– Jag blir rabiat när saker går fel

1 av 2 | Foto: Maria Östlin
”Jag har fyra fadderbarn själv och jag grinar varje gång jag hör ifrån dem”
RELATIONER

Du fick en stor cysta på halsen, 1997, och trodde att du skulle dö i flera veckor innan det visade sig att den var ofarlig.

– Ja, då var jag otroligt rädd. Då hade jag inte den här insikten jag har nu. Och jag ville inte dö. Det var paniktåångest. Men skulle jag drabbas av det idag skulle jag nog bli förtvivlad – men inte på det sättet.

Vad är du mer rädd för?

– Annars är jag nästan koko-orädd. Jag går genom Humlegården varje natt. Ensam. Det är nog den där bondmentaliteten. Man går själv och klarar sig själv. Jag är grymt orädd. Nicola brukar be mig ta en taxi men jag vill gå.

Hon häller upp lite mineralvatten till oss och fortsätter;

– Flygplan. Jag är livrädd för att flyga.

Så besvärligt.

– Ja, det är jättejobbigt. Jag flyger ju mycket. Det blir lugnande tabletter.

Så du är lite lagom avtrubbad när du landar?

– Nej, den här typen av tabletter sitter i en dryg timme. Det värsta är starten och landningen. Det började med en incident som hände när vi åkte från New York för några år sen. Det var värsta ovädret. Det stod 40 plan på startbanan och väntade och till slut börjar de skicka upp planen i detta helvete. Jag trodde inte det var sant och ville bara av. Jag storbölade och Nicola skrek. Jag trodde aldrig vi skulle överleva.

Men det gjorde de. Och de har överlevt en genomgripande renovering av lägenheten också. De har bra smak, paret Nilsson/Ingrosso. Ljust limegula väggar, gamla och nya saker som kompletterar varandra. Rent är det också.

Har ni städhjälp?

– Ja, men det är bara sen ett par månader tillbaka. Innan skulle jag göra allting själv. Baka bullar och rubbet. Men jag orkade inte. Komma hem och bara ha en dag ledig och behöva ägna den åt att gnugga badrummet när det är kaos överallt. Och ovänner blir man också. Det funkar inte. Men jag hade ett sånt motstånd mot att skaffa hjälp. Nu är det det bästa jag gjort. Det är ett mirakel att komma hem när det är rent.

Vad menar du med att ”göra allting själv”?

– I och med att jag har ett sånt kontrollbehov gör jag verkligen allt. Nicola har världens bästa liv. Han gör ingenting hemma. Han vet inte när en räkning ska betalas eller nåt.

Men varför väljer du att ta ansvar för allting?

– För att jag är störd. Det är ju ett jättemisstag, jag vet. Sen sitter man fast där. Jag säger ofta att jag inte vill ha det som mamma och pappa. Så har jag det likadant i alla fall.

Och är du själv som ställt till det så?

– Ja, precis. Det är ju helt fel, jag vet det. Jag försöker ändra på det – men det går sådär. Men han är lite lat också, så det är inte bara mitt fel. Han gör inget om jag inte skriker och jag orkar inte skrika. Då är det lättare att göra det själv. Jag blir galen om det inte blir gjort. Och tänk om vi haft tre barn – hur skulle det funka?

Väldigt dåligt, antar jag..

– Ja. Förmodligen. En ren katastrof.

Vad är viktigast –att älska eller att bli älskad?

– Att älska – helt klart. Det är viktigare att ge än att få. Jag tycker inte om att få någonting. Det känns inte bra.

Har du svårt att ta emot?

–Ja. Jag är värdelös på det. Helt kass. Jag vet inte varför. Mina kompisar brukar säga ”Charlotte, det är nu du ska säga tack”. Jag är så dålig på det. Jag ger hela tiden.

Man skulle nog kunna säga att du är lite snål.

– ???

Ja, för du kan inte bjuda dina vänner på att få vara större än du och ge saker till dig.

– Ja, när man ser det på det sättet så har du rätt. Helt rätt. Man vill på nåt sätt sitta över alla andra och det är jättejobbigt. Jag halar alltid fram kreditkortet först, även när det är folk jag inte känner omkring mig. Det är så illa att jag ibland börjar undra om det är nåt fel på mig.

Vad kommer du fram till?

– Att det är det. Det är fel på mig. Så jag försöker lägga band på mig.

Du kanske skulle prova att gå i terapi?

– Absolut, jag har ju de där ångestproblemen med att flyga också, så jag borde gå i terapi.

Och så är du ett kontrollfreak också, det ska vi inte glömma bort.

– Ja, det är jättejobbigt att vara det. Det är skitjobbigt. Jag blir rabiat när saker går fel och inte blir som jag planerat.

Konstaterar hon självrannsakande. Och när Charlotte ändå håller på och lider kan jag lika gärna plåga henne lite till. Eller hur?

Vet du att en medelsvensk kvinna tuggar i sig 4,5 kilo läppstift på en livstid?

– Då äter jag väl 10, då, suckar hon. Men många kvinnor glömmer bort att det finns bäste före datum på läppstift. Och de smakar inte kul när de är gamla.

De smakar inte kul alls. Det är djurfett i dem!

– Fy fan, vad äckligt, sluta nu. Jag orkar inte tänka på det.

Du är faktiskt vegetarian!

– Jag vet. Men jag orkar inte. Ett tag var jag till och med vegan.

Men läppstift tuggar du i dig ändå?

– Ja.

Så om du skrev en bok, skulle den heta ”Inte utan mitt läppstift”?

– Typ.

Ja, det finns ju gränser för vilket engagemang ett stackars kontrollfreak till kvinna orkar med. Charlotte går ändå längre än de flesta. Så jag säger inget mer.

Grafologen om Charlotte Nilsson

Caroline Giertz