”Det känns som om man har en laxodling i benen”

RELATIONER
Foto: Maria Östlin

Du träffade mer filmfolk i Los Angeles. Blir det nåt?

– Det var mer som ett roligt äventyr. Men jag skulle inte vilja bo där och jobba som servitris i ett par år för att se om man kanske kan få jobb i en tv-serie.

– Man kommer dit och går på olika möten och de frågar om vad man har gjort. Och det spelar ingen roll vad jag berättar, för de har ingen aning om vad det är eftersom de inte har sett mig. De vet inte ens var Sverige ligger.

– Mot slutet tyckte jag inte att det var roligt att gå på alla möten. Jag tycker inte om att sitta och le och prata om mig själv. Jag vet inte hur man gör, jag blir bara jättegenerad.

Du har rest mycket senaste åren. Vilket är ditt starkaste minne?

– När jag var i Sydney åkte jag och mina vänner ut i öknen och väntade in en solförmörkelse. Vi satt där och viftade bort flugor och hade tält och kök och specialglasögon som det stod ”Total Eclipse 2002” på. (Skratt).

– Jag har aldrig någonsin sett något liknande. Det här var en total förmörkelse. Vinden slutade blåsa, fåglarna tystnade och himlen blev violett och midnattsblå. Det var helt overkligt. Det var som att man ville gråta och skrika på samma gång.

– Efter det startade vi en klubb som heter The Totals och som ska resa runt och titta på solförmörkelser över hela världen. Nästa förmörkelse är i Antarktis. Den kommer att vara ungefär två minuter och det känns som om jag skulle kunna avvara en hand bara för att få se den.

Är de flesta av dina vänner skådespelare?

– Fifty-fifty kan man säga. Jag har många vänner som inte är skådespelare. Som är vänner-vänner och som bor i hjärtat.

Är de från Vårberg, Stockholmsförorten där du växte upp?

– Bland annat. Jag har kvar mitt gamla gäng därifrån. Mina så kallade ”homies”, som jag känner från dagis och skolan? Vi är väl fem kanske. De gör allt möjligt. Förskollärare, systembolaget, läkarsekreterare ? ja, vanliga jobb.

Din karriär började där i Vårberg, på Vår teater.

– Ja, när jag var sju. Det var på egen begäran. Vi träffades en gång i veckan, och klädde ut oss, skrev egna pjäser, och spelade.

Du förstod tidigt att du skulle bli skådespelerska?

– För mig var det bara en känsla. Det var en total tveklöshet som gjorde mig jättelugn. Det var en märklig känsla. Jag kan inte riktigt förklara den.

Utmärkte du dig på Vår teater?

– Vi var ju så små, bara barn. Jag vet inte om jag utmärkte mig. Jag var nog väldigt ivrig och lärde mig alla andras repliker hela tiden. Jätteirriterande. Så fort någon tappade repliken så kunde jag sufflera dem. Jag måste ha varit en fruktansvärd medspelare. Men jag hade så mycket lust så att jag nästan höll på att spricka.

När du var 11 år ville du provspela för filmen ”Isas fläta”, en roll som du också fick. Men din mamma sa först nej till att du skulle göra provspelningen.

– Jag var så arg och så ledsen så till slut sade mina systrar: ”Låt henne åka då! Så att hon blir tyst!”

Och det gick ju bra.

– Ja, det gick jättebra.

Det låter som om du har haft det lätt i livet. Du fick rollen. Du kom in på scenskolan på första försöket. Du har haft bra jobb. Och du är ju inte direkt lastgammal.

– Vill du att jag ska hålla med?

Säg som det är. Kan du fajtas?

– (Paus). Hela livet är väl en kamp, skulle jag vilja svara. Alla har sitt att bära, men man kanske inte vill gå runt med en stor skylt på stan om hur man har det. Kanske har jag haft det lätt. Men om man likställer det med att allt kommit utan ansträngning så har man fel.

– Jag var inte förberedd på att komma in på scenskolan på första försöket. Jag gick som elev hos Gunilla Röör, som är min stora förebild, och genom hennes erfarenhet var jag beredd på att få söka kanske fem gånger. Gunilla sökte själv flera gånger. Det säger ingenting om din talang om du blir antagen direkt eller inte.

– Förra året satt jag i juryn. Jag vet att det krävs ett jävlar anamma för att orka söka igen när man fått ett nej. Jag har vänner som sökt tolv gånger och sedan kommit in.

Hur nervös kan man vara innan man går upp på scenen?

– Det är individuellt. Jag är lugn. Det är ytterst sällan jag är nervös, kanske inför en premiär och första gången man ska möta publiken. Då kan hjärtat börja slå och det känns som om man har en laxodling i benen.

– Men det är bara härligt...

”Hon var fenomenal på att köpa onödiga grejor”

Johan Pettersson, skådespelare och programledare. Jobbade ihop med Eva på Disneyklubben:

Måns Mårlind, regissör och manusförfattare. Jobbade med Eva i kortfilmen ”Disco Kung Fu” och i tv-serien ”De drabbade”:

Kerstin Widgren, ordförande i juryn för teaterhögskolan. Var med och antog Eva Röse till Teaterhögskolan.

Foto: Peter Kjellerås

Ulrika Svensson