Vad fan gör man när kravallerna kommer?

RELATIONER

Det var midsommar när den är som vackrast. Före fyllan. Lövade träbåtar, folkdräkter, dragspelsmusik, midsommarstång vid en bygdegård, kaffe och hembakt.

Så hör jag mig säga:

- Tänk vad förvånade alla skulle bli om vi drog svarta huvor över huvudena och skrek ein, zwei, drei, nazipolizei!

Ingen skrattade. De förstod inte. Hur kunde hon få den sjuka tanken i huvudet?

Jag bevakade toppmötet. Lika oförberedda som midsommarfirare är på stenkastare och kravallsköldar, lika oförberedd hade jag varit. Jag lever nog fortfarande i katastrofberedskap. Dagen för midsommarafton frågade en kollega om jag fått mejlet om Öresundsbron.

- Va, har den rasat!

Det mest otroliga kan faktiskt hända. Det vet jag nu.

Samhällsstrukturen som vi gemensamt byggt upp under de senaste tusen åren rasar om bara några hundra personer vill det samtidigt. Små fyrkantiga stenar får poliser och demonstranter att blöda och system att åderlåtas på det goda. Demokratin ersätts med fruktan och osäkerhet. I Göteborg litade ingen på någon. Informationssystemen föll. Demonstranterna slöt sig. Polisen var tysta bakom kravallhjälmar. Politikerna kunde eller ville inte svara på frågor. Sjukhusinformationen och kommunens växel bröt samman. Inte ens trafikljusen berättade när vi fick gå. Media fick uppgiften att berätta.

Mitt i allt kaos saknade jag 80-talets telefonkataloger. De trygga sidorna "Om kriget kommer". Om vad man tar med sig i skyddsrummen och vilka signaler som betyder vad. En handbok i krisöverlevnad. Jag tror vi behöver nya katalogsidor för 2000-talet. "Om kravallerna, miljöhotet eller epidemin kommer". Att förstå det onormala går nämligen inte. Men det hade varit skönt att veta vad fan man ska ta sig till.