”Jag och Jakob skulle skiljas"

Marie Richardson om äktenskapet, 40-årskrisen och mötet med Tom Cruise

RELATIONER

Hon omger sig med drömmän på film.

Tom Cruise. Rolf Lassgård. Samuel Fröler.

Och nu Mikael Persbrant i bioaktuella ”Alla älskar Alice”.

Hemma i köket har Marie Richardson Jakob Eklund – på riktigt.

– Jag förstår om kvinnor tilltalas av hans charm, säger Marie.

Gör aldrig misstaget att kalla Marie Richardson sval. Inte så att hon hör i alla fall.

– Det är jag väl inte alls, jag vill inte uppfattas som sval, tycker du verkligen det!?

– Nej, inte riktigt, kanske, försöker jag ursäkta mig.

Men vi når till slut kompromissen att Marie Richardson på scen och framför kameran fått spela en hel del svala roller.

Den svala scenpersonligheten kan ha något att göra med hennes uppväxt i Ljusdal i de djupa hälsingeskogarna. Samhället som är mest känt för sitt bandylag.

– Jag bodde i Ljusdal tills jag var 20 år men jag tyckte nog aldrig att jag passade in, inte så att jag var annorlunda men jag uppskattade aldrig den fina naturen. Och jag sportade inte heller som de flesta gjorde.

Du sökte dig till teaterscenen istället?

– Mitt intresse för teater föddes väldigt tidigt, jag provade på det första gången när jag var sju år på skolavslutningen. Då kändes det i hela kroppen, normalt sett var jag blyg och lite obekväm men teatern fyllde mig med en enorm makt, att jag styrde och att publiken skrattade.

Alla skådisar vill väl på något sätt stå i centrum?

– Men det var inte det som jag kände, snarare någon slags allvarlig känsla. Jag minns att det var ett fokus i rummet, och så var det tyst och sedan skratt. En väldigt speciell känsla som jag inte varit med om tidigare.

Hur stödde dina föräldrar dig i skådisdrömmarna?

– Jag minns det som väldigt odramatiskt, de tyckte väl att det var bra. Många barn vill ju bli skådespelare, så de trodde väl inte riktigt att jag skulle bli det en dag.

Ljusdal är mest känt för bandy, var du stammis på arenan?

– Det var inte bandyn som drog utan killarna, spriten och festerna runt omkring. Men jag var nästan aldrig på bandy innan de nattliga cuperna började någon gång på 70-talet. Då åkte vi först på dans ute i Korskrogen, några mil utanför Ljusdal, sedan åkte vi tillbaka till Ljusdal och gick på bandy. Alla var jättefulla och jätteglada.

Du följde sporten med stort intresse förstår jag.

– Ha-ha, jag såg nog inte bollen så mycket utan tittade på killar istället.

Samtidigt som killar och sprit tog sig in i Maries tonårsmedvetande fördjupades också känslan av att teatern var hennes kall i livet. Drama som fritt val i grundskolan var ett självklart val. I gymnasiet fortsatte hon spela teater och ägnade mer tid åt repetitioner än skolarbete.

– Jag hade usla skolbetyg, sjöng i någon rockgrupp och satsade tid och kraft på teatern istället.

Några år senare lyckades du klara antagningsproven till Scenskolan i Stockholm.

– Först jobbade jag som påkläderska på Stora Teatern i Göteborg i två år och spelade i olika teatergrupper. Sedan flyttade jag till Stockholm och gick Scenskolan 1982 till 1985.

Känd för allmänheten blev du väl först 1991 med tv-serien Goltuppen där du spelade mot Thorsten Flinck.

– Jag hade ju gjort några mindre tv-roller och en massa teater, bland annat på Dramaten, innan dess och jag hade gjort två långfilmer sommaren 1990, men jag blev mer igenkänd efter Goltuppen.

Serien gick ju i repris på SVT i vintras och det jag tänkte mest på var?

–?kläderna, eller hur, ha-ha. Vilka axelvaddar och håret, jag såg ju inte klok ut, ha-ha.

Du och Thorsten Flinck blev ju båda rikskändisar efter den serien, betyder serien något speciellt för dig i dag?

– Nej, inte annat än att den var väldigt rolig att göra. Det gick jättebra att filma med Thorsten. Vi tyckte båda att det var kul att vara med i den genren av thrillerserie. Vi kände varandra sedan Scenskolan och hade spelat tillsammans i någon pjäs tidigare.

Är du en social person som ordnar middagar med vänner varje helg eller är du mer en ensamvarg?

– Ibland kan jag känna mig som en oerhörd ensammänniska, att jag är ensammast i hela världen. Men jag har upptäckt att jag söker mig till ensamheten, jag mår bra ensam. Jag känner mig väldigt obekväm på stora partyn och i mingelsammanhang.

Varför är det så?

– Jag träffar så mycket nya människor i jobbet så jag värdesätter mina egna stunder och så har jag barnen också, de kräver en väldig massa tid.

Trots att Marie Richardson värdesätter stunder av ensamhet då och då lever hon inte ensam. Hon och skådespelaren Jakob Eklund är sedan snart 18 år tillbaka ett par. De träffades på Scenskolan där Marie gick två klasser över den tre år yngre Jakob. Idag har de dottern Klara, 7, och sonen Leon, 2, tillsammans.

Du och Jakob utsågs till ”årets filmpar” av Filmpublicisternas förening 1999 efter filmen ”Nolltolerans” och det var först då som folk förstod att ni var ihop.

– Ja, det var väl första gången vi spelade mot varandra. Vi gjorde det en gång på teatern i början av 90-talet men då gick det inte så bra. Vi klagade på varandra och när det var dags att sätta upp pjäsen var jag i alla fall tvungen att hoppa av av någon orsak.

Hur har det varit att utvecklas till två stora skådespelare under samma tak?

– Våra karriärer har gått bra var för sig och det har varit skönt att det gått bra för båda. Jag vet inget annat, jag vet inte hur det är att leva med någon som jobbar på bank. Men jag inbillar mig att det är fördelar med att leva med någon som vet vad man går igenom på jobbet, att man behöver lite utrymme för sig själv ibland.

Har ni haft någon längre paus?

– Vi hade en riktig sjuårskris, jag och Jakob skulle skiljas åt, han kollade efter ny lägenhet, allt var bestämt. Men så kände vi att vi inte ville missa varandra ändå. Och som det kan vara efter ett stort gräl så blev vi nyfikna på varandra igen.

Men sedan har ni klarat alla kriser?

– Jag tror de här småpauserna dagligen, att man ger varandra utrymme för tankar gör att man klarar förhållandet bättre.

Vad har det betytt att du är tre år äldre än Jakob?

– Det har nog inte spelat någon roll åldersmässigt men på Scenskolan så gick jag två år över honom och då spelade det roll. Han bejakade mig väldigt och var nog lite imponerad, jag fick tv-jobb första veckan vi träffades, jag fick brev från Dramaten.

Och du kanske lät honom vara lite imponerad också.

– Ja, ha-ha, lite. Men vi tog oss ur det ganska snabbt, det hade nog inte varit så hälsosamt att fastna i det mönstret. Sedan var han mer i ropet med ”Änglagård” och så har det varit hela tiden att vi varit glada för varandras prestationer.

Biträdande redaktören på Söndag sa att jag var tvungen att fråga om ”snyggingen Jakob Eklund”, märker du att kvinnor är lite förtjusta i din man?

– Ja, han får ju definitivt mer beundrarpost än jag.

Förstår du om kvinnor tycker att han är snygg?

– Ja, jo, det gör jag väl fast han har ju mer spelat den där charmiga arbetargrabben än enbart bildskön yngling, och jag förstår att kvinnor kan tilltalas av hans utseende och den charmen.

Skulle ni kunna spela kärleksscener med varandra på scen?

– Är det ett bra manus så tänker man inte på om det är sexscener eller inte. Det har säkert sitt värde i ett bra manus och då skulle vi nog göra det.

I mästerregissören Stanley Kubricks sista film ”Eyes wide shut” från 1999 spelade det då äkta paret Tom Cruise och Nicole Kidman mot varandra. En av de mest uppmärksammade scenerna från filmen är när paret har en naken kärleksscen.

Men det var inte bara Nicole och Tom som fick uppmärksamhet för sina rollprestationer i filmen. Marie Richardson hyllades för sin insats som neurotisk dotter till en av Tom Cruises avlidna patienter. I filmen försöker Marie Richardsons rollfigur förföra Cruise.

– Han bejakade mig som fan, det var jättekul, han var jätteengagerad men ändå lite nervös för det han skulle göra. Stanley var på honom om ändringar också. Tom glassade inte omkring, han är ingen diva.

Hur kom du och Tom överens som människor?

– Vi fick jättebra kontakt, vi pratade om våra barn och Toms barn var med i studion ibland och Stanley brukade ha barnen bredvid sig under repetitionerna.

Hur var det att träffa Nicole Kidman?

– Vi hälsade bara lite snabbt eftersom hon filmat klart sina scener, men hon verkade väldigt trevlig. Rak och smart tjej.

När ”Eyes wide shut” gick upp i USA fick du beröm i de amerikanska tidningarna, hur kändes det?

– Någon faxade det där till mig och jag blev jätteglad och lättad. Men när jag själv såg filmen första gången så tyckte jag att filmen var lysande men att jag själv var hemsk.

Varför då?

– Jag fick en ålderskris för alla rynkor jag hade i rollen. Jag tyckte också att jag spelade över alldeles för mycket.

Varför då?

– Stanley ljussatte om min och Toms scen massor med gånger och med bra ljussättning ser du ofta yngre och vackrare ut. Men här var resultatet Stanley sökte tvärtom, jag fick fler och djupare rynkor, jag fyllde 40 också i samma veva, så de där rynkorna som blev gigantiska på en stor vit duk blev lite för mycket.

Så du hade inte så mycket rynkor i verkliga livet?

– Nej, ha-ha, men jag såg om filmen senare och då kom jag mer överens med rynkorna och min rollprestation och i dag är jag lite stolt över filmen och min lilla roll. Men det var nog rätt nyttigt att få den där ålderschocken och sedan kunna gå vidare, acceptera att jag inte är 25 längre.

Det har hänt att jag fått julkort från gamla arbetskompisar. Har Tom Cruise skickat några julkort till dig?

– Nej, ha-ha, jag har ju inte hört av mig till honom heller. Men jag läste att han under någon presskonferens hälsat via svenska journalister att han visste vad jag höll på med just då.

Du fortsatte aldrig Hollywoodkarriären efter ”Eyes wide shut” utan har fortsatt filma här hemma istället.

– Dom ringde från en av de största castingbyråerna och ville att jag skulle komma över för någon mindre roll i en film men just då skulle jag spela in Skärgårdsdoktorn, så det gick inte.

Du sa att ”The archipelago doctor” var viktigare just då?

– Hade jag velat bli Hollywoodstjärna så hade jag satsat på det när jag var 20–25. Självklart blev jag glad när de ringde och frågade men jag ville hellre föda ett barn till, jag var 39 år då.

Ja, du har skaffat barn rätt sent i livet, varför då?

– Det har varit en avvägning mellan tid och lust, jag hade ingen lust att ha barn förrän jag var 35. Barn var ingen naturlig del av min tankevärld förrän då.

Jakob, ville inte han ha barn tidigare?

– Han har ju en dotter från ett tidigare förhållande, han blev pappa redan när han var 18, så han tjatade inte på mig. Han uppskattade nog att få leva ungdomsliv några år med mig.

Hur gick det att skaffa barn lite senare i livet?

– Det första barnet var inte så svårt att planera in, det bara kom. Men när vi fick vår son för två år sedan så var det lite svårare att planera in med jobb och sånt samtidigt som jag var runt 40 och då gäller det ju att skaffa barn medan man kan. Jag är så tacksam för att ha fått mina barn, det är inget självklart att få barn, så jag är verkligen tacksam.

I bioaktuella ”Alla älskar Alice” spelar du en kvinna vars man (Mikael Persbrandt) är otrogen med grannkvinnan (Lena Endre). Var det lätt att sätta sig in i rollen som en sviken tvåbarnsmor?

– Jag förstod verkligen hur kränkt och sårad den här kvinnan blir av att hennes man lämnar henne för grannkvinnan.

Låg rollen nära dig själv?

– Ja, både och, inte på det yttre planet eftersom jag inte skilt mig. Men som människa är det lätt att identifiera sig med någon som blivit så sviken.

Förresten så är din rollfigur i ”Alla älskar Alice” inte så sval, hon har ganska hett temperament.

–Ja, där ser du, jag är inte sval som person och jag spelar inte bara svala roller, jag blir så ledsen om du tror att jag är sval, ha-ha.

Marie Richardson/fakta

Tre röster om Marie Richardson

Daniel Frodin