”Jag tycker mycket om Hasse”

RELATIONER
Kristin Kaspersen. Ålder: 32. Familj: Filip, 4. Bostad: Eget hus norr om stan. Aktuell: I Melodifestivalen. Vill: Mycket. Motto: Njut av varje dag. Brukar: Prata i mobil.
Foto: Per Björn
Kristin Kaspersen. Ålder: 32. Familj: Filip, 4. Bostad: Eget hus norr om stan. Aktuell: I Melodifestivalen. Vill: Mycket. Motto: Njut av varje dag. Brukar: Prata i mobil.

Det finns inget omklädningsrum i studion. Men det gör inget. Kristin verkar inte vara sådär jätteblyg, direkt. Fotograf Per och assistent Per håller på med sitt medan Kristin vänder ryggen till och kliver i aftonklänningen. Hon verkar väldigt chosefri och inte ett dugg kokett.

I viss belysning är du väldigt lik en folkkär artist. Gissa vilken?

– Jag vet. Mamma.

Om nu nån inte vet det så är Kristins mamma Lill-Babs. Men det är inte mamma hon är lik. Utan Thomas Di Leva.

– Tycker du jag är lik Di Leva? Undrar hon och ser inte odelat lycklig ut.

– Hoppas jag är lika lugn och kärleksfull som han är. Han är fantastisk i sig själv.

Är du andlig av dig?

– Jag tycker det är kul och intressant. Men jag går inte in för det.

Vad tror du på?

– Jag tror på rätt mycket, tror jag. Men framför allt så tror jag att någonting finns, men om det är en gubbe eller nåt annat? Jag vet människor som har gått bort som jag kan se sitta där ändå. Som farmor eller Sighsten Herrgård, säger hon medan kameran klickar och blixtrar.

Sighsten Herrgård är gudfar till Kristin. Och död.

Så du kommunicerar med Sighsten?

– Ja. Jag har alltid sett honom och farmor som mina änglar. Och jag kommer så väl ihåg när jag skulle göra ”Uppdraget”. Jag frågade dem om jag fattade rätt beslut och bad dem stoppa mig om jag inte gjorde det. Och en vecka senare ramlade jag och drog sönder ett ledband i foten. Foten funkade så bra att jag kunde göra ”Uppdraget” i alla fall, men jag tog det som en varning om att jag skulle hålla båda fötterna på jorden och ta det lugnt. Men det var ju min tolkning, det är klart att det inte var så, men jag får ett lugn och någonting att tro på.

Så du tror inte på Gud men på Sighsten?

– Ja, skrattar hon, omfamnad av det vita siden som fladdrar bakom henne på bilderna.

– Vet du, det är lika lent som mormors gäddhäng, säger hon sen, lika lyckligt som överraskande. Och smeker det vita sidenet med sina bara armar.

Mormors gäddhäng? Det visar sig att hon älskar sin mormors gäddhäng – att känna på det och klappa det. Hon älskade det så mycket när hon var liten att hon lånade en av sin mammas handväskor, en där botten kändes gäddhängslik, och sov med den. Jag tänker att handen och ögat inte alltid tycker om samma sak. Och aldrig förr har jag väl hört nån sjunga gäddhängets lov. De flesta brukar vara rädda för det. Eller för att få det, snarare. Men inte Kristin, tydligen. Men jag vet vad hon är rädd för. Bussar. Det har jag läst.

– Va? Nej.

Hon gör ett nytt klädbyte. Får på sig en bh och en blus och en kjol.

Det stod att du inte vågar åka buss. Stämmer inte det?

– Nja. Buss är väl okej. Det är värre med tunnelbanan. Sista gången jag åkte var det inte roligt. Tåget stannade i tunneln och ett gäng killar satt och pekade och skrattade och höll på. Och jag kunde inte gå därifrån.

– Kolla, den här bh:n är en sån där special med olja i sig. Vad – mycket – det känns.

Vad gör du med kärleksbreven du får?

– Vilka kärleksbrev? Det var länge sen jag fick några, säger hon och kollar belåtet bysten i spegeln.

Så det ramlar inte in säckar direkt?

– Nej, Gud nej! Ett och annat från min son, kanske. Wow, det känns helt naturligt! Vill du känna?

Och jag får klämma lite på hennes högra bröst. Inte många som kan skryta med, kanske. Men hon kan skryta med att vara ganska nykär – i Hans Fahlén, programledare i När och fjärran – om jag förstår saken rätt.

Hur känns det?

– Det pratar jag inte gärna om.

Gör du inte? Det stod ju i båda kvällstidningarna för ett tag sen.

– Jag har kommenterat det en gång, och sagt att vi träffas och tycker det är trevligt, men tidningarna har mycket mer bråttom än vad vi har. De har ju redan bestämt att vi är tillsammans. Vi ses och vi tycker jättemycket om varandra men eftersom vi lever de liv vi lever och känt varandra sen -93 så är det ingen brådska. Förra månaden sågs vi fyra dar eller nåt.

Om du fick bestämma – hur ser er framtid ut?

– Det är inget jag tänker på. Det senaste året – det kommer nog mycket från yogan tror jag – så siar jag inte så mycket om framtiden. Jag tycker man glömmer bort att leva idag. Och vad som också är viktigt – nog för att jag tycker väldigt mycket om Hasse och han betyder mycket för mig – men jag har en son och det är faktiskt det viktigaste just nu. Men Hasse har en stor plats och jag tycker väldigt mycket om honom.

Skulle du kunna bli kär i nån som inte funkar med din son?

– Nej.

Jag har en idé om din och Hasses framtid. Du gör ju galor nu och han reser för ”När och fjärran”. Ni kan göra program ihop. Resegalor?

– Du tänkte det du. Så bra att du siar om framtiden så slipper jag göra det.

Vet du att han kan åka skidor baklänges och filma nån som åker störtlopp samtidigt?

– Ja, det gjorde han redan -93, när vi jobbade ihop på ”Station Åre”.

Kan du nåt lika spektakulärt?

– Nej. Inget jag mätt direkt.

Inte stoppa en apelsin i munnen, som Camilla Henemark eller lägga fötterna bakom huvudet som min kusin?

– Jag har aldrig satsat på sånt. Vissa vill ju utmana sig själva men inte jag.

Läs fortsättningen på intervjun: