kanske en husvagn parkerad i trädgården. Hos familjen Andersson i Berg utanför Skövde står det en tolvmeters husbuss.

Maritha och Roland Andersson har genom åren tagit hand om ett 50-tal barn i olika åldrar.
Foto: MATS BENGTSSON
Maritha och Roland Andersson har genom åren tagit hand om ett 50-tal barn i olika åldrar.

- Vi reser runt med ungdomarna i hela Sverige. Det är viktigt att ge dem positiva upplevelser och minnen, säger Maritha Andersson, 49 år, mamma till en tonårspojke och fostermamma till tre tonårsflickor.

Hon och maken Roland Andersson, 51, har haft fosterbarn i 23 år.

De började för att de hade ett socialt intresse och engagemang. Roland Andersson sa upp sig från arbetet som byggnadsarbetare och var hemma på heltid i femton år. Nu kör han buss på deltid, medan Maritha Andersson är hemma på heltid.

De har haft ett 50-tal barn genom åren i alla olika åldrar. Numera vill de helst bara ta emot tonåringar, bland annat eftersom de själva är i den åldern att de inte tycker att de passar som småbarnsföräldrar längre.

Ändå händer det fortfarande att de får hämta nyfödda barn på BB, som de blir jourföräldrar till i några månader. I två fall har de själva letat upp ett familjehem åt dessa mindre barn.

Paret Andersson tror att det finns flera orsaker till att det är svårt att rekrytera familjehem. Kunskapen i samhället är liten och statusen låg.

- Många tror att man bara har värstingar boende hos sig, en del tror att man gör pengar på barnens olycka, säger Maritha Andersson.

Den ekonomiska otryggheten är en annan faktor. Själva har de de senaste åren varit kontrakterade av en stiftelse, och har därför numera en garanterad månadsinkomst, men så har de inte haft det tidigare.

- En del tror kanske också att man måste vara övermänniskor för att klara av det. De som vi känner är vanliga människor, men inga karriärmänniskor, säger Roland Andersson som dock medger att det finns en baksida med att vara fosterföräldrar.

- Det kan hända att man inte riktigt räcker till för någons behov, till exempel när någon faller tillbaka i missbruk och kriminalitet, säger Maritha Andersson.

Men glädjeämnena överväger.

- Det kan vara enkla saker som när någon blir godkänd i ett ämne i skolan. Men också att någon kommer tillbaka som vuxen och hälsar på oss med egna barn och visar sig själv ha blivit en bra förälder.

Ulrika Vallgårda