Kristins nya romans

Foto: Per Björn
RELATIONER

Nu vet jag hur ”det” stavas. ”Det” stavas Kristin Kaspersen. För om någon har ”det” så är det hon. Hon fullkomligt genomsyras av det. Det rinner ur ögonen på henne. Och jag vill gärna ha receptet.

Vad är det som gör dig så charmig?

– Jag vet inte. Det har alltid funnits där, sen jag var barn och tog min plats här i världen.

Hmm. Jag försöker igen. Kan du beskriva din charm?

– Nej. Det är svårt. Vad jag tror är väl att jag på nåt sätt går igenom rutan. Jag vet inte om det är ögonen eller nåt annat men det är väl det det handlar om.

Och gått genom rutan har hon gjort en si så där 10 000 000 gånger de senaste månaderna. Om man ska räkna antalet tittare på Robinson-finalen, Idrottsgalan och Melodifestivalen där hon varit programledare.

Är du så cool som du verkar i sändning?

– Hmmm. Jag är alltid nervös, men min nervositet yttrar sig så att jag blir cool.

Jag förstår. Så du är bra i kriser och katastrofer?

– Kul att du säger det. När man har barn så förbereder man sig och går första hjälpen-kurser.

Vilka man? Jag har tre barn och har inte gått en enda kurs?

– Jag tycker det är obehagligt när han går och balanserar och så. Akta hit och akta dit. Jag är lite hönsig, men när det väl har hänt något är det jag som varit otroligt snabb att lösa situationen. Som förra året när vi hade semester och han halkade i trappan vid poolen och hamnade under vattnet. Då gick jag och lyfte upp honom och sa ”Vad duktig du är som simmar, älskling.” Kolugn. Och sen satte jag mig en bit bort och bara skakade. Eller när han fick brännskador av en kopp te. Jag var framme med is direkt. När det väl händer olyckor är jag fokuserad.

Det verkar otroligt ambitiöst att gå en första hjälpen-kurs bara för att bli en bra mamma.

– Jag är lite så. ”Ramla inte och bryt benet.” Jag får bukt med min egen oro på det sättet. De ramlar ju och gör illa sig, det är bara att acceptera och då kan man lika gärna förbereda sig själv på det. Och det kan ju hända andra barn. Om man är i en lekpark. Då kan man hjälpa dem också. Jag tycker egentligen att det borde ingå när man föder barn. Man borde kallas till en sån kurs. Det bara förutsätts att man kan sånt.

Var gick du?

– Hos Röda korset. Man fick lära sig vad man ska göra om de sätter i halsen eller får en pinne genom armen. Det var jätteintressant och just den dan satte han faktiskt mammas örhänge i halsen.

Och du fick bort det?

– Nej. Jag hann inte, mamma fixade det.

Men om hon hade hunnit hade hon vetat hur man gör. Och hon har hunnit en hel del senaste tiden. Kristin har haft en fulltecknad vinter, minst sagt, med alla sina galor. Och glad är hon för det, för sen januari är hon frilans och det är ju alltid lite nervöst. Men agendan är mer än bokad. Vi har väntat i månader på att få göra intervjun och när det äntligen ska bli av har vi tre timmar på oss. Inte en minut till. För smink, foto och snack. Dessvärre blir det ett missförstånd och Kristin åker till fel studio och blir rejält försenad. Så vi börjar intervjun medan hon sitter och blir sminkad.

Kollar du på dig själv på tv?

– Inte gärna – men jag måste. Och jag sitter inte och analyserar, det kan jag inte. Jag vill inte gå in i detaljer, det är känslan som är det viktiga. Jag försöker att inte ställa alldeles för höga krav på mig själv. Jag har alltid haft det, det är ganska jobbigt. Jag försöker ta ner det nu. Men jag har väl inte lyckats helt. Och det är väl därför jag inte gillar att titta på mig. Jag blir så irriterar om jag inte är nöjd.

Är du, som de flesta andra, rädd för att bli avslöjad som bluff?

– Nej, säger hon och ser uppriktigt förvånad på mig.

– Jag är ingen bluff så det finns inget att komma på eller avslöja.

Hur många brev eller mejl får du per dag?

– Det har jag dålig koll på. Redaktionen sållar ut det som är obehagligt.

Finns det någon som kan tycka illa om dig?

– Jo. Gud ja, det finns det absolut. Och det som är roligt är att folk engagerar sig så mycket att de faktiskt sätter sig ner och skriver och klankar ner och är elaka, säger hon och blir rosa på ögonlocken.

Roligt och roligt? Men jag förstår vad hon menar.

Vad är det värsta nån skrivit?

– Att jag ska flytta hem till Norge, eller nåt.

Det var ju inte särskilt elakt. Du är norsk medborgare, eller hur?

– Ja. Och det är viktigt. Jag är ju norska.

Men du bor ju här. Och vi tror att du är svenska. Men det är kanske vårt problem.

– Det får ni gärna tro, men jag är norsk. Jag fick välja när jag var 12.

Varför valde du norskt?

– Hade jag stått ut med att bli retad i tolv år kunde jag lika gärna stå ut med det sen också. Så var jag lite stolt.

Blev du retad?

– Lite. Det var Norge-historier när jag var här och svensk-historier när jag var där.

Det bästa av två världar?

– Samma historier, till och med, ler hon och tittar på den eleganta aftonblåsa hon ska sätta på sig.

Läs fortsättningen på intervjun: