Varför så stränga regler för just homosexuella?

RELATIONER

Ska homosexuella par få rätt att adoptera barn? Frågan väcker upprörda känslor som kan vara svåra att förstå, särskilt när en instans som Socialstyrelsen säger nej med motiveringen att det inte finns tillräckligt med forskning som visar att det är bra för barn att ha homosexuella föräldrar. Finns det några andra föräldrasorter - eller barn - som avkrävs denna typ av vetenskaplig förträfflighetsgaranti?

Ingen, vad jag vet.

Tänk om samma krav hade ställts på 60-talet när svenska föräldrar började adoptera barn från tredje världen. Hur var det för barn med avvikande hudfärg att växa upp med vita föräldrar i Sverige?

Övertygelsen om vår svenska förträfflighet var så stark att ingen ställde frågan. Att barnen ofta fick problem har tack och lov inte lett till förbud mot sådana adoptioner.

En mormor till två afrikanska adoptivbarn talade allvar med mig på 70-talet: "Min dotter säger att de under alla omständigheter har det bättre här än som barnhemsbarn i Afrika. Det är jag inte säker på. Det gör ont i mig varje gång jag hör svenskar kalla mina barnbarn niggerjävlar."

Jag fick trösta henne med berättelser om mobbade vita barn i min bekantskapskrets. Att de levde med sina biologiska föräldrar utgjorde inget skydd. Gröna-vågare från stan som flyttat till landet för barnens skull drog emellanåt lika snabbt tillbaka till storstaden - för barnens skull. Landsbygdens tolerans för intellektuella storstadsbor var på sina håll så begränsad att barnen tog skada.

De svåraste barndomar jag hört talas om har utspelats i gedigna överklassfamiljer. Ett exempel är Carl Johan De Geer som skrivit och gjort film om sin frånvarande pappa, sin galna mamma och den övertygat nazistiska mormor som räddade hans barndom. Suzanne Brøgger skildrar en liknande fasaväckande överklassbarndom i släktkrönikan Jadekatten.

Nu när Sverige är med i EU kanske Socialstyrelsen kan försöka förbjuda den brittiska överklassen att ha barn. Internatskola redan från lågstadiet leder till en bristfällig kontakt mellan barn och föräldrar som ofta ger svåra psykiska problem. Det finns ingen forskning som visar att heterosexuella familjer i allmänhet utgör en bra uppväxtmiljö. De flesta som lider av ångest och psyksiska problem ådragit sig dessa åkommor i just sådana miljöer. Religiösa familjer är möjligen värre än andra, men alla sorters familjer kan orsaka svårläkta själsliga sår.

Om myndigheterna skulle invänta vetenskapliga bevis för att vuxna i allmänhet är bra föräldrar innan folk fick skaffa barn skulle samhället få klara sig utan barn. Kan någon förklara varför extra stränga regler ska gälla för homosexuella?

ÅSA MOBERG ÄR JOURNALIST OCH FÖRFATTARE