- Vi är kvinnliga men inte pimpinetta

1 av 5 | Foto: Börje Thuresson
Självklart siktar schlagergudinnorna på förstaplatsen i schlagerfestivalen.
RELATIONER

Hur är ni som mammor?

–Mina barn är rädda för mig, erkänner Blossom.

– En av tvillingarna sa häromdagen. ”Mamma, får jag fråga en grej?” Och han fick det att låta som värsta saken. Gud, vad är det nu? Så ville han bara köpa pizza.

Är du näringsfanatiker?

– Nej. Men han hade trott att jag skulle börja gapa och säga att han måste äta det som finns i kylen. Vad fan, de är arton år gamla och två meter långa. De kan gott ha lite respekt för mig. Man måste ha lite pondus.

Gladys då?

– Just nu har jag två väldigt trotsiga barn. Så jag hör min egen röst mest hela tiden. Men jag tror att jag är bra som mamma. Jag försöker vara rättvis. Men visst, jag känner att jag inte räcker till.

– Kärleksfull vill man ju vara och vi är väldigt kramiga i vår familj. Alla bröder och? Alla hånglar med alla hela tiden.

Säger Blossom. Hon tycker kanske att det är dags att komplettera bilden av sig själv som slugger en aning. Men jag tackar, där fick vi rubriken. ”Jag hånglar med mina bröder.” De andra skrattar rått, hon ler förskräckt.

– Kan ni skriva det? Det kan ni väl inte? Men vi är fysiska med varandra i min familj och det tycker jag om. Jag har artonåriga söner som jag kan pussa och krama och de pussar och kramar mig också och det känns himla mysigt.

Hur har det varit för barnen med era framgångar?

– De är stolta. Hämtar hem liveupptagningar från internet och är väldigt engagerade, säger Blossom.

Vad tyckte de om din vågade klänning?

– De sa inget.

Inte när deras kompisar tycker du är sexig, heller?

– Tror du deras kompisar vågar säga det till dem? undrar Kayo.

– För deras kompisar är jag ju också rätt – det är ordning och reda. Jag pekar med hela handen, kan man säga. Det måste man göra när man vuxit upp med fyra bröder och har tre söner. Det gäller att vara tydlig. Det går inte att gömma sig i ett hörn och hoppas att folk ska förstå vad man menar.

Kayo, du har inte fött några egna barn ännu. Men du har 14 fadderbarn.

–Ja. I Trinidad, Brasilien och Colombia.

Du har varit rätt pank emellanåt. Hur har du klarat det?

– Det har märkts under perioder, men barnen kan man inte tumma på. Ett barn kostade 150 kronor när jag började. Det är två starköl på Café Opera. Kom igen!

Har du funderat på att adoptera?

– Tanken har dykt upp, men jag vet inte om jag vill ha barn alls. Jag har ju så det räcker med gudbarn, vänners barn och mina fadderbarn.

Gladys är adopterad. Från Ecuador. Efter en vidrig uppväxt med sadistiska nunnor kom hon och hennes tvillingsyster till Örebro, 7 år gamla.

Vad tycker du om adoptioner?

– Vår mamma var så otroligt lyhörd för barn med trasiga själar. Sedan finns det barn som kommer hit och får det sämre. Föräldrarna ser dem som en sak. Nu har jag gjort något bra, nu syns det vilken god människa jag är och ju svartare barn desto bättre, för då syns det ändå mer.

Er mamma bytte namn på er. Var det bra?

– Jag förstår varför hon gjorde det. I Örebro var vi första generationen adoptionsbarn i en skola med bara svenska barn. Gladys och Consuello var krångliga namn. Så för att ta bort något krångligt la hon till Eva och Ann. Men jag trivdes aldrig med det, så jag tog tillbaka Gladys när jag var 21.

Har ni haft nån nytta av att ni är tvillingar?

– Absolut. Vi har inte bytt killar, men bytt klasser. Och jag tog körkort ett år före henne och hon kunde låna det.

Nu har det inte alltid gått så bra för tjejerna i Afro-Dite. Alla tre har nosat på föredetting-facket emellanåt. Gladys har till och med gått ut i en kvällstidning och bett om jobb en arbetslös sommar.

– Den artikeln var så fel. Jag sa att jag inte visste vad jag skulle göra under sommaren men gärna ville jobba. Så står det ”Ring mig, jag behöver jobb”, med stora bokstäver. Hur taskigt var det? Så det har jag inte glömt bort, nu väljer jag mina ord på ett annat sätt när jag pratar med tidningar.

– Vi har alltid haft att göra, men kanske inte alltid gjort sådant som syns i tidningar och tv, säger Kayo. Jag tog till och med ett vanligt jobb men fick spunk efter tre månader. Jag kan inte jobba på kontor, det gick bort.

Vad händer med självkänslan när det går dåligt?

– Det är tufft, säger de alla tre med en mun. Jättetufft.

– Vi har alla en skräck för det, alla vill ju vara uppe i det här, säger Gladys.

Caroline Giertz