Det kommer alltid att finnas de som har ett pissigare liv

RELATIONER

Under det tidiga 80-talet var jag på en skololympiad. Till 1500-metersloppet fanns det en storfavorit, Micke, som gick några årskurser över mig. Och visst - när startskottet gick av drog han, precis som tippat, ifrån de andra och sedan var det Mickes lopp. Självklart skulle han ha vunnit. Om det inte var för segernonchalansens sötma. Istället för att pinna på stannade han upp mitt på banan och vinkade till publiken. Han vinkade länge. Under tiden blev han omsprungen och han blev inte segrare utan blott utskrattad. Sensmoralen är så glasklar att det borde ha blivit en fabel och han den Segervissa Storken. De senaste veckorna har varit en orgie i dystra budskap om jämställdheten som kom av sig. Kvinnor tror att de får samma vård som män, men får sämre uppföljning, billigare läkemedel och måste vänta längre på ambulansen.

Lönegapet mellan män och kvinnor ökar och vi är inte längre det land i världen med minst löneskillnad mellan könen.

Jag blir så beklämd att jag överväger att cementera igen brevlådan så jag slipper ta del av eländet. När hände det här? Vi var ju världsbäst på jämställdhet. Det är det man fått kastat i ansiktet varje gång man diskuterat könsroller, pappaledighet, löner och fördomar.

"Vad klagar du för? Du lever i Sverige - det land där kvinnor har det bäst."

Så har vi slagit oss till ro och sovit sött. Vi gjorde fel. Man ska inte nöja sig för att det finns de som har det sämre. Det kommer alltid att finnas de som har tristare jobb, lägre lön , sämre vård och pissigare liv. Men det är inget argument för att hindra dem som vill ha det bättre. Alla borde ha en utopi att sträva emot istället för att slå sig till ro.

Nu har det hänt. Vi har stannat och vinkat till publiken. Och blivit omsprungna, omkullsprungna. Nu är vi alla den Segervissa Storken. Grattis Sverige!