– Heder handlar ofta om skitsaker

Efter rättegången om hedersmordet står invandrar-
kvinnor i kö för att få Elisabeth Fritz som advokat

RELATIONER

Elsa skulle egentligen sova. Men det har hon inte ett dugg lust med. Hon är fyra månader, gillar att vara i centrum och skrattar mycket. Precis som mamma.

"Halva jag är syrian, eller kanske något mindre än halva. När jag är hos mina föräldrar eller på ett syrianskt bröllop är jag väldigt mycket syrian", säger Elisabet Fritz.
Foto: KALLE ASSBRING
"Halva jag är syrian, eller kanske något mindre än halva. När jag är hos mina föräldrar eller på ett syrianskt bröllop är jag väldigt mycket syrian", säger Elisabet Fritz.

Under hedersmordsrättegången låg en nyfödd Elsa i rummet bredvid rättegångssalen tillsammans med pappa. Elisabeth Fritz hade trott att hon skulle kunna knipa ihop tills hovrättsförhandlingarna var över. Men Elsa ville annorlunda. I stället fick vaktmästaren vara beredd att springa in med en lapp om hon ville ha mat.

Elisabeth Fritz hjälper fortfarande den mördades syster Sara. Men när allt har ordnat sig kommer hon att släppa taget, säger hon. Det gör hon alltid. Hon har mött många tjejer med liknande öden under sina elva år som advokat.

- Det finns en gräns då de inte behöver mig som advokat längre. Men visst undrar jag ibland hur det har gått. Många hör av sig med något litet kort och berättar. Det kommer Sara också göra, tror jag.

Sara har gjort starkt intryck på henne.

- Jag har aldrig tidigare träffat en människa som haft en sådan styrka. Jag hade blivit handlingsförlamad. Det hade vem som helst.

Elisabeth Fritz har mörkt, tjockt hår till axlarna och intensiva bruna ögon. Hennes föräldrar kommer från Libanon, men hon växte upp i Motala där hon och hennes syskon var ett exotiskt inslag som fick rita hemlandets flagga i skolan.

- Jag är glad att jag slapp förorten. Jag hade varit mycket mer utländsk i mina värderingar. Jag hade gift mig i yngre år och säkert inte med en svensk.

För det gjorde hon. När hon var 16 år träffade hon Jörgen. Tre år senare flyttade de till Stockholm för att läsa på universitetet. Med envishet övervann hon sina föräldrars och 300 släktingars ovilja när hon som första flicka i släkten läste vidare på universitetet och lämnade hemstaden.

- Till slut sa de ja, om än inte ett jätteglatt ja. De ville gärna att jag skulle läsa vidare, men inte att jag skulle flytta hemifrån. Enligt min kultur ska man bo hemma hos sina föräldrar tills man gifter sig.

Men när hon väl tagit steget stöttade hennes föräldrar henne fullt ut. Pappa hjälpte henne att flytta och mamma skickade matpaket.

- De har sagt i efterhand att om de sagt nej visste de att jag skulle åka ändå.

Även motståndet mot den svenske pojkvännen försvann.

- I början var det förskräckligt att jag träffat en svensk kille. Många invandrare har knäppa idéer om svenskar som bygger på okunskap. "Svenska kvinnor är så, och svenska män så". Jag visste själv inte så mycket om svenskar förrän jag träffade Jörgen och hans familj.

Sedan fyra år tillbaka bor hon och Jörgen med sina nu två barn i en villa i Täby. Hemmet är lika färgstarkt som Elisabeth Fritz. På väggarna sitter färgglad konst. Många tavlor går i rött, liksom soffan där hon läser förundersökningsmaterial med benen på bordet när barnen somnat.

Hennes kall är att vara målsägandebiträde, säger hon. Den som stöttar och för fram brottsoffrets situation. Hon har prövat på den andra sidan. Försvararen. Men det var inget för henne.

- Jag ser för många kvinnor och barn som är utsatta, som är offer. Det känns viktigare att hjälpa dem. Jag behövs där. Det finns inte så många kvinnliga advokater.

Elisabeth Fritz tycker att de båda farbröderna som mördade Pela borde ha utvisats, trots att de var svenska medborgare.

- Jag tycker inte att människor med de värderingarna hör hemma här. Vi ska självklart tillåta invandrare att behålla sin kultur: att bära slöja eller ha sitt eget språk. Men vi ska inte tilllåta att man förtrycker kvinnor och barn, säger hon.

I och med rättegången lärde sig Sverige begreppet heder. Något som finns i alla familjer från Mellanöstern, även Elisabeths egen.

- Heder handlar ofta om så kallade skitsaker, om jag ska vara ärlig. Jag valde väg ganska tidigt. Jag bryr mig inte om vad folk tycker om mig, mina barn och min familj. Vill jag göra något så gör jag det.

Just nu är det advokat hon vill vara. Ibland tänker hon att hon vill göra något helt annat. Starta ett kafé ute i skärgården, eller köpa en gård, baka bullar, gå på konstauktioner och snickra.

- Det ska jag göra när jag tröttnar rejält på mitt arbete. Men det kommer jag aldrig göra, säger min man.

Hon gillar pulsen i jobbet. Den kittlande känslan precis före slutpläderingen eller spänningen minuterna innan domen kommer.

- Om jag inte skulle få processa skulle det vara väldigt tråkigt att vara advokat. Innan slutpläderingen känner jag ett pirr i magen. Det är som att gå in i kyrkan innan man ska gifta sig.

10 snabba frågor

Röster om Elisabeth Fritz

10 snabba svar