Viken, ett samhälle på Skånekusten, finns ett hus till salu. En barnfamilj flyttar efter 12 år. Anledningen är att en tolvårig pojke i familjen utsatts för en oral våldtäkt av äldre killar. Att tvingas möta sina förövare i skolan har gjort tolvåringen så förtvivlad att han blivit ett fall för barnpsykiatrin. De ansvariga skolmyndigheterna på orten tycker nämligen inte att man kan flytta pojkens plågoandar till en annan skola. De vill "normalisera situationen".

Det här handlar om en liten kille, just i den ålder när han ska börja upptäcka sin sexuella identitet. Han har blivit fruktansvärt kränkt och förnedrad - våldtagen under hot. Jag begriper inte hur berörda skolpolitiker är funtade, när de talar om att "normalisera" hans situation. De måste faktiskt vara känslomässigt störda.

Det finns också en annan aspekt på den här historien. Det är att den givit upphov till en debatt om huruvida mobbare ska kunna tvångsförflyttas från en skola eller ej.

Det är nästan lika tragiskt. Vi får återigen veta att hundratusen svenska barn är drabbade: utfrysta, retade, hånade och ibland misshandlade av andra barn. Jag lider med dem, och det ska vi alla göra, men tyvärr är livet så grymt att det finns grader även i levda helveten, och mobbning och våldtäkt är inte samma sak.

Hade den tolvåriga pojken varit en flicka hade debatten inte handlat om mobbning, den hade handlat om våldtäkt - som den gjorde när småkillar förgrep sig på två minderåriga tjejer för ett par veckor sedan.

Då fanns ni där, alla mina systrar i kvinnokampen, men jag börjar undra var ni håller hus nu. Skulle någon enda av er stillatigande låta en tolvårig tjej tvingas gå till skolan och dagligen möta sina våldtäktsmän? Skulle ni acceptera att flickans familj tvingades flytta från orten?

Skulle ni tala om mobbning?