"Jag vill inte skaffa barn"

Malin Baryard om karriären, tröstshopping, Henrik Johnsson och framtiden

Malin Birgitta Baryard Ålder: 27. Yrke: Hästhopperska. Äter helst: Pasta. Dricker helst: Läsk. Bor: På Jonstorps gård utanför Norrköping. Familj: Mamma, pappa, syskon och pojkvän. En bok jag rekommenderar: ”Poeten” av Michael Connely. En skiva jag rekommenderar: Kents senaste, ”Vapen och ammunition”.
Foto: andreas lundberg
Malin Birgitta Baryard Ålder: 27. Yrke: Hästhopperska. Äter helst: Pasta. Dricker helst: Läsk. Bor: På Jonstorps gård utanför Norrköping. Familj: Mamma, pappa, syskon och pojkvän. En bok jag rekommenderar: ”Poeten” av Michael Connely. En skiva jag rekommenderar: Kents senaste, ”Vapen och ammunition”.
RELATIONER

Malin Baryard lever i en drömvärld.

Hennes pojkvän är flickfavoriten Henrik Johnsson, hon är sponsrad av ett stort klädföretag och tjänar miljoner på att rida.

För Aftonbladet Söndag berättar Malin Baryard om pengarna, kärleken och relationen till Alice Bah.

Hon slog igenom 1996 genom att rida i raffset i Scandinavium i Göteborg.

Hon är dessutom tillsammans med programledaren Henrik Johnsson och får därför finna sig i att inte bara sportbilagor utan även skvallerpress nu bevakar henne.

Vi träffas på frukostintervju på gångavstånd från pojkvännen Henrik Johnssons lägenhet på Södermalm i Stockholm framstår hon inte som en tjej som behöver – eller vill ha – uppmärksamhet.

Malin Baryard tar inte till några stor ord, yviga gester eller talar högt. Tvärtom är hon väldigt lugn, eftertänksam och pratar rätt tyst, på gränsen till försynt.

Hur ser en vanlig ut i en ridstjärnas liv?

– I vanliga fall går upp jag på morgonen och börjar rida vid nio och rider sedan nästan hela dagen.

Ryktar och mockar skit i stallet också?

– Nej, det behöver jag inte längre. Jag har anställda som hjälper mig. Jag har ju sammanlagt tolv hästar som jag tränar, jag äger inte allihop men de måste tränas allihop, så jag skulle inte hinna med att rykta alla.

Hur ofta rider du?

– Jag rider sju dagar i veckan. Även om det ibland bara är några timmar och ibland åtta–nio timmar.

Du har varit känd här hemma i rätt många år nu. Har du vuxit in i rollen som stjärna?

– Ja, det har jag nog. Jag har alltid haft svårt att prata inför folk och gillade inte muntliga redovisningar i skolan. Nu däremot älskar jag att rida in på fullsatta arenor och folk skriker ens namn, det är oerhört häftigt.

– Det har ju kommit med framgången, med framgången kommer popularitet och då trivs jag med det.

Pengarna då, hur mycket har du fått ihop?

– Sponsorer betyder väldigt mycket. Där har jag ju H&M där jag får en fast summa pengar varje år, det är oerhört viktiga pengar och en trygghet. Tävlingsmässigt är det väldigt upp och ner. Vinner man så får man pengar.

Förra året gick det rätt bra för dig.

– Förra året gick det väldigt bra. Men ibland hamnar man i svackor där man i tre–fyra tävlingar rider sämre och bara har kostnader efter varje tävling.

Vad vinner man som mest?

– I Världscupfinalen är det mycket pengar om man lyckas alla fyra dagar i rad. Då är du uppe på en, två miljoner. Sedan finns det någon tävling till om året där du kan vinna en och en halv miljon. De flesta vanliga grandprix-tävlingar internationellt ligger på 100 000–200 000 till vinnaren, och det är inte mycket om du jämför med andra sporter.

8 april 1996 dominerades tidningarnas sportsidor av en sak. Den unga tjejen från Norrköping som ridit i raffset under europafinalen i Volvo world cup i Scandinavium i Göteborg.

För Malin Baryard innebar de där minuterna i raffset helsidor dagen efter och att gå från anonym till kändis över en natt.

– Raffsetet som bestod av boxershorts och dubbla bh:ar, så det var inte så raffigt, haha.

Praktiskt ändå med dubbla bh:ar, så att behagen inte hoppar ur.

– Nu är det ju inte så mycket som kan hoppa ur mina bh:ar, ha-ha.

Du blev känd rätt snabbt på grund av den där ridningen.

– Över en natt blev jag stjärna, men det här var också samma dag som jag blev trea i Europafinalen.

– Jag ångrar absolut inte raffsetet, det var mycket tack vare det som jag fick uppmärksamheten och kontraktet med H&M. Hade jag inte gjort raffasetet så hade det inte blivit lika mycket utrymme i pressen och det är ju där sponsorer vill att man ska synas.

Det låter ju som ett smart och cynisk plan?

– Alla trodde att det var en pr-kupp, men det var det absolut inte. Det var bara en kul grej. Dagen efter var det jättejobbigt, jag mådde jättedåligt när jag såg alla tidningssidor. Sedan la det sig.

När jag hört mig för så har jag förstått att ni inom hästsporten inte är några renlevnadsmänniskor direkt.

– Det är olika självklart, en del går och lägger sig klockan sju. Men middagarna som brukar vara under tävlingarna är väldigt trevliga.

Under Göteborg horse show har jag hört att de manliga ryttarna till och med har groupies.

– Just Göteborg horse show är extremt, det finns en del unga tjejer i baren som ser upp till de manliga ryttarna. Men jag skulle nog inte kalla dom groupies. De fläker inte upp sig på baren men det finns en del wannabes och det ser man alls inte lika mycket i utlandet, det är en äldre och stillsammare publik där, de sitter längs en sida och äter middag och tittar på tävlingen.

Förklara ekvationen att det är mest tjejer som rider men killarna är ändå bäst på den absoluta toppnivån?

– Jag tror att det grundar sig i att tjejer ska ha barn och att tjejer inte varit tillåtna att ha en karriär. Men det där håller på att ändras med min generation. Men utomlands är det också så att fler pojkar rider än vad de gör här hemma.

Men även om det skulle bli hälften killar och hälften tjejer i världstoppen så är det ju fler tjejer som rider.

– Vid 15–16 är det många som inte får någon häst, de träffar killar istället och satsar inte.

Träffade inte du några killar när du var 15–16?

– Jag gick på fester, träffade en kille och fortsatte att rida. Då visste jag att jag skulle flytta till England och rida. Jag har aldrig genomgått en fas där jag tvivlat på om jag ska fortsätta med ridning. Det var ju ofta som kompisarna skulle göra saker tillsammans och jag åkte hem och red istället.

Vilken linje gick du?

– Ekonomisk, sedan åkte jag direkt efter till England.

Hade du bra betyg?

– Jag hade 4,3 när jag ut nian men jag hade inte så höga när jag gick ut gymnasiet, jag låg väl runt medel. Då hade hästarna tagit över tiden och kraften.

Du åkte till England och jobbade för världsberömde John Whitaker med drömhästen Milton.

– Jag åkte dit och jobbade från sju på morgonen till sju på kvällen, sju dagar i veckan första året. Då var man ganska trött men jag lärde mig oerhört mycket. Ta hand om hästar, grundkunskap om träning på elitnivå, och så red jag massor.

– Det är tack vare John Whitaker som jag kom så långt så snabbt. Han insåg min potential och tog med mig på de största tävlingarna och fick tävla med hans hästar och vann ibland en del klasser.

Vad har du och John för kontakt idag?

– Vi ses ofta på tävlingar, och ibland slår jag honom en signal. Han är ett stort stöd för mig, vi rider likadant. Han rider bara på talang och det gör jag också i stort sett. Varken han eller jag kan förklara vad vi gör, allt kommer inifrån. Så det funkar väldigt bra mellan oss.

Daniel Frodin (sondag@aftonbladet.se)