– Jag blev kär i alla

1 av 10 | Foto: Lars Grönwall
”Jag har nästan alltid fått spela tragiska kvinnor som vill ta livet av sig eller har något annat komplicerat förhållande till omvärlden.”
RELATIONER

Förr blev hon förälskad i alla sina motspelare. I dag är det bara äkta mannen, regissören Richard Hobert, som gäller. Men för Aftonbladet Söndag avslöjar

skådespelaren Lena Endre att hon har en väldigt

speciell relation till kollegan Mikael Persbrandt

– som hennes man stoppar henne i säng med!

När jag intervjuade Josefin Nilsson pratade hon om att man fick gömma sig under en stor hatt om man skulle gå och handla. Nyligen såg jag Björn Kjellman digna under en stor stickad lurvig mössa på Konsum. Och nu träffar jag Teater- och Film-Sveriges fixstjärna Lena Endre på restaurang Elverket i Stockholm och även hon tar plötsligt på sig en stor mössa, en fiskbensmönstrad med skärm som hon dessutom stoppar in allt vackert blont hår under.

Jag vill protestera, men den kanske fyller en funktion när det gäller att inte vilja synas. Det är bara det att den gör det. Syns. Det ligger en viss komik i det, och kanske är mössan därmed helt i linje med Lenas nyligen avslutade jobb – att spela i ”Lorry” på Oscars i Stockholm. Något hon gjort så bra att hon fick Guldmasken för bästa kvinnliga huvudroll i en komedi.

Grattis Lena. Men det känns lite ovant att koppla dig till det komiska facket.

– Tack. Det var fantastiskt kul, även om jag blev rätt häpen själv och knappt fattade att det var mig de menade.

Man är ju van att se dig på Dramaten i tunga drottningroller som Maria Stuart. Hur har det varit att spela roliga sketcher som omväxling?

– Jag trodde kanske att det skulle vara lättsamt och roligt att göra komedi, men det är den svåraste repetitionsperiod jag varit med om i mitt liv. Det var gräsligt! Ingen hade kul. Vi var helt deprimerade hela gänget. När man sysslar med tragedi vänder man ut och in på sig så till den milda grad, så det kan vara ganska uppsluppet och roligt. Det är ofta jätteroligt i tragedier, men det är kanske mera folkligt när man håller på med det komiska.

Jag måste fråga dig om det här med humor och skönhet. Du, Suzanne Reuter och Tina Ahlin, ni är tre väldigt snygga kvinnor i ”Lorry”, mot Claes Månsson, Johan Ulveson och Peter Dalle, som kan få vara hur äckliga och fula som helst. Jag påstår att ni aldrig riktigt kan bli riktigt lika roliga som de, skönheten är som en tröskel som man måste över.

– Eller igenom. Men kom ihåg att vi inte heller hade några sådana nummer, där vi fick vara fula ordentligt, i den föreställningen. Jag tror att det skulle gå faktiskt.

Skulle du kunna spela ful?

– Ja, jag har prövat. Det går. I Kristina Lugns ”Nattorienterarna” till exempel hade jag kräkfärgad mössa, gamla skidbyxor och pjäxor.

Mae West, Goldie Hawn och Margareta Sjödin är exempel på roliga blondiner. Men att spärra upp ögonen och säga ”Har jag gjort bort mig nu igen” är kanske inte riktigt din grej?

– Nej (skratt). Jag fick ett sånt där erbjudande en gång, att jag skulle springa runt i en päls med bara underkläder under. Det var direkt efter ”Varuhuset”. Carl-Gustaf Lindstedt var med i samma pjäs, och jag minns folk som sa till mig ”Är du dum i huvudet. Det är klart du måste ta chansen att spela mot Carl-Gustaf.” Men jag kan inte springa runt halvnaken, sa jag. Jag kommer aldrig att få en seriös roll.

– Ändå var komedi bland det första jag sysslade med som skådespelare. Sen slog jag mig in bland de tunga pjäserna, och det handlar också till en del om var man får jobb.

– Jag har nästan alltid fått spela tragiska kvinnor som vill ta livet av sig eller har något annat komplicerat förhållande till omvärlden (skratt).

Tidigare har du sagt att nu var det slut med dubbeljobb. Hädanefter skulle du bara göra en sak i taget, och ändå dubbeljobbade du hela hösten med filminspelning på dagarna och ”Lorry” på kvällarna.

– Livet har andra planer med en ibland. Man har ett liv och man ska ju leva det, och inte överlasta sig så mycket att man inte orkar leva, utan bara överleva.

Men ni har ert fina ställe på Österlen. Där vet jag att du vilar ut. Och du rider en del?

– Ja, vi har flera hästar. Islandshästar.

Vad har du för förhållande till hästar? Har du ridit mycket som barn?

– Nej. Jag är ingen sån där hästtjej som ridit jämt. Vi fick ihop vår familj på det sättet, Richard och jag. Genom att våra flickor red och var så intresserade av hästar. Därför började vi rida runt därnere på Österlen, och till sist blev vi riktigt bitna själva när vi red genom en bokskog en vår.

Vad betyder naturen på Österlen för dig?

– Den känns faktiskt ganska lik Norrland, min första natur. Jag vet inte vad det är, men jag tror att människan har platser där hon känner sig mer hemma än någon annanstans. Jag kände mig otroligt hemma när jag var i Skottland också. Men Österlen klingar rätt för mig, det är som att backa Sverige tillbaka ett par årtionden, det är lugn puls, skönhet och man får plats att vara.

– Ibland märker jag inte hur mitt vanliga liv i Stockholm skruvar upp pulsen på mig, förrän jag är på gården. Plötsligt är det som ett ljudband som saktar ner.

Lena Endre

Lena Endre och Richard Hobert i vimlet.
Foto: Lars Rosengren
Lena Endre och Richard Hobert i vimlet.

Åsa Mattson