Döden kommer i skepnad av en svart hund

RELATIONER
Foto: Magnus Torle

etta hände mig förra onsdagen. Jag gick en kvällstur in i skogen med min hund. När vi kom ut igen stod där på vägen en annan hund, en helsvart hane, och såg bortkommen ut. Jag har aldrig sett den förr. Inget halsband, hör inte hemma här i trakten. Stod liksom och väntade på oss. Min tik rusade fram och hälsade. Vi gick vidare. Jag vände mig och såg att han traskade efter. När han såg att jag såg, stannade han och låtsades nosa i diket. När vi började gå igen, följde han efter.

Så där höll det på, hela vägen hem. Han följde efter tio meter bakom, stannade när vi stannade, gick när vi gick. När vi kom till grinden vände han och lunkade in i skogen efter att ha gett oss en sista dröjande blick.

Medan jag gick genom grinden tänkte jag på nåt jag hört samma dag. En sjuksköterska berättade om en svart katt de hade på ett vårdhem för gamla. När någon närmade sig slutet gick katten och lade sig i sängen hos den döende. Det var en vana katten hade, som personalen snart kom att betrakta som en diagnos. När någon blev dålig undrade man: Har katten varit där? Då visste man.

Detta tänker jag på medan jag går in och sparkar av mig skorna. Inne i köket kommer jag plötsligt att tänka på den där svarta herrelösa hunden som Tove Jansson skrivit en roman om. Den ärliga bedragaren, en kuslig historia, svart och ensam, som gjorde starkt intryck på mig. Till skillnad från Mumintrollen, tänker jag, som är som äckliga gigantiska fästingar. Det är lite elakt tänkt men jag tillåter mig det, eftersom jag ännu inte sett nyheterna. Den hemlösa hunden slår sig ner hos huvudpersonen Katri och en maktkamp startar. Ingen idyll alls, utan på liv och död. Jag blev aldrig klok på den där historien. Nu plötsligt går det upp för mig. Det var ju döden som kommer på besök, tänker jag, men tvingas bort, för den gången. Döden i skepnad av den svarta hunden. Att jag inte tänkt på det förut.

Jag sätter på tv:n för att se nyheterna. I bakgrunden hör jag nyhetsuppläsarens röst medan jag tittar ut genom fönstret mot skogsbrynet för att se om den svarta hunden är kvar. Nej, inget spår efter honom. Samtidigt hör jag nyhetsuppläsaren meddela mig att Tove Jansson har avlidit i dag.

Denna händelse skulle inte ha blivit en synkronicitet om jag aldrig hade läst Tove Jansson berättelse om en herrelös svart hund. Inte heller skulle jag då ha fantiserat om, vem av oss som den här svarta hunden kom för att besöka, min tik eller mig.