Runt grillar och groggar är vi alla en kropp

RELATIONER

Folkhemmet, tänker jag i hängmattan, folkhemmet måste vara det här. Ett svenskt sommarstugeområde. Ett ställe bebott av alla sorter: unga och gamla, sossar och moderater, akademiker och brevbärare, ja till och med några invandrade firar semester här. Visst har priserna gått upp, men det finns fattiga gamla kärringar som köpte kåken när området var nytt. De är kvar.

Alla är inte lika, men alla får plats och får vara med, just så som Per Albin Hansson tänkte med folkhemmet. Runt grillar och groggar blir olikheterna tillgångar, vi möts, det är nästan nattvardslikt. Alla är en församling, en kropp, men vin och oblater blir öl och matjesfiléer.

Hur kunde en så vacker tanke, omfamnad av så många, bli ett sånt politiskt misslyckande? Finns svaret vid de gemensamma sopmajorna? Någon har slängt sina gamla solstolar vid sidan av tunnorna. Någon annan ett gammalt rostigt rör. Sånt tar inte sopgubbarna, vet inte alla det?

I nöd och lust, tänker jag i hängmattan. Äktenskap och goda samhällen bärs upp av ansvar i motgång och moln. När solen skiner älskar alla.

På kvällen växer tankarna med vinet, nattvarden under julimånen mynnar i gräl. Vem ska ta hand om det rostiga röret? Stugområdets styrelse? Den som störs mest? Eller ska vi ringa taxi, och sätta räkningen på samfälligheten?

”Se röret!”, utbrister jag. ”Se solstolarna! Och var glada att ni har politiker som tar hand om det som blir över när solen gått

i moln! Till och med Anders Björck är värd respekt för sin vilja att ta ansvar för rostiga

kaminrör!”

Då blir det pinsamt tyst runt bordet, ibland går man ju för långt. Och när dagen gryr ligger jag åter i hängmattan och tänker: ”Folkhemmet ÄR det här. Men jag tror jag ger fan i röret.”

Arne Höök, 46, är biträdande redaktör för Aftonbladet Kvinna.