– Jag borde gå i terapi

Den osminkade sanningen om sångerskan Charlotte Nilsson

1 av 4 | Foto: Maria Östlin
– Snart måste vi flytta utanför stan. Leta hus… Men då måste vi byta liv.
RELATIONER

Hur mår dina bröst?

– Bra tack.

De är inte ledsna?

– Inte alls. Hur så?

Hon ser frågande på mig. Men man blev ju lite orolig, när Elisabeth Anderassen hoppade på den häromsisten, när hon showade i ”Diggiloo”.

– Jaså, det där. Det var väl inget.

Vilket var värst? Att Elisabeth skojade med dem eller att Expressen drog upp det på löpet, som värsta påhoppet?

– Att Expressen drog upp det, förstås. Jag är så trött på tidningar som gör löp av ingenting, suckar hon.

Så brösten mår bra, tack och lov. Men rösten mår sämre. Charlotte är hes. Hon harklar sig och hostar mellan var och varannan mening.

Jag brukar alltid komma först. Och då har jag oftast åkt ett varv runt kvarteret bara för att inte komma pinsamt mycket först. Men Charlotte Nilsson är redan där, när jag en kvart för tidigt smyger in på Divinos deli, pojkvännen Nicolas restaurang.

– Hej. Vad skönt att du också är tidig. Det är jag jämt. Jag avskyr att komma sent. Jag är väl lite av ett kontrollfreak, ler hon och ser sval och välvårdad ut i den kvalmiga sensommarhettan.

Charlotte äter inget som haft ögon och jag inget som haft hjärna (är det nån skillnad egentligen?) så vi beställer det vegetariska som finns på menyn.

– Om Elisabeth Andreasson...

Varför äter du vegetariskt?

– Det började för länge sen med galna kosjukan. Jag ville testa om jag kunde klara mig utan kött och kände direkt att det inte var något jag behövde.

Jag mådde precis lika bra som innan, till och med bättre.

Men du är uppvuxen på gård och kan till och med slakta?

–Ja. Och nej. Jag vet inte om jag skulle klara det idag, men jag är uppvuxen med det. Mamma och pappa slaktade ju grisar jämt. Men idag lipar jag om jag trampar på en fluga.

Kan du sakna livet på landet?

– Ja. Jag är så himla långt från naturen. Här ser man aldrig en orm ligga och sola och sånt.

Hon är hes. Hon harklar sig och hostar mellan var och varannan mening.

– Jag vet. Jag åkte nattåget hem och sov dåligt. Och luften var så torr så då blir jag så här hes.

Det känns otroligt att hon ska uppträda i kväll. Men det ska hon.

– Det kommer gå bra.

Är du inte rädd att rösten ska paja?

– Ja, att den ska paja för gott, det kan jag vara rädd för. Men nu handlar det bara om att sova och vara tyst så är den snart okej igen, säger hon.

Vad fint, ska vi göra resten av intervjun telepatiskt?

– Ingen fara, jag kan vara tyst sen.

Jag känner mig extremt skyldig som tvingar henne prata. Vad händer om rösten lägger ner för gott?

– Jag tror att jag skulle göra nåt helt annorlunda. Jobba mer med ”Hoppets stjärna”. Jag kommer säkert engagera mig mer i det i alla fall.

”Hoppets stjärna” är en biståndsorganisation som driver fadderverksamhet och bygger skolor runt om världen. Charlotte är ambassadör för en internettjänst de har i Filippinerna. Där fadderföräldrarna kan kommunicera med sina fadderbarn direkt.

– Det är fantastiskt. Jag har fyra fadderbarn själv och jag grinar varje gång jag hör ifrån dem. Jag var i Kenya i mars och hälsade på tre av dem.

Det var helt häftigt. Då lipade jag varenda dag, men det är viktigt att inte visa dem att man tycker de lever i misär. De är ju hur glada som helst.

Men de springer i gyttjig lera utan skor. Har en enda trasig skjorta och knappt mat för dagen. Det är ett helt annat liv. Jag hade med mig så mycket grejer, flera resväskor, och det tog slut i ett nafs. Sen fortsatte jag shoppa där nere, madrasser och sånt. De behöver allt. Jag var i ett samhälle, Rakvaro, där i princip alla barn var aidssjuka. De flesta bodde hos sina morföräldrar, för föräldrarna hade dött. Och morföräldrarna var gamla och när de dog finns det ingen som tar hand om barnen. Då blir de gatubarn. Det var skrämmande.

Vill du inte adoptera allihop?

– Absolut. Men det är inte rätt läge att skaffa barn över huvud taget för mig. Jag vill säkert ha egna barn också men om jag inte kan få egna barn skulle jag absolut adoptera.

Det är dallrande hett i restaurangen och jag begriper inte hur Nicola står ut att vara där praktiskt taget dygnet runt. Vi gör det inte, utan går ut på gatan som är, om möjligt, ännu hetare. Charlotte stegar vant upp för trapporna i sina spetståade stilettklackar medan jag flåsar efter i mina Ecco-skor. Så det är så här du motionerar, flämtar jag när hon sticker nyckeln i låset.

– Ja. Och det är den enda motionen jag får. Jag har ju turen att ha en snygg kropp utan att behöva träna.

Oturen menar du.

– Ursäkta?

Ja, som tjej tror man ju gärna att enda anledningen att träna är att få platt mage, fast rumpa och slippa gäddhäng. Men det stämmer ju inte. Det är ischias och ryggskott man ska slippa. Det gör man ju inte bara för att man är smal.

– Nej, det har du rätt i. Jag fick ryggskott första gången när jag var 19. Och har problem med ischias...

Jag tittar på hennes skor igen. De ser inte ut som några anti-ischiasdojor precis.

– Det är en vanesak. Jag får lite ischias i högklackat, om jag ska vara ärlig. Men i riktigt tajta jeans och högklackat det går bra.

Men varför?

– För att det snyggt, känns kvinnligare och man rör sig på ett annat sätt. Jag känner mig lite slafsig utan klackar. Lite såhär, säger hon och kutar med ryggen och hänger med håret.

Och det är inga billiga små konstverk hon har på fötterna. Dior, Chanel, Dolce Gabbana.

Hur många par har du?

– Ett sjuttiotal i lägenheten och ett par stora plastsäckar på vinden.

Det borde bli skor för hundratusentals kronor. Vilka auktioner man kan ha när hon dött!

Är du rädd för att dö?

– Jag har varit otroligt rädd för att dö. Men så läste jag ”Mellan två världar” av Silvia Brown och sen var jag inte rädd längre.

3 röster om Charlotte

Rosina Zalbo-Seghir, 8, Charlottes guddotter:

Marie Åkesson, 28, barndomskompis:

Nicola Ingrosso, 33, pojkvän:

Foto: Kalle Assbring