Man kanske ”tappar ansiktet” om man pussas offentligt

RELATIONER

Att resa är att leva och lära och förundras över djurarten homo sapiens.

Just nu är jag i Japan. Ett märkligt land med intressanta, men märkliga, människor.

Här bugas och bockas det. Trevligt, men i längden något ansträngande för en "duande" svensk. Här fnissas det hysteriskt, men ändå mycket kontrollerat. Skrattar man, så döljer man munnen med handen. Som hängiven vitsberättare blir man då synnerligen osäker. Man har inte full koll på om de gäspar eller skrattar åt historien.

Här handlar mycket om att inte "tappa ansiktet". Jag har fått uppleva allt ifrån tjejer som skulle fixa en busstur, men misslyckats, hysteriskt gråta därför att de "tappat ansiktet", till män som lämnat fel information och nästan såg ut som om enda utvägen var att begå harakiri. Är man däremot bra på dojan, då kan man göra bort sig utan att "tappa ansiktet". Detta gäller dock bara män.

Tänk vad Japan ändå kommit långt i sin utveckling. Det som saknas, tycker jag, är känslor mellan män och kvinnor.

Solen skiner, värmen dallrar här i Fukuoka. Men jag har inte sett ett enda förälskat par kyssas, eller ens en enda liten förstulen puss. Man kanske "tappar ansiktet" om man pussas offentligt, vad vet jag. Vad jag däremot med stor beundran har kunnat konstatera är faderns familjeengagemang. Papporna har tagit ett mycket större ansvar för barnen. Jag har inte lyckats ta reda på hur det ligger till med pappaledigheten, tyvärr. Man jag kan konstatera varje kväll på krogen, att familjebanden är starka. Papporna är där. Fint uppklädda med sina vackra döttrar. De fnissar och småmyser och verkar ha jättefin kontakt. Vad mammorna och sönerna gör under tiden vet jag inte, men jag ska nästa vecka försöka bilda mig en uppfattning om det. Sedan ska det bli skönt att komma hem till verkligheten.