Jag ska måla hela världen lilla mamma...

Läs utdrag ur Aprilhäxan skriven av Majgull Axelsson

RELATIONER

Som fortsättning på Aftonbladet Kvinnas och Unicefs kampanj för att hjälpa flickor i Nepal att lära sig skriva kan du idag läsa ett utdrag ur Aprilhäxan, skriven av Majgull Axelsson och utgiven av Prisma förlag.

Foto: Björn Elgstrand

I många år levde jag bredvid ett sådant leende. Jag känner det väl. Det är de utvecklingsstördas enda sköld mot världen: ett botgörarleende, ett tiggarleende.

På slutet log Tiger-Maria varje vaken minut.

Själv vägrade jag redan tidigt att le, jag trodde att om jag inte log på det där sättet så skulle världen inse att jag inte var utvecklingsstörd, att jag bara såg utvecklingsstörd ut. Men det var ett fåfängt hopp. Redan från början hade överläkare Redelius en gång för alla slagit fast att jag var så gravt utvecklingsstörd att det inte ens var lönt att tala till mig.

Och nu, när jag var nästan tolv, upprepade han sin diagnos varje gång det var min tur att inspekteras vid veckoronden på Vanföreanstalten.

Det hjälpte inte att det låg en hög av böcker på mitt nattygsbord. Jag bläddrade bara i dem, hävdade han. Det var ett mekaniskt beteende, en härmning.

” Grünewald och de andra må inbilla sig att varenda idiot kan bli professor ”, sa han och gjorde en liten paus.” Men ibland måste man inse faktum. Ett barn av det här slaget måste matas tre gånger om dagen och tvättas två gånger om dagen, i övrigt finns det ingenting att göra.”

Översköterskan vid hans sida nickade och låtsades göra en anteck ning. Hon låtsades alltid anteckna allt han sa, och trots att alla kunde se att hon förde pennan ett par millimeter ovanför journalarket, så tycktes Redelius själv inte märka det. Tvärtom tycktes pennans rörelser smickra honom: då och då gjorde han en liten konstpaus för att hon skulle hinna med att anteckna allt.

” Som klinikchef”, fortsatte han långsamt och tydligt, ” har jag ett ansvar inte bara mot patienterna, utan också...” Paus. ”...mot våra uppdragsgivare, det vill säga skattebetalarna.” Lång paus. ” Man måste ändå inse att det är bättre att satsa allas våra skattepengar på barn och ungdomar som har en framtid...” Paus. ”... än på varelser som på sin höjd kan tränas till en schimpans nivå...” Ny paus. ”Som denna.”

Därmed var jag avklarad. Han vände sig mot sängen intill, där Tiger-Maria låg i stram givakt. Hon var tretton år den gången och hade just börjat inse ett och annat om sig själv och om sin tillvaro. Denna dag var hon fastspänd i sängen. Redelius granskade remmen.

” Har Maria varit stygg?”

Översköterskan tryckte journalbunten mot sitt bröst.

” Hon försökte rymma.”

Redelius skakade på huvudet som om han hade drabbats av en stor

sorg:

” Maria, Maria, Maria! Vad har du gjort?”

Tiger-Maria brast i gråt: det var en högljudd, brölande barnagråt, som på ett ögonblick fuktade hela hennes ansikte, kinderna med tårar, pannan med svett, hakan med saliv. Mina spasmer tilltog, jag ville förklara att Tiger-Maria inte alls hade tänkt rymma, att hon bara hade tänkt halta i väg till kiosken. Hennes mamma hade skickat en hel femkronorssedel i ett kuvert till hennes födelsedag och Tiger-Maria hade tänkt köpa godis åt oss alla. Hon hade glömt att man inte fick gå utanför grindarna utan att fråga husmor, men var det inte mänskligt att glömma? I synnerhet om man var tretton år, hade Downs syndrom och

ett närminne som tagit stryk av hundratals epileptiska anfall? Dessutom skulle Maria aldrig någonsin kunna rymma, hennes höftledsskada gjorde det omöjligt för henne att gå längre än ett par hundra meter i taget , visste de inte det? Mindes de inte det? Men det blev inga ord. Vid det här laget kunde jag bara hjälpligt göra mig förstådd om jag själv var alldeles lugn och om den som lyssnade tog god tid på sig. Och nu var det ingen som lyssnade. Allt jag fick ur mig var skummande saliv och

några oartikulerade läten. Redelius märkte inte att mina spasmer hade blivit häftigare, han såg på Tiger-Maria och suckade djupt:

”När hände detta?”

Översköterskan sänkte sin penna och såg allvarligt på honom.

” I går.”

”Och vad har syster och husmor bestämt?”

”Sängläge i tre dagar. Ingen utelek den fjärde och femte dagen.”

Redelius nickade.

”Där hör du, Maria. Regler är till för att följas. Och nu hoppas jag att du lär dig något av den här erfarenheten.”

”Ja-haa!” snyftade Tiger-Maria och log sitt tiggarleende bakom tårarna. ”Jag lä-här mig, jag lo-hovar att jag lä-här mig...”

Själv slöt jag ögonen, plötsligt alldeles rasande på Tiger-Maria.

Vi var fyra flickor på salen: Tiger-Maria och jag, Elsegerd och Agneta. Vi hade var sin säng, var sin byrå och ett gemensamt litet arbetsbord med två stolar. Utanför vårt fönster växte en jättelik ek, utanför vår dörr låg en lång korridor med åtta bruna dörrar. En trappa upp fanns en likadan korridor, en trappa ner likaså. I slutet av varje korridor fanns en liten sköterskeexpedition. Dit fick barnen inte gå in, den som ville något fick knacka och vänta tills syster öppnade dörren. Det gjorde ingenting. De flesta av oss skulle ändå inte ha kunnat ta sig över tröskeln.

alla var rörelsehindrade, mer eller mindre gravt.

Det som var speciellt med vårt rum var att vi alla fyra utöver våra andra handikapp hade epilepsi. Därför måste vi ha hjälm dygnet runt.

Fast egentligen var det inga riktiga hjälmar; det var ett slags vadderade mössor som knäpptes under hakan. För Elsegerd och Agneta var mössorna ett avskytt kastmärke, medan jag och Tiger-Maria tog det hela med jämnmod. Vi var ju ändå kastlösa.

Det rådde nämligen strikt hierarki bland barnen på Vanföreanstalten:

högst i rang stod den som var minst skadad, längst i rang stod den som både hade rörelsehinder och en utvecklingsstörning. För de icke utvecklingsstörda var ingenting viktigare än att hålla rågången tydlig mot idioterna. Det var en ren försiktighetsåtgärd. Alla visste att utanför grindarna riskerade vi alla att bli betraktade som idioter och det var farligt, eftersom den som blir betraktad som idiot har en tendens att till slut leva

upp till rollen. Och epilepsi måste ju vara en sorts utvecklingsstörning.

Ingen som inte var idiot skulle ju kasta sig omkull på golvet med jämna Mellanrum, tugga fradga och kissa på sig.

Elsegerd och Agneta skulle ha stått högt upp i hierarkin om det inte hade varit för epilepsin. Elsegerd hade klumpfot och behövde bara en enda käpp, Agneta hade ryggmärgsbråck och måste visserligen sitta i rullstol, men det kompenserades av att hon var så söt. Ur den vadderade hjälmen strömmade ett vattenfall av vita lockar, och när hennes lilla dockansikte sprack i ett vemodigt leende fick alla människor tårar i ögonen. Vid julfesterna fick hon alltid sjunga ”Jag ska måla hela världen lilla mamma...”, och då hände det att till och med Redelius brast i stum, grimaserande gråt.

Agneta hade en mamma på riktigt. Och en ovanligt hängiven mam ma. Vid minsta lilla skurlov dök hon upp på anstalten och drog med sig

Agneta ut på promenader runt Stockholms alla affärer. På kvällen rullades hon in på salen med knäet täckt av påsar och paket. Ville vi se? En ny blus! Ett pussel! En tvål som luktade parfym! Vid alla längre lov fick hon dessutom åka hem till villan på Svartsjölandet eller sommarstugan på Singö, precis som om hon varit en riktig internatskoleelev.

Elsegerd och Tiger-Maria hade också mammor, men de hade det

Inte lika förspänt. Elsegerds föräldrar var missionärer i det svartaste Afrika och kom bara hem vart tredje år, Tiger-Marias mamma var änka med fyra barn i Vilhelmina. Hon kunde inte komma ens så ofta som missionärerna. Men varje vecka skickade hon ett kort till Tiger-Maria, ett kort som systrarna läste högt vid lunchen och som Tiger-Maria sedan sparade i en skokartong. När de andra flickorna läste läxor brukade Tiger-Maria dra fram en stol till min säng och bre ut alla sina vykort över mitt täcke. Vilket tyckte jag var vackrast? Vinterbilderna?

Eller solnedgången över Malgomaj? Jag röstade alltid på vinterbilderna, men det var Tiger-Maria som fällde avgörandet och valde alltid solnedgången över Malgomaj.

Efter läxläsningen började min skola. Elsegerd var min lärare, Agneta min pennhållare, Tiger-Maria min beundrare. Jag behövde dem alla, Tiger-Maria minst.

Det började som en lek, en lek som Elsegerd ville leka för att hon redan i första klass hade bestämt sig för att hon skulle bli lärarinna när hon blev stor. Läxbordet var hennes kateder, de båda stolarna elevernas bänkar. Till en början försökte hon få Agneta och Tiger-Maria att vara elever men de tröttnade snabbt, Agneta därför att hon redan kunde det som Elsegerd hade att lära ut, Tiger-Maria för att hon inte kunde hänga med. De fnissade och pratade strunt, de ville leka andra lekar. Och när de

hade försvunnit ut ur salen började Elsegerd i brist på bättre att undervisa mig. Jag blev så ivrig att jag började dregla. Ingenting ville jag hellre än att lära mig tyda de där små tecknen i böckerna. Det måste vara som att lyssna på radio med ögonen och att lyssna på radio var det roligaste jag visste.

”O”, sa Elsegerd och viftade med sin läsebok. ”O, mor en orm!”

”Öööh”, svarade jag.

”Nejnej”, sa Elsegerd. ”Du måste försöka! O heter det.O!”

”Öhhh!”

”Jo! Du kan visst lära dig det här! O mor! Orm!”

”Ooöh!”

”JA! Bra! Nu får du en stjärna i bpken. Det här är M. Kan du säga M?”

”Ööömm!”

”Ja! Precis rätt! Du får en stjärna till, Desirée. Och nu är det slut för dagen, nu ska vi sjunga en psalm och be till Gud!”

”Öööm!”

”Det ska vi visst det, det är bara elaka flickor som inte vill be till Gud!”

Hon krånglade ihop mina motspänstiga händer, flätade mina fingrar om varandra och skyndade sig att i rasande takt rabbla Fader vår innan mina spasmer slet händerna åt sidan.

”Amen!” slutade hon andfått.

”Öhmm!” sa jag och fick Elsegerds bleka lilla ansikte att spricka upp i ett brett leende.

”Åh”, sa hon. ”Nu får du en stjärna till!”

Sådan var min grundutbildning: en väg beströdd med Elsegerds stjärnor. Efter en liten stund slog sig Agneta ner bredvid Elsegerd och hjälpte mig att hålla pennan när jag skrev, medan Tiger-Maria lade sig på sin säng och gapade av förundran över mina framsteg. När vi hade lämnat läseboken gick vi in i multiplikationens land, vi strövade vidare över naturlärans alla ängder och namngav fåglar och träd som jag aldrig hade

sett, vi höll andan med Gustav Vasa när han gömde sig i hölasset och vi flög tillsammans över kartbokens alla landskap. Elsegerd var en lysande pedagog, ibland lite väl lysande. Hon berättade så levande om Valdemar Atterdag och Kristian Tyrann att Tiger-Maria utvecklade en fullkomlig fobi för danskar. Och när det visade sig att Redelius skulle åka på studieresa till Amerika i tre månader och ersättas med en dansk vikarie blev hon panikslagen.

Preben hette han. Han slog oss med häpnad genom att komma till

vår sal alldeles ensam, utan Redelius vanliga hov av sköterskor och biträden, och genom att bete sig som en gäst. Han gick från Elsegerds säng till Agnetas och därefter till min, hälsade och tog i hand. Men när han kom till Tiger-Marias säng såg han förbryllad ut. Var var den fjärde ungen?

Majgull Axelsson