”Jag har landat skönt i livet”

Kristin Kaspersens nya jobb: ”Vinnare V64” i TV4. Vinnare är hon redan själv. Skönheten från Järvsö ska gifta sig i år.

1 av 3 | Foto: Andreas Lundberg
RELATIONER

Hon är lyckligare än någonsin.

Och lugnare.

Det har med kärleken att göra. Kärleken till Filip. Sonen på fem år, som har bollsinne som en kung, och redan kan svinga en golfklubba som en hel karl. Och, förstås, det ska erkännas, kärleken till tv-profilen Hans Fahlén.

Men mer om det sedan.

– Just nu har jag landat skönt i livet, säger Kristin Kaspersen när hon slagit sig ner med en kopp kaffe i fotostudion.

– Jag tänker inte: ”Jag måste ha gjort ett tv-program på engelska”, ”Jag måste göra det eller det.” Nu har jag testat en hel del soch ser alla jobb som en erfarenhet till nästa. Man tänker för ofta på vad man ska göra sedan och sällan på: ”Var är jag just nu”?

Du har alltid beskrivit dig som självkritisk. Är du mer nöjd med dig själv nu?

– Jag är nog säkrare med mig själv nu. Men jag tycker förstås fortfarande att det är viktigt att folk tycker att det jag gör är bra. Men när jag kommer hem till Filip som kramar om mig, och säger att han älskar mig? Det är det största som finns.

Tror Filip fortfarande att du säljer bilar, som han lär ha sagt?

– (Skratt). Nej, nu har han förstått att jag jobbar på tv. Jag tror att han fick det från att hans pappa säljer lägenheter, och att mamma? åker mycket bil.

Utanför de stora fönstren faller tunga snöflingor i mörkret. Här inne kurar Kristin, med en kaffekopp i handen och när hon berättar är det som om hennes röst värmer hela den jättelika fotostudion. Hon höjer sällan tonen, men orden växlar i intensitet och rösten är behaglig och bestämd.

Den 15 januari har hon premiär i TV4:s travprogram ”Vinnare V64”. Men redan ikväll, den 5 januari, ser vi henne i ett gigantiskt arrangemang. Tillsammans med Henrik Johnson och Tilde de Paula leder hon ”En kväll för livet”, ja cancergalan alltså.

En storproduktion som Kristin tackade ja till, delvis av personliga skäl:

– Jag miste min faster, Britt, i cancer, i våras. Hon stod mig väldigt nära. Hon hade skelettcancer och hade varit sjuk i nästan tio år. Tre veckor innan hon dog åkte jag till Norge för att träffa henne och det var hemskt att se henne tyna bort.

– Att jag fick förfrågan om jag ville göra den här galan, gör mig tårögd. Det känns jätteviktigt för mig. Hon dog på Filips femårsdag.

Vad hoppas du att galan ger?

– Vi vill förstås få in så mycket pengar som möjligt, men även sprida information. I år var cancer den största dödsorsaken i Sverige. Hundra människor om dagen får veta att de har cancer. Jag tycker också att det är viktigt att visa hur det är att vara anhörig.

Hur är det?

– Det är svårt att sätta ord på det. Man känner förtvivlan. Maktlöshet. Min faster var en av mina förebilder, eftersom hon hade en sådan styrka. Filip och jag har pratat mycket om faster. När hon dog sade han: ”Det är som om hon inte dog på riktigt.” ”Vad menar du med det?” undrade jag. ”Hon dog av sjukdom. Dör man på riktigt så dör man för att man är gammal.” Sedan sade han att hon nog är en av de största stjärnorna på himlen.

Om man ser på galan som ren tv, så är det ju en stor direktsändning. Och inte din första, direkt. Blir du aldrig nervös?

– Blir man inte det så ska man nog lägga av. Men i december var det tio år sedan jag började som programledare. Något har man ju fått med åren.

– Det roliga med jobbet jag har är att jag får göra så många olika saker inom olika ämnen. Travet ska bli jätteroligt att göra, det är en helt ny värld som är otroligt intressant. Samtidigt är det skönt att jobba med ett litet program.

Krass fråga: Är inte travprogrammen en sidstepp i karriären?

– Neeej. Det är otroligt skönt. För vem fan vill se en i stora underhållningsprogram i tv hela tiden? Som programledare tröttnar man på sig själv. Jag älskar att hålla på med det här: Jag får arbeta med ett team som är otroligt mysigt, jag får lära mig mer om en sport som är en stor del av idrottssverige, jag får göra många intressanta intervjuer inom ett nytt ämne? Att göra travet är en tillgång i yrket. Om jag sedan får göra en gala då och då så är det härligt. Men jag har faktiskt barn hemma – jag har inte lust att jobba dygnet runt och gasa hela tiden. Jag har gasat i tio år.

– OK, kanske sitter jag inte och gör travet om tio år. Men det är en del av vägen. Och jag tycker att det är märkligt att folk kan sitta och se ner på jobbet: ”Jaså, du jobbar med hästar. Haha.”

Har du mött den attityden?

– Nej, men du säger ju det själv nu. Om den stora sporten. Jag tycker att det är häftigt att få vara med och lära mig mer om det. Och gör man bara stora produktioner så syns man ju så mycket hela tiden.

Vad är baksidan med det?

– Jag tycker inte om att synas hela tiden. Samtidigt så är jag född in i branschen och inom mig finns det ett driv att berätta något. TV har ju varit mitt medium. Innan det var det teater. Men på det stora hela har det aldrig spelat någon roll vilket yrke jag än har valt – för jag kommer alltid att leva mer eller mindre i offentlighetens ljus ändå.

Och baksidan av det är?

– Att det ibland inte finns någon respekt över den lilla biten privatliv som jag vill behålla för mig själv. Oftast har jag haft en bra dialog med journalister. Men i vissa lägen har det inte funnits någon respekt överhuvudtaget.

När blev du kränkt senast?

– Äsch, kränkt är ett väldigt grovt ord. Men under 2002 det funnits flera löpsedlar som inte alls har haft med mig och Hans att göra. Det är ju för att vi säljer. Det har aldrig stått några elaka saker, men tidningarna har ändå utnyttjat våra namn. Det som stör mig är att läsaren blir lurad.

När du var liten ringde du upp en journalist och skällde ut dem när de hade skrivit något dumt om din mamma.

– Jag blev så irriterad över en artikel där det stod: ”Lill-Babs, finns hon?” Jag var elva–tolv år och det var under en period när mamma jobbade jättemycket på China-teatern plus att hon stod i studion och spelade in en ny skiva. Dessutom slet hon som mamma och var uppe sju varje morgon för att göra frukost åt oss. Artikeln spekulerade ifall hon var för gammal och hade dött bort, vilket är ganska kul att tänka på idag när hon firar femtio år som artist i år.

– Journalisten blev paff att jag ringde, men så sade han: ”Det här handlar om något som barn inte förstår”. ”Jo”, svarade jag ”vi barn kan också läsa.”

Kristin Kaspersen