Om 20 år är kanariern svenskare än vi någonsin varit

RELATIONER

En julidag på Teneriffa:

– Titta Marianne, dom har Kalles Kaviar!

– Ja titta! Och Abbas sill! Vad kul! Det köper vi.

Man är aldrig så svensk som utomlands. Hemma äter svensken kinesiskt, spanskt, italienskt, indiskt, thailändsk. Det partas till Ricky Martin. Men efter att ha suttit på ett flyg

i fem timmar söker man desperat upp det mest svenska. Man går på ”Skandis bar” eller dansar till Vikingarna på ”Göta Kanal” och de yngre röjer loss på ”Den glade Viking” där man erbjuds sommartider hej hej och snus. När du kräks smakar spyorna Kopparbergs cider.

I Playa de las Americas säljer mataffärerna sill, fiskbullar (varför förföljer denna vidriga maträtt mig över hela jordklotet?), pyttipanna, Wasaknäcke, kaviar och Spendrups. Men man får gräva länge innan man hittar serranoskinka eller spansk ost. Restauranger och barer har inte längre Vi Talar Svenska-skyltar. Det blir i stället allt vanligare med We speak Spanish.

För 600 år sen kom spanjorerna till Kanarieöarna. Hundra år senare var urbefolkningen guancherna så gott som utrotade och det första folkmordet i Europa ett faktum. Det kommer inte att hända igen. Det är pengar och inte våld som får den kanariska kulturen att utarmas och bitvis försvinna. Vi efterfrågar och betalar för att få vår egen kultur, ett MiniSverige på en plats med gynnsammare klimat.

Om 20 år har kanariern Sverigetröja, jonglerar med moraklockor, utbrister ”Hårda bud i Mellerud” och ”Ett sånt trevligt väder vi har fått!” på klingande svenska och är svenskare än vi någonsin varit.

Om 20 år vill ingen åka till Kanariöarna för att det är ”för turistigt”, fast det en gång var vi som efterfrågade allt som vi sedan föraktar.

Vi turister är inte kloka.