Bergmans sista brud

Julia Dufvenius - Ingmar Bergmans nya fynd. Och ”originalet” - Bibi Andersson i ”Smultronstället”, 1957.
Foto: BÖRJE THURESSON och SF
Julia Dufvenius - Ingmar Bergmans nya fynd. Och ”originalet” - Bibi Andersson i ”Smultronstället”, 1957.
RELATIONER

Julia Dufvenius.

Så heter Ingmar Bergmans nya favorit.

Snart syns hon i tv-dramat ”Saraband”, regisserad av mästaren själv. Aftonbladet Söndag återskapade tre Bergman-scener, nu med Julia i huvudrollen.

Det finns många som skulle vilja vara i Julia Dufvenius kläder. Först slog hon igenom som Ella i succéen ”Glappet”.

Nu kallas hon ”Bergmans nya favorit” och har en roll i hans sista stora regiuppdrag, ”Saraband”.

Hon är mer lik Liv Ullmann än Christina Aguilera. Hela hon andas sommarnattsleende och smultronställe fast det är en ganska ruggig förvinterdag. Julia Dufvenius har det rödblonda håret uppsnurrat i en knut och är helt osminkad.

Visste jag det inte skulle jag tro att hon inte var en dag över 18. Men skenet kan, om inte bedra, så förvilla.

Julia är tjugosju och mamma.

Du ska spela en roll i Ingmar Bergmans ”Saraband”, en fri uppföljare till ”Scener ur ett äktenskap”. Det är inte ofta jag ställer frågan, men nu kan jag inte låta bli: Hur är Ingmar?

– När han är med en finns det liksom inga gränser. Det går nästan inte att förklara. Han är så kvinnlig och så manlig i sitt sätt. Å ena sidan är han intuitiv, han vet när han måste pressa på och när han ska hålla tillbaka. Å andra sidan är han strategisk. Inom de ramar som han ställer upp har man stor frihet. Jag trodde inte det. Jag trodde att han skulle vara mer kontrollerande, men jag känner mig fri när han regisserar.

– Sedan är det förstås ett bra material, och bra medspelare. Före första inspelningsdagen kunde jag inte sova på en vecka. Jag var så jävla nervös och trodde att jag inte skulle räcka till. Men sedan så ? med allas stöttning ? det har varit fantastiskt. Jag är där på inspelningen varje dag även när jag inte jobbar. Jag har gjort nästan alla mina talscener men jag vill hålla kvar vid det. Jag vill inte att det ska vara över.

Du påminner ju en del om de andra Bergman-kvinnorna. Det finns likheter mellan dig och Liv Ullmann.

– Ja, vi rodnar i alla fall lika mycket (skratt).

Du är åtta år yngre än din yngsta syster, så du är både lillasyster och sladdbarn?

– Ja, lite sladdis är jag nog. Och så är vi en väldigt tjejig släkt. Mamma har fyra systrar. När jag växte upp flyttade dessutom mammas väninnor till samma gård så att de kunde hjälpa varandra. Och nu har jag en egen liten flicka, Tilde Lin.

– Jag tror att det är en tjejernas tid som kommer i samhället. Mammor är måna om att stötta sina döttrar nu, och mina killkompisar är verkligen lika mig i värderingar, så våra barn i sin tur tror jag får en annan grund.

– I min värld, när jag växte upp med min mamma och hennes väninnor och deras barn, var det lika naturligt att pojkarna tog disken.

Hur är det i din egen relation då?

– Ständig kamp! Och jag är inte road. Jag tycker att det är fruktansvärt tråkigt att laga mat och städa. Tvätta tycker jag är lite roligare. Då händer det något.

– För vår del handlar det mycket om att vi inte har någon riktig struktur i och med att både min man, ”Stoffe”, och jag jobbar så oregelbundet. Ibland repeterar man dag, ibland spelar man kväll, ibland både och, ibland är någon av oss här i Stockholm, ibland någon annanstans. Det finns ingenting som rullar på och är sig likt. Det går inte ens att planera ett halvår.

Christopher spelar soldaten Chris i ”Miss Saigon” på Malmö Musikdramatiska teater nu. Dessförinnan var han John Gilbert mot Regina Lund i musikalen "Garbo & Gilbert". Typiska förste-älskarroller ? blir du svartsjuk?

– Ibland kan jag tycka att det är jättejobbigt! Men vi har ju en daglig kommunikation hemma, och jag tror man skulle känna om det var något annat. Jag är väldigt noga med att träffa alla som han spelar med, eftersom han alltid har sådana roller.

– Samtidigt kan det också vara en krydda ibland. Det kan vara rätt häftigt att se Stoffe i en roll där han är manlig på ett sätt som man inte är van vid hemma. Lite svartsjuka är häftigt, mycket är inte häftigt!

– Själv får jag inte kyssa någon. Det är orättvist, jag får aldrig vara den där gulliga tjejen. Fast jag får ändå kyssa Maria Bonnevie i ”Trettondagsafton” på Dramaten. Det är skitkul.

Du brukar ibland framhålla att du har dåligt självförtroende, men du åkte upp till Stockholm från Göteborg bara två veckor efter förlossningen och gick på audition för en roll i ”Maria Stuart” på Dramaten. Och fick den...

– Jag tror att jag fick ett väldigt manligt beteende när jag fick barn. Jag vet att Stoffe kände att nu måste han dra in pengar till familjen, men jag kände lite likadant. Förutom att jag gärna ville ha rollen, var det också en drivkraft.

Om du ser tillbaka på all uppmärksamhet kring tv-serien ”Glappet” i dag, hur känns det?

– Jag fattade inte det då. Jag trodde att det skulle vara så när man med i tv. Både Peter Schildt och Christina Herrström som gjorde serien har betytt jättemycket för mig. De har två barn och Katta och jag blev lite som storasystrar i familjen. Vi brukade ta hem deras barn till oss när de åkte bort och så.

Känner du själv att du har tagit klivet över Glappet, och blivit vuxen?

– Jag hade en kris när jag var i 15-årsåldern. När ”Glappet” kom var den över och jag kände mig befriad. Jag kan fortfarande känna mig lycklig över att jag kan ta ett glas vin på kvällen. Jag bestämmer det själv. Jag kan gå och lägga mig hur sent jag vill.

– Min uppväxt har varit bökig på många sätt. Mamma hade aldrig några pengar när vi var små, men det var tydliga gränser som gällde: Man ringer hem, man är schyst. Sådana oskrivna regler har gett mig stadga tror jag.

– Jag har inte gjort någon superrevolt och inte kommit hem på nätterna, jag har ringt klockan ett och sagt: Jag är hemma om en kvart.

Känner du dig isolerad när du har fått barn och inte kan gå ut så mycket?

– Nej, alla kommer till mig i stället. Jag älskar att ha folk omkring mig. Visserligen är jag dålig på att laga käk, men de kan komma ändå. Nu är jag nästan den enda av mina kompisar som har barn, och det är jättebra att vara först. Alla tycker att det är jättemärkvärdigt och ens barn får massor av uppmärksamhet.

Är du rädd att turen ska ta slut och du får en blomkruka i huvudet?

– Ja, även när det går bra jämför man sig alltid, och så får man reda på att nu har HON fått den rollen, jaha, och HON spelar där... Det är ett bakvänt beteende, men jag kan inte låta bli.

– På scenskolan får man också reda på så mycket man inte kan. Jag tycker att det är underbart att få spela i ”Trettondagsafton”, och underbart att få spela med Ingmar Bergman, men om det är bra? Det har jag ingen riktig koll på än.

Garderar du dig inte lite mot att bli övermodig?

– Jo, men jag vill inte heller bli beroende av den typen av uppmärksamhet, det är så flyktigt. Jag är rädd att bli ihålig.

Jag har läst att du har "pruttfobi". Kan du utveckla det?

– Va? Har jag sagt det? (skratt) Jag minns inte det riktigt, och har jag haft det försvann det när jag fick barn.

Det är ett tabubrott att släppa sig offentligt som kvinna. Har du haft såna spärrar i jobbet, att vara ful och äcklig?

– Det roliga är att jag har fått ganska många sådana roller. På scenskolan spelade jag skadad i huvudet och gick omkring med en jätteful mask, och i ”Rabarber” så var jag låssmed, och på Elverket i ”Bestseller” spelade jag anarkist. Jag skulle gärna jobba mer med fysisk teater, det är bara det att jag blir väldigt lycklig när jag äntligen får spela någon snygg!

Ofta blir kvinnor lite tråkigare när de får barn, när man tvingas in i en ny roll om hur man bör uppföra sig. Vem åker hem från festen klockan tolv för att kunna gå upp nästa dag och ta hand om barnet – och vem sitter och skrålar klockan fem på morgonen?

– Det där håller jag verkligen med om! Det gäller inte bara fester, utan även på middagar.

Då måste det vara skönt att få vara skådespelerska. Ni har ju möjligheter att få vara galna åtminstone på scen?

– Ja, det är nog bra att spela lite mer galna roller. Jag tycker att det är underbart att spela lite oberäkneliga kvinnor. Även om rollen är traditionellt skriven i manus så kan man med hjälp av en öppen regissör ändra på det.

Men kvinnor tvingas ofta in i rätlinjiga roller, både på teatern och i livet.

– Som kvinna känner man också igen de rollerna. Det finns en jäkla rädsla att ändra på saker, särskilt när man har barn. Å andra sidan kan man utveckla relationen till sina barn och ta åt sig av deras beteende, då blir man väldigt irrationell. Man kan sno utav dem. Som min dotter Tilde, när hon kom hem häromdagen sa hon: Mamma, jag tycker om hundar, katter, kaniner och Hanna, och alla tycker om mig.

– Hon var helt övertygad och trygg i att alla tyckte om henne. Det är så underbart!

Åsa Mattsson