– Som skådespelare kan man bli lite jobbig privat

1 av 2 | Foto: Lars Grönwall
”Skulle jag gå på läkarundersökning då skulle de väl skriva ut prozac åt mig.”
RELATIONER

I Sverige anses ju ”okonstlad” och ”naturlig” vara det finaste man kan säga om en annan människa. Hur känns det egentligen när man är skådespelare?

– Ja, det är ju väldigt fint att vara naturlig, inte förställa sig. Man ska vara en vanlig människa.

Det är kanske därför det finns en misstänksamhet mot skådespelare. Man vet inte var man har er?

– Nej, det är ungefär som när jag träffar en psykolog eller en psykiater i något sammanhang, då tänker jag alltid: Nu ser han mig som en patient hela tiden. Och så tänker han när jag pratar: Haha, jojo, det här kanske hon skulle behöva jobba med?

– Men det är klart han inte gör. Han vet ju inte vem jag är. Och det är samma med skådespelare. Vi tänker uttryck, vi håller på med kroppsspråk, det är våra arbetsredskap. Men jag skulle inte orka vara en roll som förställer sig så till den grad att jag skulle lura någon jag har framför mig. Det är en absurd tanke.

Men ibland kan man tänka: hon är skådis. Hon kanske har sån kontroll över sitt känsloliv att hon kan spela upp en scen här, eller en känsla, för att få mig att reagera på ett visst sätt?

– Jag tror att skådespelare är sämst av alla på sådant! Det är fullkomligt slående till exempel hur många skådespelare är fullkomligt urusla på att ställa sig upp och hålla tal. Urusla på att improvisera på stående fot.

Att vara skådespelare är tvärtom mot att gå i analys, menar du. Hur då?

– I början av en skådespelarkarriär jobbar man så in i vassen med sig själv. Man går bakåt, mot barndomen. Den är ett stort mörker, tror jag, för alla människor. Där formas man som människa. Där finns mycket av det som gjort att man reagerar på ett visst sätt i olika situationer.

– Som skådespelare använder man allt det där, alla minnesbanker som finns ska vara tillgängliga. Det är på sätt och vis omvänt mot om man skulle gå i analys, där man går för att bli medveten om saker, kunna släppa dem, gå vidare.

– Som skådespelare ska man behålla saker i sin egen bank, och hålla dem kvar. Den smärtan och den oförrätten, dem håller jag fast vid. Vad är det i mig som gör mig ledsen, som gör att jag bryter ihop – det tänker jag spara! Det är en tillgång för mig.

Du menar att skådespelare inte vill bli läkta, eftersom även smärtsamma traumatiska minnen kopplas ihop med kreativiteten?

– Det är en mycket stark koppling med ens kreativitet. Men sedan tror jag ändå att mycket av bearbetningen av personliga minnen sker omedvetet, så på lång sikt så läker man sig nog ändå som skådespelare.

Om det är en god utveckling?

– Ja, tittar jag på alla äldre skådespelare som jag känner, alla dem jag ser upp till. De har läkt med tiden. Verkar det som. Det är människor som säger: Ja,ja, så kan det vara.

Men det är ett antal som går åt på vägen?

– Ja, men så är det ju med konsten och livet.

Alla klarar inte att hitta vägen fram emellan de här svåra lägena. Någras privatliv faller ihop. Andra blir aggressiva. Några börjar missbruka. Framför allt har vi sett det på en del manliga skådespelare som har ett, minst sagt, utåtriktat agerande. Det syns verkligen när de mår dåligt, också på våra löpsedlar.

– I grunden tror jag också att skådespeleriet kan uppfattas som ett omanligt yrke. Att hålla på med sina känslor är inte helt okej. Om man inte kan få lyfta det till ett konstnärskap. Det måste dit för att bli accepterat på något sätt. Det är faktiskt inte ovanligt att man stöter på det här skådespelarföraktet, som främst riktar sig mot manliga skådespelare.

Det verkar ju som om många manliga skådespelare inte klarar av att ”bara” vara skådis. De vill hellre bli regissörer.

– Ja, det är finare (skratt). Det är många som inte tycker att skådespeleri är ett yrke, eller ett konstnärskap som andra konstnärskap.

De här upprepade skandalerna kring flera manliga skådespelare på Dramaten? Varför var det aldrig Margaretha Krook som gjorde bort sig på det här sättet? Varför är det inte Sif Ruud, du eller Pernilla August som är ute på krogen och slår folk på käften, åker fast för misshandel, ligger i rännstenen eller sitter klistrade på löpsedlarna? Det är väl knappast en slump att det bara är män hela tiden?

– Nej, men så är det överallt. Det handlar ju om hela strukturen och hur vi har våra könsroller. Det är inget som är speciellt just med Dramaten.

– Jag tror få människor begriper vad det är att vara skådespelare. Det är nästan en omöjlighet. För oss som har hållit på länge är det en vana. Det är som att vara i en ständigt utsatt position, lite som att vara astronaut ungefär. Allting vi gör syns utåt. Och där finns en jättestor sammanblandning tycker jag. Det vi står och gör på en scen är en sak, men det man gör i sitt privatliv dras också in. Det blir ett stort mischmasch av alltihop.

Men är det så konstigt då?

– Kanske inte. Att vi människor dras till dem som är destruktiva, det är nog naturligt. Vi är som en vargflock som dras till de skadade eller de som inte gör det förväntade. Då tänker jag ibland: Men herregud, vi får inte glömma det, vi är bara djur. Och vi går på så primitiva saker. Och det gör vi allihopa, och därför blir det spännande och lockande och eggande och man undrar hur svart och djupt och äckligt det kan bli? Jag tror att det alltid har varit så.

Du är med i ytterligare en snart aktuell film: ”Musik för bröllop och begravningar”: och där är det en kvinnlig regissör. Men du har inte alltid haft så goda erfarenheter av att jobba med kvinnor.

– Nej, jag har varit i sammanhang förut med en massa kvinnor där det inte har gått lika bra, där det har blivit kackel i kulissen, man har spelat ut varandra och skämts över att vara kvinna. Men här gick det lysande. Det är en norsk regissör som är bosatt i Italien, Unni Straume, och det är ju en timid men oerhört stark kvinnlig regissör. Det var samma med Eva Bergman. Och Liv Ullmann. Det är så roligt när man möter någon kvinna som är jätteenvis och stark och att det är vi kvinnor ihop. På den här senaste filminspelningen var det också kvinnor som skötte ljud och b-foto. Massor av kvinnor på viktiga poster gjorde att det faktiskt var fifty–fifty mellan män och kvinnor.

– Det var självsäkra damer, norskor allihop. De är mycket vildare än vi.

Åsa Mattson