"Jag vet att Mitja tänkte på mig innan han dog"

Olenka fick brev från sin döde man på Kursk - nu bärgas ubåten som var hans ögonsten

1 av 3 | Foto: INA/OLAF MARTENS och PRIVAT
Den 26 oktober fick Olenka Kolesnikowa veta via nyheterna att hennes man bärgats från ubåten. Men det skulle dröja flera veckor innan den ryska regeringen berättade om brevet. Rädslan för att eventuella militära hemligheter skulle läcka ut var stor.
RELATIONER

"Olenka, jag älskar dig. Var inte ledsen. Hälsa Galina och alla jag känner."

Så slutar brevet från kaptenen på den ryska atomubåten Kursk.

Skrivet i mörker på 108 meters djup medan han och 118 andra män väntade på hjälpen som kom för sent.

- Jag vet att han tänkte på mig de sista timmarna innan han dog, säger änkan Olenka Kolesnikowa.

I 330 dagar har Kursk legat i mörker på botten av Barents hav.

Nu ska den ryska atomubåten upp i ljuset. Och med den kvarlevorna av de 106 besättningsmän som är kvar i båten. I måndags började elva dykare, fem ryska och sex norska, resan till olycksplatsen.

Sammanlagt dog 119 personer, hela besättningen ombord på Kursk, i ubåtskatastrofen som började med en explosion den 12 augusti förra året.

Några av kropparna är redan bärgade. En av dom är Dmitrij "Mitja" Kolesnikow i vars ficka man hittade ett brev till hans nyblivna fru Olga "Olenka" Kolesnikowa. Brevet blev en stor sensation - beviset för att en del av besättningen överlevde själva explosionen ombord på atomubåten.

"Vi är 23 man som är samlade i sektion 9. Ingen av oss klarar att ta sig ut. Det är för mörkt för att kunna se något. Jag skriver i blindo""

Olga Kolesnikowa beskriver månaderna efter tragedin som overkliga, ett tillstånd där allt enbart handlade om att hålla ut. Det lilla ärret på hans fot var allt hon kunde gå på när kroppen skulle identifieras. Ansiktet och överkroppen var helt sönderbrända och resten av kroppen fullständigt deformerad.

Ännu har ingen berättat för Olenka vad hennes man dog av. Var det kvävning? Brännskador? Drunkning?

- Det är bara så det är i Ryssland, säger hon.

Det var kärlek vid första ögonkastet då marinofficeren Mitja och biologiläraren Olenka träffades i St. Petersburg julen 1999.

Olenka hade svårt att acceptera att han redan i mars var tvungen att åka bort ett år med ubåten men Mitjas yrkesstolthet var för stark. Han talade om Kursk som sin första stora kärlek.

Dagen innan han for friade Mitja och hon sa ja. De gifte sig under en oväntad permission några veckor senare.

- Kanske var det en högre mening med den permissionen, att alla ombord skulle få ta ett sista farväl av sina närmaste, säger Olenka Kolesnikowa.

En månad senare fick Olenka höra på nyheterna att Kursk hade gått på grund på grund av tekniska problem. Varje timme kom nya uppgifter, förvirrade och motsägelsefulla.

Först sa man att räddningsledningen hade radiokontakt med båten, sedan rättades det till att allt man hörde från Kursk var bankande från besättningen. Vidare sa man att syre var på väg till de instängda sjömännen, för att i nästa sändning meddela att det blåste för mycket för att räddningsarbetet över huvudtaget skulle kunna komma igång. Rysslands president Putin som först gjorde klart att man inte behövde hjälp utifrån tackade sedan ja till norskt och brittiskt stöd. Kursk låg på 108 meters djup och det var svårt att få ner dykare i så dåligt väder. Och hur skulle dykarna ta sig in i ubåten när de väl var nere?

Med sinnet fullt av obesvarade frågor och en väska full med varma kläder reste Olenka till Widjajewo vid Barents hav. Hon ville följa räddningsarbetet på nära håll och vara där när de överlevande kom iland.

- Jag tänkte att det måste vara fruktansvärt kallt därnere utan elektricitet. Jag försökte vänja mig vid tanken att Mitja kunde komma upp som en krympling. Men det enda som betydde något var att han var vid liv, säger hon.

Nio långa dagar gick innan norska och brittiska dykare äntligen fick upp ett hål i ubåten. Men då var det försent. Alla anhöriga samlades i stödcentret i garnisonen och fick beskedet: samtliga ombord på Kursk har mist livet efter en explosion.

- Det var vår enda tröst. Att det hade skett fort, att de hade sluppit att lida innan de dog.

Det gick flera veckor innan den ryska regeringen lät Olenka få veta om brevet från Mitja. Hon fick det uppläst i telefon.

- Jag och Mitja fick i alla fall uppleva två mirakel. För det första att vi träffade varandra, för det andra att vi förälskade oss i varandra.

Ina/Kathrin Tsainis Frida Lindqvist