”Olyckor händer när man minst anar det”

RELATIONER

Näst ut som inspiration i Aftonbladet Kvinnas novelltävling är Inger Frimansson. Här kan du läsa två avsnitt ur hennes ungdomsroman Elden, som kom ut hos Bonnier Carlsen 1999.

Josefina går sista terminen i nian. Hon har sällskap med Jakob. Hon vill göra slut men vågar inte. Det är synd om Jakob.

Under en klassfest i ett fritidshus på landet händer det något som förändrar livet för Josefina och hennes kamrater.

Efter detta kan hon inte gå i skolan mer. Det är hon som bär skuld till det hemska som hände. Men det är det bara hon som vet.

Kapitel 9

André, hennes klassföreståndare, hade kommit hem till huset där hon bodde. Han steg in genom dörren och hans händer luktade tobak precis som vanligt och hans ögonlock var tunga och halvslutna.

Hon ville inte att han skulle se henne här inne där allt var hennes privata.

Hon dolde ansiktet i händerna.

”Du”, sa han och kom nära. ”Jag är jävligt dåligt på sånt här. Men jag vill att du ska komma tillbaka. Jag vill att du ska må bra igen. Alla i klassen vill det.”

Hon ryckte på axlarna men lät händerna vara kvar.

André la armen om henne, det var som en stöt från ett elstängsel. Hon reste sig upp från stolen, stod med ryggen krum.

”Olyckor händer när man minst anar det. Ingenting blir bättre för att nån stänger in sej i sitt rum.”

Hon stod blickstilla.

”Jag har också varit med om saker ? När vi var små ? Min lillebrorsa blev påkörd av en bil. Föraren hade druckit, han såg inte brorsan som cyklade vid vägkanten ? jo han såg väl men kunde inte bedöma avståndet. Min bror sitter i rullstol i dag. Han är förlamad.”

Hon vände sig långsamt om.

Vad har jag med det att göra?

Nej. Hon sa det inte.

Han stod där i sina ljusa byxor och den blårutiga skjortan som han var så snygg i, hon och Kristina hade pratat om det många gånger, han är skitsöt, har du kollat in hans händer.

Han stod på ryamattan i hennes rum och han hade tagit av sig skorna. Han pratade om någonting som hänt för hundra år sen.

Gå! tänkte hon. Du fattar inte ett jävla skit!

Hade allting varit som vanligt hade hon kunnat ta med honom sen i sina nattliga fantasier. Just det att han varit hemma hos henne. Hon skulle ha målat upp för sig att de satt på hennes sängkant, att han höll om henne och strök henne över håret. Inget mer.

Men ingenting var längre som vanligt och skulle heller aldrig mera bli det.

I så fall skulle hon ha kastat sig på luren och ringt till Kristina, gissa vem som har varit här, gissa vem som har stått inne i mitt rum, mitt rum du, och tagit i mej och kramat mej?

Kristina skulle ha lyssnat, hon skulle ha blivit svartsjuk men eftersom de var bästa vänner skulle hon inte ha visat det.

”Och sen?” skulle hon ha viskat och inte gett sig förrän alla detaljer hade avslöjats, hur han höll huvudet, vad han hade på sig, om han hade mönstrade strumpor, vad han sa när han kom in och när han gick.

Allting brukade de berätta för varandra, de var ju blodssystrar, de var en och samma person.

När de första gången låg med en kille till exempel. Kristina hade gjort det först, hon var ju också äldre, hon var storasyster. Hon hade varit full och nästan inte medveten om vad som hände och efteråt kände hon äckel och ville aldrig mera se den där grabben. Hon visste inte ens hans namn, det var på en fest i en villa och de låg i en främmande säng.

För Josefina hade det ännu inte lyckats. Hon hade visserligen legat med flera killar men ingen av dem hade klarat av att komma in ordentligt, hon fick som en kramp där nere och det gjorde fruktansvärt ont.

Först Patrik, en flera år äldre kille som hon träffade förra sommaren. De hyrde hus i skärgården, han kom på motorcykel och hon klev upp bakom honom och följde med.

För att inte glida av var hon tvungen att hålla honom hårt om midjan och i början satt hon spänd och vågade nästan inte titta av rädsla för att den stora motorcykeln skulle välta i en kurva. När de stannade tyckte hon att hon redan kände honom så smått. Hon hade ju suttit så tätt intill honom med värmen från hans höfter och rygg mot sin mage. Han luktade gott också, det var något i hans hår.

De körde ner till havet och det var kväll. Där nere pågick ett party, en massa folk som grillade. Patrik kände dem men han vill inte gå dit, han ville hellre vandra längs vattnet med hennes hand i sin, han var den romantiska typen och han hittade några fina snäckor som han stoppade i hennes fickor. Bakom sanddynerna gjorde han i ordning deras läger. Varsamt hjälpte han henne att lägga sig, drog ner hennes shorts och försökte genast komma in i henne. Hon ville men ändå inte. Hade liksom inte hunnit förbereda sig. Kanske var det därför som det inte gick.

Han sa att det inte gjorde något men hon märkte på honom att han blev störd. Då sa hon att hon måste hem. Han gjorde ingenting för att hindra henne. Han körde henne tillbaka in till centrum, släppte av henne på samma ställe där han hämtat upp henne. Några kärringar blängde till på motorcykeln, den dånade och lät. Josefina gjorde sig cool.

”Tja då”, sa hon.

Han höjde handen.

”Tja då, vi ses!”

Hon såg honom några dagar senare igen, då var det ett gäng av motorcyklar. Först vill hon gömma sig, sedan ville hon springa fram och breda ut armarna, rakt framför de smattrande svarta motorcyklarna. Men plötsligt hade de vänt och gett sig iväg som en svärm av vildsinta getingar. Det blev alldeles tyst. Patrik hade inte låtsats se henne. Hon kände det som om han slagit henne rakt i ansiktet.

Nästa gång var i en lägenhet på Surbrunnsgatan. Kristina och hon hade blivit bekanta med två engelsmän, Tony och Chris. De lånade lägenheten av en kille som tydligen var utomlands. Chris och Kristina verkade ha blivit blixtförälskade, de la sig i soffan och drog över sig en rutig pläd.

Tony såg på dem och gjorde grimaser och ett tag fick Josefina för sig att han såg ner på Kristina för att låg under en filt med en grabb som hon inte kände. Blond svensk flicka, hon visste ju vilket rykte sådana hade.

Han hällde upp vin och serverade dem, skämtade om deras namn, som klingade så lika. Chris and Christina. Han spelade musik så högt att grannarna till slut bankade i golvet. Han var ganska söt, inte så där blekfet som engelska grabbar kunde vara.

Josefina drack två glas vin. Tony dämpade ner musiken och satte på en tryckare, Sailing med Rod Stewart. Den som hennes mamma valt till sin begravning. Inte för att hon var sjuk eller så, bara ifall något skulle hända. En väninna till henne dog i hjärtinfarkt för några år sedan. Det var totalt oväntat. Efter det gick mamma till Fonus och skaffade Vita arkivet, det var någon mapp där man skrev upp allt om hur man ville ha det när man dött. Eller ”gått bort”, som det brukade heta.

Tony bjöd upp henne genom att buga så där överdrivet artigt med ena handen vikt mot bröstet. Han var mager, hon kände revbenen innanför skjortan, han var svettig och tunn. Han dansade in henne i det lilla rummet som låg mot gården och drog henne med sig ner i sängen. Så släckte han lampan. Det gjorde henne lättad för med ens kom en blyghet över henne. Inte för att själv visa sig naken men för att se hans kropp och upptäckta någonting med den som skulle fylla henne med olust.

Han viskade hennes namn, han uttalade det på engelska ”Josephine, oh Josephine!” En kort stund kände hon som om hon var med i en engelsk eller amerikansk film. Han var varm och mycket försiktig och hon bredde ut sig och tog honom till sig helt. Ändå gick det inte. Det var som ett stopp där inne, och det gjorde ont.

Tony blev arg på henne. Han sa ingenting men hon märkte det på hans rörelser, på hans sätt att kasta till henne kläderna. Hon gick stapplande ut i det stora rummet och flera timmar hade gått och hon skulle ha varit hemma för länge, länge sedan.

Inte ens med Kristina kunde hon prata om detta.

Det är nåt fel på mej, nåt fel.

Kapitel 13

När de satt och åt på kvällen knackade det på dörren. Nicke hade hoppat upp men han skällde inte, han viftade på svansen och krafsade vilt nere vid tröskeln.

”Kom in!” ropade morbror Bosse.

En man stod i köket. Han var lång och hade lockigt, liksom genomblåst hår. Han drog med tröjärmen över hakan.

”Men tjänare Joel, är det du!”

”Å fan, sitter ni och äter, då ska jag inte störa.”

Moster Hessli hade rest sig.

”Kliv in bara, du stör inte. Det finns mat till dej med om du är hungrig.”

Mannen log. Han hade ljus och hög panna och en tröja som var röd.

”Bra tajmning va?” sa han och la ifrån sig oljerocken över vedlåren.

”Ja, du visste väl att vi äter så här dags”, skrattade moster Hessli och ställde fram en tallrik till på bordet. ”Kom hit och sätt dej. Jag gjorde isterband i dag, hoppas det passar.”

”Mmmm! Det har jag inte ätit sen jag var grabb.”

Mannen som hette Joel gick i strumplästen över golvet och slog sig ner intill Josefina. Han räckte fram handen, den var sträv och kall. Det luktade blåst om honom, sand.

”Joel heter jag”, sa han och han uttalade det med betoning på sista stavelsen, Joél. ”Och du då?”

”Josefina.”

När han vände sig så här direkt till henne och pratade kände hon igen hans röst, det var mannen från i natt, det var mannen hon mött vid havet. Hon blev plötsligt rädd att han skulle säga något. Hon ville inte ha några frågor om vad hon hade för sig om nätterna, att moster och morbror skulle börja rota i det och undra. Mannen betraktade henne medan moster Hessli sköt fram korvfatet över bordet.

”Du är ny här va?” sa han fundersamt.

Hon nickade.

”Det är min systerdotter, Joel. Min berömda diktarsysters dotter. Det här är Josefina Silversten! Hon har hälsat på oss förut om somrarna. Men det måste ha varit innan du kom tillbaka. Hon ska bo här hos oss ett tag nu.”

Joel tog en potatis, han spetsade den på gaffeln och började omständligt dra av skalen med tummen och kniven.

”Jaha. På det lilla viset.”

Han tuggade, huden i ansiktet var frisk och solbränd. Det syntes att han vistades mycket utomhus.

”Jag kom egentligen för släken”, sa han ”Tänkte rensa upp nere vid stranden, jag behöver låna en av hästarna.”

”Visst! Självklart! Ta vilken du vill, du känner dem bättre än vad vi gör.”

”Då tar jag Stróka. Hon är van att dra.”

”Vi dricker väl en kopp kaffe först?” sa moster Hessli.

”Ja det säger man inte nej till.”

Josefina stod vid diskbänken, vattnet halt mot hennes händer.

Det var någonting med hans skratt.

De fyra glasen stack upp ur löddret. Det var tunna glas, på fot. Hon grep ett av dem, lyfte det och höll det hårt i handen.

Moster Hessli ropade:

”Gumman, inte behöver du diska, jag kan göra det sen.”

”Nej, det är okej.”

Hon retade sig plötsligt på sin röst. Den lät så tunn och barnslig.

Joel satt och pratade, han rörde i kaffekoppen, han skrattade. Hennes öron öppnade sig, hennes trumhinnor spändes.

”?och hon satt där som fallen från skyarna.”

Nu skrattade de alla tre, deras munnar blev gapande hål. Josefina stod med glaset i handen, det smalt in i hennes handflata men hon kände ingen smärta, såg bara hur det vita diskskummet började färgas rött.

Hon låg på golvet och först visste hon inte var hon var.

En röst långt bortifrån:

”Josefina.”

Då öppnade hon ögonen och såg dem sitta där intill henne, på knä.

”Du skar dej i handen, du svimmade. Du skar dej på ett glas.”

Först då kände hon smärtan, den dunkade sig upp från handflatan och vidare genom armen. Hennes knän och lår darrade, hon anade sin egen kalla lukt av svett. Moster Hessli höll på att lägga förband.

”Gör det ont?” frågade morbror Bosse. Hans ansikte var avlångt, sorgset.

Hon bet sig hårt i underläppen.

Joel ansikte kom nära, små små strån i hans näsborrar.

”Nu slipper du diska på ett tag”, sa han och log försiktigt.

”Det var det jag tänkte”, viskade hon och tungan var torr som en bit bark.

Hon gick vid stranden, små flugor flög upp, det luktade starkt och ruttet. Klockan var åtta på kvällen, himlen kyligt ljus. Långt borta såg hon mannen och hästen. Hon gick emot dem, hon frös.

Joel höll på att köra tång. Han lyfte den med en grep, slängde upp den på kärran. Hästen fnös och ruskade sitt huvud så den svarta manen flög.

”Hej”, sa hon.

Han tittade på henne.

”Är det du, Josefina Silversten?”

”Ja.”

”Hur känns det i handen.”

”Det är okej.”

”Det måste ha gjort ont, du svimmade?”

”Jag vet inte, jag minns inget, jag bara låg där.”

”Brukar du svimma?”

”Jag har gjort det några gånger. Jag har lågt blodtryck säger de.”

”Var det höger hand? Nej, vänster ser jag ju. Är du höger- eller vänsterhänt?”

”Högerhänt.”

”Det var ju tur i oturen i alla fall.”

”Ja.”

Hon blev stående, tyst. Efter en stund:

”Vad gör du?”

”Tar hand om släken. Ja, tången alltså.”

”Den ser jävligt äcklig ut.”

”Kanske det.”

”Och så luktar den skit.”

”Jajamensan. Det är prima gödsel det här.”

”Gödsel!” upprepade hon.

Hästen rörde sig, gick några steg. Josefina ryggade tillbaka.

Joel höjde rösten.

”Stilla Stróka. Stilla.”

”Den gillar inte det där, va?”

”Att arbeta?”

”Ja.”

”Jo då. Hon är bara lite tankspridd.”

Josefina skrattade till.

”Hästar kan väl knappast vara tankspridda.”

”Visst kan de det. De är kloka men ganska impulsiva.”

”Min kompis hemma rider. Kristina. Hon är jämt i stallet. Men jag ? jag är inte så intresserad av sånt.”

”Jag märker det.”

”Jaså.”

Han gav henne en blick.

”Jamen det syns ju tydligt. På ditt kroppsspråk.”

”Jaså. Hur då?”

”Så här!”

Han ställde sig med armarna pressade intill sidorna, spärrade upp ögonen.

”Med andra ord: Du ser livrädd ut.”

”Jaha.”

”Blev du sårad nu?”

Hon ryckte på axlarna, gick några steg. For sedan runt mot honom.

”Det var du, va? Som var ute här i natt?”

Han nickade.

”Jag kunde inte sova. Inte du heller tydligen?”

”Nej.”

”Blev du rädd?”

”Ja. Lite.”

”Stranden är inte farlig. Inte nu. Men sen kommer turisterna.”

”Vad då? Blir det farligt då?”

”Det blir ett jävla liv i alla fall. Jag trivs inte att vara här under den tiden. Men nu är jag här och nu får jag bli kvar.”

Kärran var full. Joel tog tag i tömmarna och började gå. Hon sa hans namn för första gången.

”Joel.”

Han stannade.

”Har du sagt nåt till moster och morbror? Var det det ni skrattade åt förut? Var det mej?”

Förvånad stirrade han på henne.

”Vad skrattade vi åt förut?”

”Där i köket. Du berättade om nån ? hon bara satt där, sa du. Som fallen från skyarna eller vad det var.”

”Jaså det. Nej, nej ? det var nåt helt annat. En rolig historia bara. Vill du höra den?”

Hon skakade på huvudet.

”Vill du åka med, då?” Han gjorde en gest åt det stinkande tånglasset.

Josefina fnissade till.

”Knappast. Jag ska gå hem nu. De väntar väl.”

”Ja.”

”Kan du lova mej en sak, lova att du inget säger. De blir bara oroliga. Om det där i natt, alltså. Jag var bara tvungen att gå ut, jag fick liksom ingen luft.”

Han nickade allvarligt.

”Ja! Jag lovar.”

Inger Frimasson