– Jag har aldrig gillat att se mig själv i rutan

1 av 2 | Foto: Sara Ringström
Det är oftast män som givit sig på mig.
RELATIONER

När kvinnliga chefer beter sig som manliga uppfattas det ofta som provocerande av andra. Särskilt män blir vansinnigt arga på dig. Håller du med?

– Ja, det är oftast män som har givit sig på mig. Ibland undrar jag om det är sin morsa de ser. Vem skulle börja kalla en manlig chef för ”diktator”?

Alla kvinnliga toppchefer får såna öknamn: som Stalin, Stålmormor och liknande.

– Ja, det är så. Men det behöver inte alltid vara negativa projektioner. I tidningen Resumé blev jag kallad ”Drottning Christina”. Jag har också, tillsammans med Jan Scherman på TV 4, kallats ”medievärldens stjärnor”.

När du tittar på Aktuellt, fastnar du någonsin på Jarl Alfredius slips?

– Det är klart att jag ser detaljer. Faktum är att jag ofta börjar prata om andra saker, eller associerar till något när jag ser tevenyheter. Då får jag alltid en tillrättavisning av min man, för han tittar väldigt fokuserat.

Jag har hört att när du var ung reporter på Örebrokuriren så var du ofta ute på krogen och roade dig. Du var ingen stugsittare?

– Nej då, jag har haft ett par utsvävande perioder, men när man får barn sätts det ju stopp för det. När jag blev chefredaktör på DN så minns jag en rubrik där det stod: ”Hon gillar fester” (skratt). Numera är jag nog mindre bra på fester.

Åja, takterna sitter väl i... I rapporter från Nobelfesten framkom att du var en av de flitigaste på dansgolvet.

– Ja, dansar gör jag gärna. Jag gillar både pardans och att skaka loss.

Om det är personalfest då, vem dansar du med: killen i växeln, Allan Larsson eller din man?

– Ja, det är väl bara min man som vågar bjuda upp mig (skratt). Det är inget kul att gå på fest och vara chef. När folk blir lite packade ska de prata problem, eller skälla på en. Det är roligare att gå på fest med såna man inte jobbar med. Fast i julas hade vi faktiskt en jättetrevlig fest på SVT.

Du har sagt att du inte planerat din karriär, utan att det bara blivit så. Vad är det som har drivit dig?

– Det som var viktigt för oss tjejer i min generation, det var att vi skulle ut och ha jobb. Vi skulle inte vara hemmafruar som våra mammor, utan ha ett eget arbete, kunna försörja oss och påverka samhället. Det var kul och vi kom fram, men man såg inte särskilt mycket längre. Det var ett ganska ordentligt steg ändå, både för en själv och i samhället.

– Behovet av att sen tänka att ”jag ska bli chef”, det fanns inte. Det kändes inte aktuellt.

Det här huset, tevehuset, är en viktig plats för dig även privat. Det var väl här du träffade din man Ingemar Odlander när ni bägge jobbade tillsammans?

– Nej, jag jobbade på radion och Ingemar på Aktuellt. Vi hade träffats på Ekot utan att vi höll ihop. Då kom Ingemar hem från USA och blev min avdelningschef. Han rekryterade mig till politisk reporter.

Försökte ni dölja det eller visste alla om det?

– Det var ingenting då, men när det väl blev någonting försökte vi nog dölja det en period. Sedan var vi ju på Rapport tillsammans i sex år, och då var han också min chef periodvis.

Hur gick det då?

– Jag tyckte att han missgynnade mig, och de andra tyckte att han gynnade mig. Det var en och annan sur kommentar.

När du var 34 år, adopterade du din första dotter, Klara, ensam. Vill du berätta något om det?

– Att adoptera ett barn på 70-talet handlade inte bara om att man önskade sig ett barn för egen del, vilket jag i och för sig verkligen gjorde. Det var också ett sätt att göra en insats i en orättvis värld. En sorts solidaritetshandling.

– Den man jag levde med då ville inte ha barn, så då bestämde jag mig för att adoptera själv. Jag kände mig stark, jag kände att jag kunde göra det, och Klara fick en familj. Med det vill jag inte säga att det är enkelt att adoptera ett barn. Jag tror att det är en styrka om barnet kan få ha både en mamma och en pappa här eftersom adopterades utgångspunkt är så mycket svårare. De har ju redan en gång fått skiljas från sina föräldrar.

Vad kommer du från för samhällsklass från början?

– Medelklass. Min pappa var kriminalkommissare, och min mamma kommer också från en polisfamilj. Hon var hemmafru när vi var små, men började jobba när vi var i tonåren, och då blev vi alla galna. Vi var så vana vid att hon var hemma.

När du var chefredaktör anklagades du ibland för att identifiera dig med makthavarna. Hur ser du på det?

– Jag har aldrig känt mig vän med den bilden av mig, men det är klart att är man chef för ett stort rikstäckande medium så är det klart att man är makthavare. Jag känner också andra makthavare, och jag rör mig delvis i en makthavarvärld, men det är absolut inte så att jag springer och minglar särskilt ofta på fester och kliar andra på ryggen.

– Jag är glad över mina nya vänner i Sörmland som inte alls tillhör en makthavarvärld.

Christina Jutterström tycker om TV-program

Åsa Mattsson