”Min dröm var att bli supermodell”

Nätläsarna berättar om anorexin

RELATIONER

Jag har haft anorexia i sju år nu. Det började när jag var 12.

Livet är verkligen en kamp som jag än så länge har förlorat. Jag kommer inte riktigt ihåg hur allting började, det var så länge sedan nu. Men jag vet i alla fall att dagens ideal spelar en stor roll i min sjukdom. Är man smal, blir man lycklig och accepterad.

Eftersom jag varit underviktig så lång tid har min kropp fått ta mycket stryk. När jag vägde som minst för ca två år sedan hade jag ett BMI- värde på 13.8. Jag var i så dåligt skick att jag var nära döden, hjärtat var nära att stanna.

Idag är det lite bättre, väger 48 kilo till mina 176 cm. Jag har förstått att jag nog behöver gå upp i vikt, men det är så svårt när jag i min spegelbild ser en mullig tjej som verkligen inte behöver gå upp.

Jag hoppas verkligen att jag snart kommer kunna ta mig ut ur mitt fängelse, jag har redan slösat bort så många värdefulla år på att lida, svälta, ha ångest och inte vilja leva. För det är vad anorexi är, ett utdraget självmord.

Stina

För ett år sedan köpte jag ett gymkort. Det blev början till min anorexi.

Jag började träna 3-4 timmar per dag. Jag brände väldigt mycket kalorier men åt inte tillräckligt med mat. Portionerna blev mindre och mindre och till slut bestod middagen av två knäckemackor och ett äpple.

Jag är 189 cm lång och min dröm var att bli supermodell, jag gjorde allt för att uppnå den drömmen. Till slut vägde jag 57 kilo, vilket är ca 20 kg under normalvikten.

Det som blev vändningen för mig var nog ett fotografi från semestern när jag såg som värst ut.

Jag har blivit bättre nu och gått upp lite i vikt, fast när man drabbats av anorexi blir man aldrig frisk. Jag kommer hela livet att kämpa mot den här sjukdomen.

Maria

Ja, jag har haft anorexi. Jag var bara 10 då, nu är jag 12 år gammal. Men det har blivit mycket bättre nu och jag har blivit utskriven från sjukhuset och det är väldigt skönt!

Ellinor

Jag har varit väldigt sjuk i den här fruktansvärda sjukdomen, men nu har jag gått upp tio kilo. Det motsvarar ungefär halva vikten som jag förlorat och nu börjar jag se allt som livet har att erbjuda igen.

Jag känner igen mig i Tinas berättelse och önskar henne verkligen lycka till! Det är ett helvete att ta sig ur, men varje sekund du ödslar på att vara sjuk är så onödig!

Jag vet att det kan kännas som om djävulen bor i ditt huvud, men det enda som du kan göra för att besegra honom är att trotsa och äta.

Maten är vår medicin!

Erika

Ett av mina mål var att tävla i bodybuilding. Jag tränade styrka varje dag och var ute och gick 5 timmar om dagen för att få bort underhudsfettet. Jag läste B&K sportsmagazine och tittade på bilderna av de tävlande tjejerna.

När jag vägde 44 kilo till mina 167 cm, pratade jag med en tjej på gymet som själv hade tävlat. Hon sa att jag var alldeles för mager men gav mig råd om hur jag skulle äta och träna för att sedan kunna tävla. Jag kunde inte följa råden, jag var livrädd för att gå upp i vikt.

Jag lade mina tävlingsplaner på hyllan och ägnade mig åt det enda jag kunde - gå ner i vikt.

Detta var för några år sedan, jag har gått i terapi och gått upp i vikt men är inte frisk. Fortfarande har jag svårt att äta och jag räknar kalorierna. Ofta tänker jag att jag ska gå ner till under 35 kilo, delvis för att jag tycker att jag har blivit fet. Jag väger cirka 53 kilo idag.

Cecilia

Jag drabbades av anorexi för 10 år sedan då jag var au-pair i USA. När jag åkte, påstod alla att jag skulle gå upp i vikt. Jag beslutade mig för att inte göra det, utan började träna aerobics ca 4-5 gånger i veckan, åt småportioner och undvek fett och sött.

Det resulterade i att på ett drygt halvår hade jag gått ner ca 13 kg och förlorat min mens. Jag vägde mig två gånger per dag och hade ångest om jag hade gått upp några gram.

Det utvecklades senare i bulimi då jag kunde vräka i mig bröd och annat jag hittade. Efteråt fick jag alltid en tung ångest. Jag provade att stoppa fingrarna i halsen men klarade inte av det.

På nåt sätt vände det när jag kom tillbaka till Sverige igen. Jag fick aldrig professionell hjälp men har insett själv hur negativa tankemönster jag haft.

Helena

När jag gick på högstadiet och gymnasiet tränade jag väldigt mycket. Jag var ute och sprang varje dag. Till att börja med för att få bättre kondition men när jag upptäckte att jag också fick en snyggare kropp och gick ner i vikt slutade jag att äta för att gå ner ännu mer i vikt.

Mina föräldrar upptäckte sjukdomen i tid och tvingade mig att äta och sluta träna. Nu är jag 25 år och har fortfarande svårt för att träna som en normal människa. Jag har inga begränsningar och kan, från att träna en till två gånger i veckan, tränar varje dag!

Frida