– Jag är alltid förbannad på allting

1 av 2 | Foto: Stefan Mattsson
RELATIONER

Hon är arg. Det har hon varit sedan hon var barn. Liza Marklund höjer rösten mot ”den riktiga mamman” och mot att Stockholm håller på att förvandlas till ett reservat för miljonärer.

Men varför bestämde sig Liza egentligen för att kräkas ur sittliften på skidsemestern?

Man kan vara arg i många kombinationer. Arg och sur. Arg och dryg. Arg och aggressiv. Arg och frustrerad. Arg och försåtlig. Eller arg och glad, energisk och okrånglig. Sån är Liza Marklund.

Att läsa Lizas krönikor här i Aftonbladet är att bli översköljd av en vårfors där åsikterna hoppar som stora livskraftiga laxar. Här simmar inga diskreta undanglidanden. Liza tar i, inte för kung och fosterland, men för alla misshandlade kvinnor, alla barn som inte får plats i skolan, alla jävlar som är dumma i huvudet och vars skrivbord hon tänker pissa på. ”Vad är det för fel på er puckon?” kan Liza skriva. Som om hon skrek nästan. Det är inte så många ord man måste slå upp. Inte i hennes deckare om Annika Bengtzon heller.

Och det är klart Björn Ranelid lider när Marklund säljer så himla mycket böcker. Jomen det var ju Ranelid som invände att Marklund liksom inte var nån riktig författare, att hennes språk inte var så författaraktigt. Han tycker säkert så fortfarande, men nog är Liza Marklund författare, om än i en annan genre än Ranelid, och när hennes fjärde roman om Annika Bengtzon, ” Prime time”, kommer, så är det inte tu tal om att hon är något annat också. En riktig stjärna.

Den här dagen har Liza röd t-shirt med ordet ”Versace” i glitter på bröstet. Lång svart skinnkappa. Nya rosa solglasögon av märket Vogue. Hon har nyss kommit hem från Frankrike och det var ett tag sen de missunnsamma smaksniporna i Stockholm kunde lyfta på ögonbrynen åt hennes stora örringar och leopardmönstrade blusar. Nu utstrålar Liza en sån där air av framgång som tycks vara ofrånkomlig när stylister, frisörer och designerkläder kan köpas.

Utseendemässigt är hon alltså lite mer tjusig och nedtonad, men tack och lov inte när hon öppnar munnen. Där är det samma Marklund med sjungande Norrlandsdialekt, hon som en gång, när hon var reporter på en lokaltidning, blev tillsagd att inte klampa så i trapporna och inte skratta så högt.

Att ”göra en Liza Marklund” har blivit ett stående uttryck. Folk säger det till varandra vid fredagsölen eller över kopieringsmaskinen på jobbet.

Du har blivit en symbol för drömmen att ändra sina villkor över en natt, bli rik på sin egen grej. Vad betyder det för dig?

– Ja, gode Gud. Jag tycker att de ska göra det oavsett vad det innebär. För mig var det att jag gjorde det jag ville. Jag hade varit journalist i femton år och var hög chef på TV4, men jag ville skriva böcker. Folk tyckte inte att jag var riktigt klok. De trodde uppriktigt att jag fick sparken från tv, för inte kan någon vara så dum att hon sätter sig och skriver böcker i sovrummet istället för att vara chef.

– Många säger: Men hur kunde du veta att det skulle bli en succé? Men det är klart jag inte visste!

Hade du inget hämndmotiv och tänkte att du skulle visa dem?

– Jag är ju alltid förbannad på allting (skratt), men det var absolut ingen hämnd som handlade om personliga oförrätter. Inte på något sätt. Men du vet väl vad man säger: The best revenge is a good life (skratt). Jag vill bara göra vad jag vill. Folk blir alltid provocerade av att man inte gör som de har förväntat sig.

– När jag flyttade från Luleå 1987 blev många jätteprovocerade: Varför dug´ int´ de här åt dej? (Liza härmar på utpräglad norrländska) Varför var jag så jävla märkvärdig att jag var tvungen att flytta till Stockholm? Jo, bara för att jag ville. Det var liksom inget annat.

Varför är du jämt så arg?

– Jag vet inte faktiskt. Jag var arg redan som barn. Folk tyckte att jag var jättejobbig (skratt).

Hur ser din familj ut? Jag menar den du växt upp med.

– Marklund-släkten är en smältdegel. Jag har förfäder från Tjeckien, Belgien, det är förmodligen lite lapp, lite finne, lite svenskt bondblod som har kokat ner. Nån hette Reichmann, det tycker jag låter judiskt.

Förmodligen är du en genetisk krutdurk alltså, motsatsen till inavel?

– Precis (skratt).

Vad har de gjort då, släktingarna?

– De har varit bönder, men på min mammas sida har kvinnorna skrivit i flera generationer bakåt. Min mamma skrev jättemycket som barn, bland annat radiopjäser som dramatiserades hos Farbror Sven. Och hennes faster Nanny, hon var poet. Hon gav ut lyriksamlingar när hon blev pensionär. En bondkvinna från väglöst land i Backträsk? så det har funnits kopplingar bakåt.

– Men nu är det bara jag som skriver. Min pappa är maskiningenjör och egenföretagare, och uppfinner saker. Han är ett tekniskt geni, kan laga vad som helst. Min bror har också fått den där begåvningen. Han jobbade som forskare ett tag i Sundsvall. Han har uppfunnit ett sätt att bygga om motorer genom att sätta på turbosatser, och de exporteras till hela världen.

Det är människor som bryter ny mark i din familj uppenbarligen. Lite nybyggaranda?

– Jo, det är lite så. Min syrra pluggar till kärnfysiker i Uppsala.

Din mamma då?

–Hon är skattetaxerare på lokala skattemyndigheten.

Vad säger hon om att du betalar så lite skatt då? Skäller hon på dig?

–Nej, hon tycker att jag betalar för mycket (skratt). Jag har absolut ingen koll. Pengarna ligger mest där och skvalpar i företaget.

Liza Marklund

Åsa Mattsson