– Jag har hittat den jag vill ha barn med

1 av 2 | Foto: Maria Östlin
RELATIONER

Hur lång tid hade ni innan första uppbrottet?

– Ett år, säger Petra.

Vad var det som utlöste det?

– Det orkar jag inte ens gå in på, suckar hon. Men vi är två individer som vill väldigt mycket, är väldigt starka och väldigt egotrippade. Och då ville vi åt två olika håll.

– Och så vart det. Några gånger, lägger Rennie till.

Träffades ni av en slump igen? Eller med något svepskäl om att få tillbaka den där skivan? Eller för att ni ville tillbaka?

– Vi sökte upp varandra, berättar Petra och tystnar.

– För att bara träffas, fyller Rennie i. Och så har det varit tre gånger.

Och då har känslan funnits där?

– Det har känts att det är värt att satsa på. Men det är inte lätt att vara tvåsamma, konstaterar Petra.

Ni måste vara rätt bra på att förlåta. Eller sa ni inget dumt till varandra när ni delade på er?

– Många av de grejer som sas kunde vi skratta åt efteråt. Det blev så jävla löjligt, det vi hade klämt ur oss. Vi skrattade åt oss själva, och det är skönt att kunna skratta med den personen man grälat med, säger Petra.

Vad sa ni då?

– Vanliga grejer. Säger Rennie och skedar i sig lite tomatsoppa.

Som?

– Du förstår inte mig, säger Petra och ger sig på sin kantarellsoppa.

– Du tänker bara på dig själv, fortsättar Rennie, med mer tomatsoppa på väg mot munnen.

Jag tror nog att de sa värre saker till varandra. Men jag har full förståelse för att de inte vill upprepa dem.

– Men vi har alltid hittat tillbaka till varandra. Och de senaste tre åren ? Det är häftigt att gå vidare med en människa så länge som vi har gjort för man hittar verkligen en själsfrände, konstaterar Petra.

Och visst blir relationen stark när man väljer att fortsätta efter en stor kris?

– Det blir definitivt en fördjupning av relationen. Det går inte att sätta ord på vad det är men det är en mäktig känsla. Det är härligt. Man slipper hela oron när man är ifrån varandra. När han går så känner jag, ja ja, men han ska ju vara med sina vänner. Jag kan vara trygg ändå.

För man vet att det värsta har hänt och man överlevde? Det är inte så skrämmande längre?

– Precis. Man är inte lika misstänksam och får inte för sig saker.

Att Rennie är sju år yngre än du, hur har det påverkat er?

– Jag vet inte . Han var ju inte 14 när vi träffades, direkt. Jag tror inte det har påverkat oss alls, varken bu eller bä.

– Jag har aldrig känt att han är sju år yngre. De saker som är negativa har inte med ålder att göra. Som att grabbarna ska komma hem och kolla på fotboll. Det kan de göra när de är 45 också. Då kan jag göra något annat istället.

Vad sa omgivningen när ni blev ihop?

– De kom inte med någon kritik som har med ålder att göra i alla fall, skrattar Rennie.

Utan?

– Det var min lillasyster som kom med en tidning där Petra gjort en intervju. Hon hade läst om henne och ville att jag skulle vara försiktig. För Petra hade haft så många killar innan. Hon var rädd att jag skulle bli sårad.

Varför älskar ni varandra?

– Jag älskar Rennie för att han?

– Du märkte att jag lät henne börja, va? avbryter han.

– För att jag känner igen mig, fortsätter hon. Jag älskar Rennie för att jag älskar mig själv. Nej då, jag skojar bara. Jag känner igen mig i honom men det är inte därför jag älskar honom. Han är en man med integritet och sina egna åsikter. Otroligt charmerande, otroligt förstående, otroligt ödmjuk och känslig. Vilket jag tycker är häftigt.

Lite snygg också?

– Han är fruktansvärt snygg. Och så har vi så jäkla kul ihop. Vi garvar och fattar samma saker. Nästan som bror och syster.

– Jag tycker Petra är spännande. Hon överraskar mig fortfarande. Ofta. Jag har alltid hört att det svalnar och man kommer in i vardagen och då blir det tråkigt. Men vardagen är så jäkla mycket roligare än den första tiden. Man är ju så förvirrad då. Jag var ju bara 21 när vi träffades. Jag hade ingen riktig koll då.

– Du var bara en liten kille, säger Petra och ser ömt på honom.

Och vad är nästa fas? Inte bröllop i alla fall, ni har ju redan gift er i Venedig.

– Nästa fas? Det vet jag inte. Men jag är inte orolig för den. Jag är så bekväm i det vi har. Jag vet faktiskt inte om det kan bli så mycket bättre.

Är ni sugna på att bli föräldrar?

– Den eviga frågan sen man fyllde trettio. ”Ska du bli med barn snart?” Bla bla bla.

Petra vill inte prata om det här. Det är tydligt. Hon påminner om en havsanemon. Ni vet de där fantastiskt vackra växterna som svajar som en färgsprakande djungel i havet. Så kommer det nåt som skrämmer dem och på en millisekund har de dragit ihop sig, försvunnit och förvandlats till en sten. Precis som hon, just nu.

– Det är så jobbigt för så fort man uttalar sig så ringer föräldrarna och undrar om det är dags nu, suckar Rennie.

– Jag har i alla fall hittat den jag vill ha barn med, konstaterar Petra.

– Men om det blir nu eller om något år det vet vi inte.

– Det får bli när det blir. Men det vore häftigt med en liten unge som ser ut som vi.

Är ni rädda att det inte ska funka?

– Hurdå? Att bli med barn? Visst, det är inte bara att bli med barn, säger Petra.

– Det får man ta då, säger han.

– Och det blir när vi känner nu satsar vi hundra.

– Jag är så bekväm med mitt liv just nu så om vi skulle få barn nu vore det okej.

– Vi vet var vi har varandra. Kommer det så kommer det.

Hur var er barndom?

– Du kanske ska berätta om din bakgrund?, säger Petra till Rennie.

Och det är nog rätt signifikativt för deras relation. De har knappt avbrutit varandra en enda gång under intervjun. Tvärtom. När den ena talar väntar den andra. De ger varandra utrymme, helt enkelt.

– Jag är uppvuxen i Stockholm, sen jag var 6 år gammal, men innan dess bodde jag i New York. Så jag har min släkt där.

Hur hamnade du i Sverige?

– Mina föräldrar tyckte inte om USA. Sverige var ett bättre ställe ur politisk synvinkel.

Var de hippies? Ditt andranamn, Taj, antyder det.

– Efter Taj Mahal, ja. Jag använder aldrig Taj, det blev Taja i skolan, jag pallade inte det. Det gick fetbort.

Växte du upp i ett ”Tillsammans-kollektiv”?

– Vi bodde i kollektiv, och att se den filmen var ett trauma. De första 45 minuterna tyckte jag det var det sämsta jag sett. Jag kunde fan inte skratta åt det, jag kände ju igen allting. Sen tyckte jag det blev jätteroligt.

Jag tyckte också 70-talet var jobbigt, alla var så arga hela tiden.

– Fruktansvärt arga. Jag var jäkligt arg, kan jag säga. På mina föräldrar, det var så förvirrat, flytta hit och flytta dit.

Petra är uppvuxen i teaterkretsar med Monica Nielsen som mamma.

Och på pappas sida är du ungersk adel? Eller?

– Ja. Min farmor var baronessa och farfar var baron och vi har ett vapen, självklart, men jag har aldrig varit i Ungern. Och farmor har jag inte träffat sen jag var sex år gammal. Så allt det där är väldigt långt borta.

Men du kan titulera dig baronessa?

– Ja, visst skulle jag kunna göra det.

Då blir väl Rennie baron?

– Jag vet inte om jag kan kalla mig det när jag bara är ingift ?

– Det vet inte jag heller. Baron Light, kanske? Rennie skrattar och Petra säger att hon vill åka till Budapest och ta reda på mer.

Har ni utsatt er för något farligt?

– Det var ju inte helt lätt för mig att gå genom Gamla stan när jag växte upp, säger Rennie. Jag var där några gånger och jävlar vad jag fick springa i de där gränderna.

Var du jagad av skinnskallar?

– Ja.

Hann de upp dig någon gång?

– Nej. Men en gång blev jag överraskad och fick en rejäl känga på baksidan av låret. Fy fan vilket blåmärke jag fick.

Möter du fortfarande rasism?

– Nej inte på samma sätt. Men det finns en annan typ av rasism nu. Mer ?

Försåtlig?

– Man säger det bakom ryggen istället. Och det kan vara jobbigare många gånger. Man kan känna att det ligger i luften överallt.

Mer nu, efter terrordåden?

– När vi flög inrikes i USA efter terrordåden, då kände jag mig utsatt.

– De tog honom direkt, inflikar Petra.

– Folk stirrar på en jättemisstänksamt. Jag hade förmodligen gjort samma sak. Jag menar, vad gör man?

Funderade du på att färga håret blont och ha svenska flaggan på tröjan?

– Gör man det? Eller är man den man är? Jag har haft tillräckligt svårt att hitta vem jag är, så jag tänker inte släppa det nu. Men rasism är konstigt. Nu har de ju precis röstat in ett högerextremistiskt parti i Danmark, också.

Och där arbetar du?

– Ja. Av alla ställen.

Caroline Giertz