– Mamma tycker att jag betalar för mycket skatt

RELATIONER
Foto: Stefan Mattsson

En sån exempellös framgång som du har haft väcker väl en hel del Jante?

– Jag märker faktiskt väldigt lite av det. Det är aldrig nån som säger nånting sådär rakt i ansiktet, sen vad folk säger bakom ryggen på mig det är faktiskt ganska ointressant för det säger så mycket mer om dem än om mig. Man får försöka hålla isär det. Den här offentliga bilden av mig lever ju ett helt annat liv än vad jag gör.

–Folk tycker saker om mig fast de aldrig har träffat mig. Jag gick efter två unga tjejer i julhandeln och de pratade om mig längs hela Drottninggatan i Stockholm. Jag gick 30 centimeter bakom dem och lyssnade hela tiden. Den ena var jättearg på mig. Jag var så korkad, jag var inte klok, sa hon. Den andra invände att hon hade läst någon bok som ändå var rätt bra, men då avbröt den första och sa att jag var ett pucko.

–Jag fick hjärtklappning och tänkte: Det här är inte sant. De såg inte den verkliga Liza som gick där precis bakom. De pratade om en figur som var underhållning.

När man träffar dig såhär ansikte mot ansikte så tycker jag att du har något varmt och glatt över dig som inte riktigt kommer fram när du skriver, framför allt inte i kolumnerna. Så delvis bidrar du kanske själv till att skapa den där figuren?

– Jo, säkert. Men det riktigt jobbiga är när de här världarna krockar, för det händer ju. Det kan ju göra jätteont, och därför gäller det att hålla bort den offentliga bilden så långt det bara går. Inte släppa barnen i närheten, inte släppa familjen i närheten. Av omsorg om dem.

– Min äldsta dotter är fotomodell och hänger just nu på jättebilder i tunnelbanan. (Reklam för ACO smink, reds. anmärkning.) Hon har valt att göra det, och det är okej. Vi pratade om det här hemma och då sa min pojke, som är tolv: Kan inte jag också få vara med och prata, kan inte jag också få vara på bild? Och det är klart att man vill ju synas, man vill få bekräftelse. Men jag sa till honom: Det får du när du blir stor. Det är bara så.

Du uttrycker dig ofta negativt om ”bullbak”, ”julhelvetet” och ”den riktiga mamman”. Den där bilden av mammor verkar reta dig rejält?

– Jag skulle vilja slå ihjäl ”den riktiga mamman”. Jag tycker hon är vidrig. Formen är så trång. Jag tror att många skulle må så otroligt mycket bättre om man kunde mörda den där mamman. Om man kunde ta fram människan istället så skulle alla bli lyckligare, både kvinnorna, männen och barnen.

Du har blivit rik, men fortsätter att klanka lika mycket på orättvisor som förr. Känns inte det lite märkligt, som när du skriver att Stockholm håller på att förvandlas till ett reservat för miljonärer, och så är du själv miljonär?

– Nej, jag tycker inte det. Det är ju inte bara såna som jag som ska kunna bo där.

Men hur är det med din självbild? Du präglas fortfarande väldigt starkt av en vredgad underifrånrörelse, och du har egna erfarenheter av att vara en som slåss ur underläge, inte minst när du var ensamstående mamma, men nu? i flera avseenden tillhör du ju själv numera en elit? Nu kan du göra vad du vill, köpa fina saker, bo på flotta hotell, resa jorden runt?

– Men jag reste precis lika mycket förut, bara det att jag fick campa då och hade billigare kläder. Det är faktiskt otroligt lite som har förändrats. Jag tar ut mindre i lön nu än jag hade på TV4.

I din nya bok” Prime time”, som alltså utspelas i tevevärlden, får Annika Bengtzon ta sig an ett mord på en känd programledare som blivit mördad på ett slott där 13 personer firat midsommar. Det är rena Agatha Christie-upplägget. Har du läst mycket Agatha Christie?

– Nej, faktiskt inte. Jag läste mest Maria Lang, och det är ju mycket Agatha Christie-pastisch. Jag har inte skrivit något sånt förr. Jag tycker att det är lite kul att pröva nya former, för att inte skriva ”Sprängaren 1,2,3,4”. Jag tar mig också an olika problematik i samhället, och det här är då en bok om offentlighet, makt och offentlighet, och hur de hänger ihop. Att vara i teve är den ultimata offentligheten.

Nu måste vi prata lite om kärleken, Liza. Hur träffade du din man Mikael?

– På Expressen. Han är också journalist, och jag gör ju inget annat än jobbar så det är nog typiskt att det var just där. Vi jobbade natt ihop, så vi tillbringade många nätter tillsammans innan vi så att säga tillbringade en natt tillsammans.

Var det ett förhållande som började som ett kollega–vän–förhållande?

– Ja. Han skjutsade hem mig på morgnarna för han hade bil. Så var det, och så höll det på i flera månader. Han hjälpte mig att flytta också. Jag var ihop med en annan kille och han var ihop med en annan tjej. Hon hjälpte också till att flytta. Vi var kompisar.

– Vi kände varann jätteväl. Micke visste precis vad han fick. Det var ingen överraskning (skratt). Vi gillade varann så himla mycket som personer, och det funkade bra.

Hur skulle du vilja beskriva er relation nu då? Är det fortfarande kamratskapen i förgrunden, eller är ni mer romantiska?

– Nej, ingen av oss är romantisk. Det är väldigt skönt att slippa allt sånt där. Han skickar en hel del blommor till mig, men jag bryr mig inte så jävla mycket. Han kanske är lite mer romantisk än vad jag är? Nej, det vet jag inte. Ingen av oss är sån att nu ska vi sitta här och gulla.

Så du tittar inte på romantiska filmer eller läser några romantiska böcker? har du inga dolda intressen som man inte vet om?

– Jag odlar rosor. Jag köper snittrosor och så klipper man av blomman och skär den vid förgreningsstället, och så kan man alltså få den att rota sig. Jag har ett rosenträd som är fyra år gammalt och två meter högt. Det är jag stolt över. Det är urläckert.

Det är lite Agatha Christie över det?

– Ja (skratt). Snart sitter jag väl i hatt och dricker te också.

Vad gör du annars som man inte vet?

– Jag ser mycket film. Är ett totalt filmfreak, och det ska gärna vara amerikanska rymdfilmer eller skräckfilm.

Tidigare böcker:

Åsa Mattsson