– Vi går runt i bikini och dricker drinkar

Foto: Maria Östlin
RELATIONER

Men nu måste jag fråga om det här med din skilsmässa från din ex-man Henrik Johnsson.

- Ja, det talar jag mycket hellre om (skratt).

Det slog mig hur kamratorienterat det verkade mellan er när jag intervjuade dig förra gången. Ni verkade tycka oerhört mycket om varandra och ha väldigt kul ihop, men som polare, eller syskon. Du berättade hur trött du var på honom ibland när han ville vara med dig och dina kompisar och ni kunde retas med varann och hur du till och med kunde sparka ut honom ur sängen.

- Jaa, jag har ju inget att jämföra med (skratt). Jag tänker: Det var nog väldigt mycket vänskap. Men det var kärlek också. Framför allt var det givande och roligt. En del jag känner som träffar någon vänder sig till mig om råd nu. De frågar om jag tycker att de ska gifta sig. Jag har liksom blivit den där kvinnan med erfarenhet i bekantskapskretsen (skratt).

- Och jag uppmanar alla att gifta sig! Det var så härligt och fantastiskt, och det är roligt att se tillbaka på att jag och Henrik gjorde det här. Jag säger till alla att de ska bejaka kärleken och faktiskt våga tro på det man känner. Vi trodde på det. Bröllopet är ett av mina bästa minnen som jag alltid kommer att ha med mig.

Varför tog det slut då?

- Jaa, det är förstås komplext. Jag känner att jag inte vill svara på det. Man behöver inte svara på alla frågor!

Men var det så att ni var inne på två olika resor?

- Ja, definitivt. De är olika, men jag har enormt mycket kärlek för Henrik. Det blir så lätt fel när man ska uttala sig i efterhand. Våra resor gick inte åt samma håll, och inte på samma spår, och om man älskar någon så vill man ju att den människan ska få göra sin resa. Man kan kompromissa och anpassa sig till viss del, men ser jag att hans tåg är ett annat än mitt så måste man ju inför sig själv ta ett beslut om att bryta även om det kan såra.

Ni är vänner även efteråt. Men han var inte på din 30-årsdag. Varför då?

- Det får du prata med honom om (skratt).

- Det är svårt att prata om oss när inte han är här. Men jag vet vad jag känner. Jag har en stor kärlek för Henrik. Jag vill honom så mycket gott. Han är fin. Han har potential. Jag hoppas att det kommer att gå bra för honom. Jag kommer säkert att visa kort på honom för mina barn och barnbarn och säga: Den där farbrorn har jag varit gift med.

Du var inte arg på honom, eller svartsjuk? Han sågs ju mycket ute tillsammans med Mark Levengood.

- Nehej (skratt). Aldrig. Överhuvud taget inte. Avundsjuk kanske jag var, men inte svartsjuk.

Är det här så nära en lycklig skilsmässa man kan komma då?

- Fråga mig efter nästa (stort skratt). Egentligen är min kärlek till Henrik så stor även i dag att skilsmässan mest känns som något på ett papper. Jag ger honom mer positiv energi nu än nånsin. Jag varken vill eller måste leva ihop med honom för att vara honom nära.

Hur ser relationen till dina föräldrar ut i dag då?

- De verkar trivas därnere i Horda. Jag var hemma i helgen, ett dygn. Jag tycker att de är lustiga och jag hann tänka: Vad kul att de har gjort mig! Men sen efter 24 timmar måste jag åka. Det är skönt att vara vuxen och kunna säga goodbye och sätta sig i bilen.

- Jag hade aldrig lärt känna två såna konstiga personer om det inte var för att de hade gjort mig. De är så originella. De har skapat sin egen värld. Det är verkligen ingen tomtebolycka, utan de är utagerande och lite galna. När jag var liten frågade jag Ulla om jag var tvungen att älska henne bara för att hon hade gjort mig. Hon sa att jag inte behövde det. Bra, sa jag. Jag vet att det sved i henne, även om det var de som hade fostrat mig till att ifrågasätta allt.

- I dag är jag tacksam för att de finns, men det har varit komplicerat under åren. Vi har valt varandra om och om igen. Det har inte varit självklart. Jag tar dem fortfarande inte för givna.

Det sociala arvet är ju tungt vägande när det gäller hur man själv upprättar och upprätthåller relationer som vuxen. Så vad säger det dig?

- Det vågar jag knappt tänka på (skratt). När jag var liten lekte jag i alla fall bara med killar. Tjejerna var mer eller mindre rädda för mig, för jag var så tuff. Jag hade en kompis med mig till Horda förra helgen som aldrig hade varit där tidigare, och jag varnade honom på vägen för att de är lite speciella. Så sitter vi runt matbordet och då säger Ulla: "Alice har säkert varnat dig för oss hela vägen hit. Hon överdriver så mycket. Hon själv är inte alls märkvärdig. Hon är helt ointressant." (skratt)

- Han visste inte om det var en komplott eller vad han skulle säga.

- Du förstår vad besvärliga de kommer att bli på hemmet. Jag får nog anställa extrapersonal.

- Men jag måste tillägga att många vänner och gamla pojkvänner älskar Ulla och Jimi och tycker de är urcoola, och håller kontakt med dem. Ibland när jag kommer hem sitter nåt gammalt ex där och fikar.

Sedan var det partiledarutfrågningarna, som du ska leda i TV4 tillsammans med Lennart Ekdal. Är du sporrad?

- Ja, det ska bli oerhört intressant. Jag känner ett stort ansvar för att det ska bli bra.

Det var lite debatt kring din partitillhörighet eftersom du har skrivit krönikor i tidningen Aktuellt

i politiken, som är knuten till socialdemokratin.

- Det är ju absurt. Jag är inte socialdemokrat och ofta brukade jag få arga brev ifrån arga sossar som inte kunde förstå hur jag kunde kritisera social-demokratin i deras egen tidning.

Men är det inte uppgjord match det här valet?

- Så känner inte jag. Mycket kan hända än. Det finns också många människor i landet som känner sig alienerade av den politik som förs i Stockholm. Jag kan också bli förbannad på Stockholmscentreringen, och det är viktigt att få fram andra perspektiv.
Jag sparar inte pengar på hög. Vadå, man kan ju dö

- Samtidigt är jag också trött på politikerföraktet. Av det skälet känns det extra bra för mig att få göra parti-ledarintervjuerna. Politikerföraktet är otroligt orättvist och sorgligt. För mig är alla som går in och arbetar politiskt hjältar.

Det låter som om du skulle bli politiker Alice?

- Man ska aldrig säga aldrig.

Du har läst teologi och jag vet att du har tillstånd att predika från Svenska kyrkan. Bland annat har du predikat i din småländska hemförsamling. Hur viktig är din religiösa övertygelse på en skala?

- Mycket viktig. Min tro, min övertygelse om den kraften som finns, den som är rent ljus och som gör att jag orkar, den finns i mig hela tiden. För mig är det kärleken.

- När jag går ner lite och inte känner att jag riktigt orkar gå på det där mötet eller träffen med någon organisation på min fritid, då säger kraften till mig att det är klart du ska. Så höjer den och hjälper mig, och eftersom jag har fått så mycket här i livet så måste jag ge.

Är du inte rädd för något?

- Jo, det är väl klart. Fram till för ett par år sedan var jag väldigt rädd för att dö och för att människor runt omkring mig skulle dö. Sedan dess har jag arbetat mycket med den rädslan och nu är jag snarare sån att jag vågar mer och tar för mig av nuet. Jag sparar inte pengar på hög. Vadå, man kan ju dö. Jag äter upp precis det jag vill ha av den goda osten och dricker upp det goda vinet. Och jag är oerhört generös mot mig själv när det gäller godis (skratt).

Bejakar du andra människor och gör slag i saken på samma sätt?

- Ja, det kan jag göra. Där kan ju mitt beteende vara sårande för andra. Jag kanske får hejda mig lite och öva upp min ödmjukhet. Det är bara att ta på sig kläderna och gå (skratt).

Du ska bli författare har jag läst.

- Nämen, det är ju genant att jag blir kallad författare (skratt), jag menar jämfört med Riktiga Författare. Jag ska göra intervjuer med kronprinsessan Victoria som ska publiceras i en bok där också andra texter ingår, bland annat av Elisabeth Tarras Wahlberg. Att intervjua är jag bra på, att vara författare är en helt annan sak.

Varför valde hovet just dig till det här jobbet?

- Jag är väl i vissa ögon känd som feministisk och radikal, och det tyckte de tydligen var intressant. Sedan hoppas de att jag ska göra raka och moderna intervjuer. De ville också ha någon som var i prinsessans egen ålder.

Är du rojalist?

- Det vill jag inte svara på. Jag tycker inte att min politiska uppfattning behöver demonstreras i förhållande till det här uppdraget, lika lite som jag tycker att jag måste göra det när jag ska göra intervjuer med partiledarna. Jag tycker att det är oviktigt i det här sammanhanget, definitivt inte annars.

Så vad tycker du om prinsessan Victoria som person?

- Hon är oerhört professionell, ger ett sympatiskt intryck och är oerhört väluppfostrad.

Vad ska du göra åt det då? Jag menar, du vill väl komma henne inpå livet?

- Jag får väl använda mig av den

intervjuteknik jag har (skratt). Jag har träffat henne flera gånger i samband med nationaldagsfirandet bland annat, så jag tror att det kommer att gå bra.

Vad är du själv nyfiken på vad gäller prinsessan Victoria?

- Det är klart att jag vill veta mer om hur det är att vara tronarvinge och samtidigt ung kvinna på 2000-talet, och vilka konflikter det skapar.

Så du blir miljonär nu? Den här boken kommer att sälja som smör i solsken.

- Nej, det blir jag inte alls! Jag kommer att få ett fast arvode för mitt jobb. Sedan går det pengar till något bra ändamål.

Hur har du det med tjejkompisar då? Vad betyder de?

- Jag brukar känna: Leva utan män? Tråkigt, men det skulle gå. Leva utan kvinnor? Aldrig. Jag skulle inte klara mig utan mina kvinnliga vänner. Det blir andra samtal. Killar är ofta mer rakt på sak, men med mina väninnor har jag en djupare förståelse.

- En gång om året åker vi på resa, till Gotland eller Frankrike eller nån annanstans. Det är bland annat Eva Röse och jag och några tjejer till. Några har barn, det är nästan ännu viktigare för dem att komma iväg. Det blir som en flashback till 70-talets kvinnoläger och alla killkompisar vi har blir jätteavundsjuka när de hör att vi går runt i bikini och dricker drinkar och de säger: "Kan inte vi få följa med?"

- Och det får de förstås. Inte.

Åsa Mattsson (sondag@aftonbladet.se)