– Jag kände mig otroligt illa behandlad av Bonniers

1 av 2 | Foto: Stefan Mattsson
RELATIONER

Vad är du rädd för?

– Höjder. Jag är extremt höjdrädd. När jag var uppe och åkte skidor i Riksgränsen förra veckan var det såna där stolliftar som åkte tolv meter ovanför marken. Jag trodde jag skulle svimma. Men sen tänkte jag: Nej, jag kräks istället. Men då skulle jag ju vara tvungen att luta mig framåt och kanske trilla ur så jag vågade inte kräkas.

Vilken är din sämsta sida?

– Dålig insikt om mina svagheter (skratt). Nä, det är väl att jag är så rastlös och otålig.

Vad gör du när du ska ”softa” då?

– Jag försökte undvika det i det längsta, i alla år. Jag reste. Så fort jag fick semester fick jag total panik och tog en sista-minuten vartsomhelst. Det spelade ingen roll: Rumänien, Bulgarien?sen fick man något riktigt dåligt hotellrum där jag slängde in väskorna.

– Min man är likadan, så det fortsätter på samma vis nu. Vi sätter oss i bilen och sen bara kör vi. 24 timmar senare är vi i Paris. Så jag har svårt för att softa. Jag får verkligen panik.

Men du är väl sån? Och så länge du mår bra av att hålla på är det väl OK?

– Ja, jag känner mig inte ett dugg utbränd. Det är väl nån gång det blivit lite väl mycket, men jag har blivit bättre på att säga nej. Annars får jag kortslutning i hjärnan. Tyvärr blir en del människor rätt stötta när man inte vill ställa upp omedelbums. Jag blir uppringd av gamla kollegor som säger att de jobbade ihop med mig på Norrländskan för femton år sedan och att de vill göra en intervju med mig nu. När jag säger: Tyvärr det går inte, får jag höra: Vilket jävla arsle du har blivit.

– Men då säger jag: Jag är hellre ett arsle för dig än utbränd för mina barn.

Din roman ”Gömda”, som bygger på en verklig historia om kvinnomisshandel, kom egentligen före ”Sprängaren”, men fick ett uppsving först när du blev ett Namn. Hur reagerar du på det?

– Jag trodde att det fanns en otrolig potential i den boken. Den här kvinnan Maria är så intelligent och historien så klockren, men när den kom ut första gången så sålde den ju ingenting. Det var inte bokens fel och jag tror inte att det var mitt heller eftersom förlaget, Bonniers, inte ville ha med mig att göra. De sa i stort sett åt mig att dra.

– Jag kände mig otroligt illa behandlad av Bonniers. Det jag lärde mig där var att jag inte ville ha med dem att göra, inte med människor som inte lyssnade och som inte förstod vad jag pratade om.

– Jag tycker att det är så otroligt viktigt att man får ha både makt och ansvar för sitt eget projekt. Det hänger ihop. Jag vill inte bara ha ansvar, och att någon annan bestämmer hur jag gör. Det gäller hemarbete, det gäller familj, relationer, allting. Men det gick ju inte alls på Bonniers, där hände det saker över mitt huvud hela tiden, jag tror att det var någon sorts maktkamp.

–Det här var så jobbigt för mig att jag inte kunde prata om det utan att börja grina i flera år. Jag var faktiskt ute och käkade med Colin Nutley och Helena, och när de frågade mig: Vad var det som hände egentligen på Bonniers? Då började jag grina på restaurangen. De tog ifrån mig hela glädjen, hela lusten med det här jag jobbat med. Jag satt hemma på nätterna när jag var barnledig och skrev den boken. Jag hade känt Maria i flera år och hela min familj ställde upp för att jag skulle kunna genomföra skrivandet. Och jag visste att för Mia stod det och föll. Hon skulle ha blivit tokig annars, tror jag, om inte det här med boken blivit av.

–Mitt stora beslut efter ”Gömda” var att ta makten över vad jag höll på med, och jag hade aldrig skrivit några fler böcker om inte min gamle kollega Sigge Sigfridsson sa att han kunde ge ut ”Sprängaren”.

Så det fanns en liten hämnd i alla fall?

– Fast det var inte meningen. Nu har vi gett ut ”Gömda” igen, och den har sålt mellan 600.000 och 700.000 exemplar.

Hur har Mia det i dag?

–Hon har det jättebra. Hon är gift med samma man. De har fått byta land ett par gånger, men hon har det bra, och hon har blivit rik också eftersom boken har sålt så bra.

Skulle inte du skriva en uppföljare till ”Gömda”?

–Jo, jag ska göra det. Jag ska bara skriva en bok till om Annika Bengtzon först, till hösten, men sen ska Mia och jag träffas i februari. Uppföljaren ska handla om vad som hände henne sen. Det är väldigt många som undrar. Det finns ett sånt intresse, och det känns skönt att det faktiskt finns ett bra slut på den historien.

3 saker som Liza Marklund inte har någon åsikt om

Åsa Mattsson