- Jag uppmanar alla att gifta sig

RELATIONER

Alice Bah ser sitt bröllop som ett av livets bästa minnen. I dag är hon frånskild, men säger ändå till alla att bejaka kärleken.

Aftonbladet Söndag har träffat kvinnan som vet vad hon vill och som får andra att brinna för det hon tror på.

Foto: Maria Östlin

Alice Bah skulle kunna vara en farlig kvinna. Alice kan nämligen skicka energi in i andra och få dem att tycka att nästan vad som helst är kul. Skattemyndigheterna borde förmodligen anlita henne. Jag skulle deklarera med ett leende på läpparna. Och hade man Alice sittande på golvet medan man gjorde lördagsstädningen skulle det säkert kännas som en både angelägen och spännande uppgift att skura handfatet.

En gång läste hon teologi, sedan frälste hon oss i rollen som riksteveterapeut i egna pratshowen och nu ska hon fråga ut partiledarna inför valet i TV4 tillsammans med Lennart Ekdal.

Alice Bah har blivit ett Namn, eller ett Varumärke. Alla verkar dra i henne. Till vardags jobbar hon på Skandia där hon är avdelningschef för nya satsningar på barn och ungdomar. Förmodligen ett smart val av Skandia. Hovet har också varit där och ryckt. Till hösten kommer Alice ut med en bok om kronprinsessan Victoria.

Det första som slår mig när jag träffar henne på uteserveringen Blå Porten på Djurgården i Stockholm är hur vansinnigt snygg hon har blivit.

Svarta skinnbyxor, högklackade stövlar, smink och timglasfigur. Förra gången jag träffade Alice hade hon bakvänd basebollmössa, glasögon, mysbyxor och definitivt inget smink.

Du är i etablissemanget nu, Alice, med chefsposition på ett jätteföretag. Vad har du på dig när du går till jobbet. Kostym?

- Det finns ju de som har det, men det finns ingen dresscode. Jag har på mig vad som helst. Jag gillar Skandia, det är ett av få företag i världen där man får arbeta ideellt på arbetstid. Man kan sitta i Brisjouren en gång i månaden eller ha läxläsning med Röda korset och få sin månadslön. Samtidigt är det en ganska tuff miljö, man får se till att ta för sig. Har du idéer så har du stor frihet att göra något av dem, men ingen leder en fram. Jag trivs.

Vad gör dig till en bra chef?

- Min bästa sida är att jag har lätt att få med mig människor. Det jag brinner för kan jag få andra att brinna för. En av mina dåliga sidor är att jag kan få dem att brinna för nästan vad som helst (skratt).

Men vad händer när du går och fikar? Tröttnar kollegorna? Och undrar vad det var som var så fantastiskt med den här idén egentligen?

- Ja, men så kan det bli (skratt). Man får gå och elda då och då. Jag lär mig hela tiden. Min plan är att bli en riktigt bra ledare.

Så vad har skapat Alice Bah?

- Tittar man stort på det så tillhör jag ju 70-talsgenerationen, det har aldrig funnits ett årtionde som var bättre för barn i Sverige de senaste hundra åren. Vi fick "allt". Då var barn i fokus. Det var kärlek, resurserna ökade, det var massor av personal på dagis.

- Sen kommer ju min pappa, Jimi, från Gambia, ett av världens fattigaste länder, och jag fick hela tiden höra: "Du har ingenting att skylla på. Och om jag hade ramlat och slagit mig och grät sa han: Vad är det? Har militären kommit och skjutit dina föräldrar? Svälter du? Är du på flykt? Nämen, då så!"

- Vi bodde i en liten by, Horda, i Småland, som präglas av den lutherska arbetsmoralen, man måste arbeta och sträva.
Jag har bestämt mig för att inte prata om mitt utseende

- Jag vet vad jag vill. Jag lallar inte på. Jag tror inte att det bara ska ramla ner saker i knät på mig, utan jag arbetar hårt. Det finns de som sagt: "Du har haft sån tur." Det har jag inte alls.

Ibland framhåller du att du är så vanlig, samtidigt var du väldigt speciell i din barndom. Du och dina syskon var i princip de enda svarta ungarna i hela Småland, och du var som en liten hyllad exotisk prinsessa som jämt fick stå längst fram i kören och jämt fick alla huvudroller. Du har varit en utvald, och samtidigt känt att du måste förtjäna den positionen, eller?

- Ja, i byn var jag utvald, men hemma med mina föräldrar Ulla och Jimi var jag vanlig. "Det finns människor som dör i världen, så se till och väx upp och gör nånting", sa de. De hade alla socialistiska övertygelser, att man måste ta ansvar för andra människor och vara solidarisk, och de var förstås präglade av den tidens strömningar. Men precis utanför vårt hus fick jag vara väldigt speciell. Där är jag verkligen tacksam, det är ju få förunnat. Jag träffar ju många som är annorlunda som möts av rasism och fientlighet, medan jag bars fram i gullstol i lilla Horda.

Har du bara positiva erfarenheter av att se annorlunda ut?

- Ja, mest. Utom i riktigt exklusiva butiker utomlands, där jag ibland har känt att de inte ens vill ha mina pengar. Nu när jag arbetar mycket i Rosengård i Malmö har jag också känt att det är skönt att vara någonstans där jag inte sticker ut alls. Jag är ju inte rädd att sticka ut, men man kan göra det på olika sätt och att bara sticka ut i sin svarthet kan vara trist. I längden.

Du har blivit så snygg Alice. Är det en klassisk skilsmässopryl, man brukar ju säga att när man tar sig ur en gammal relation och ska ut på banan igen, så är man som en fjäril som tar sig ur en puppa?

- Jag har bestämt mig för att inte prata om mitt utseende. Jag vill inte. Jag fick nog för ett tag sen när jag såg alla artiklar om utseende och bantning. Om jag talar om mitt eller andras utseende blir jag bara ett led i allt som händer, som slutar med att det ligger flickor på våra sjukhus och dör av anorexi.

Men man måste ju kunna diskutera det?

- Måste man? (skratt)

Det personliga är politiskt, Alice.

- Ja, men min person säger mig att jag inte har lust längre att prata om utseende. Jag kanske bara har en period, men jag blir just nu så irriterad på bilder av mig själv där det står: "Oj, vad snygg hon har blivit, eller vad tjock, eller vad ful." Mitt främsta motto är: I'm not here to please. Jag har mycket viktigare uppgifter. Jag är mer än en kvinna, eller en blatte, eller vad som helst. Jag vill inte bli kategoriserad.

Alice Bah

Läs fortsättningen: