”Killarna blir aldrig kära i mig”

Lotta Engberg om livet som bingovärdinna och varför puben i Gallvik slår Spy Bar

Foto: Anders Deros
RELATIONER

Det är på trappan utanför den jättelika Bingolottostudion på Gamlestadsvägen i Göteborg.

Det blåser snålkall senvintervind.

– Vi som inte är från Pajala fryser, säger jag.

– Det gör vi från Pajala också, säger Lotta Engberg, och ler.

– Men vi har lärt oss slappna av...

Foto: ANDERS DEROS Styling: LOTTA SANDBERG Kläder från Scruples, Göteborg.
Foto: ANDERS DEROS Styling: LOTTA SANDBERG Kläder från Scruples, Göteborg.

Hon lär behöva den egenskapen just nu, jägmästarens Charlotte.

Schemat är tufft, med kritikerrosade scenshowen KickiBettanLotta på Rondo, nyss avklarad norsk (!) schlagerfestival (hedrande fjärdeplats) och nytt jobb som programledare för nya Bingo-Lotto Plus på lördagar i TV4.

Dessutom har Lotta Engberg fyllt 40, och firat stort med släkt och vänner i gamla pendeltågsstationen i Alingsås.

Grattis till nya jobbet!

– Tack. Det är mycket att hålla reda på, men ganska avslappnat. Manus funkar inte i den här typen av program och det tycker jag är den bästa formen av tv. När det inte är perfekt.

Vad vill du vinna själv?

– Hur många miljoner som helst! Jag brukar säga att då skulle jag inte ta en ton till. Fast det stämmer nog inte.

Det har blivit mycket tv under åren. Kär och galen, Fem i topp, Söndagsöppet... Vad har du lärt dig?

– Ju mer åren går – att det handlar om att vara sig själv.

Det är en klyscha. Vad betyder det?

– Säg så här – för 20 år sedan ville jag sjunga som Celine Dion, eller, kanske mer rätt då, Barbara Streisand. Nu sjunger jag som jag låter, och är nöjd med det. Det handlar om att titta på sig själv med egna ögon, inte genom and-ras.

Men du undviker att se dig själv på tv eller video?

– Ja, tittar jag på mig själv efter en sändning eller föreställning hittar jag fel jämt. Musikaliskt har jag också tagit ett katastrofalt beslut: jag sjunger aldrig playback.

Du är dig själv säger du. Har du samma garderob hemma som på scen?

– Nej, och jag vill inte gå ut på scen osminkad heller. Paljetter, höga klackar, lösögonfransar, det är jobbet. Men jag är Lotta Engberg både hemma och på scen.

Du är skolad på Musikaliska akademin i Stockholm. Hur många där drömde om att bli dansbandssångerskor?

– Förmodligen ingen. De flesta ville nog sjunga på Metropolitan eller bli konsertpianister. Vi var bara två i klassen som ville bli musiklärare.

Men det blev du inte.

– Jo! 14 år efter min examen tog jag jobb som musiklärare en dag i veckan på en skola i Floda. Det är bland det roligaste jag gjort. Jag är fortfarande vikarie ibland på min dotters skola i Alingsås.

Just nu är du mitt uppe i två jobb: scen-show med KickiBettanLotta på Rondo i Göteborg och nya Bingo-Lotto Plus i tv på lördagarna. Varför arbetar du så mycket?

– Många tror nog att vi artister jobbar mer än vi gör, för det syns ju så väl. Men vi är lediga långa perioder också. Jag var ledig nära sex veckor runt jul.

– Visst, just nu är det katastrof, men det är en viss ordning på mig. Jag kan strukturera saker. Just nu vet jag till exempel att jag hinner dammsuga nästa vecka. Om inte mina barn gjort det innan dess, de är bästa hemhjälpen man kan ha.

– Jag är inte arbetsnarkoman, men jag gillar utmaningar. För sju år sedan tog jag alla körkort man kan ha – buss, mc, rubbet. Och när jag var tillsammans med Anders (Engberg, reds anm.) vägrade jag bli golfänka så jag tog green card i golf. Jag har inte spelat ett hål sedan dess ...

– Fattar du? Jag behöver göra saker. Jag älskar att lägga pussel, men är komplett ointresserad när det är färdigt.

Bakar du bullar hemma än?

– Det gör min äldsta dotter nu.

Har du hunnit med barnen?

– Ja. Jag turnerade inte så mycket när de var små.

Men du var ensam mamma i flera år? Med egen orkester.

– Ja, och jag hade nästan mer tid med barnen då. Ingen ”vuxen-lek” som tog tid, en mindre att städa och plocka upp strumpor efter. Mina fyra år ensam med barnen var sköna. Har man bara barnen blir de mycket mer individer i en familj. Man delar sitt känsloliv med dem på ett helt annat sätt, de får se när man är ledsen och glad.

Och nu är du en äktsvensk plastmamma till tre barn som Patrik Ehlersson hade med sig. Berätta för oss som inte vet hur man får ihop det.

– Våra barn kände varandra innan. Vi umgicks ju familjevis i orkestern, åkte till fjällen och Mallorca ihop. Och så var ju alla ungarna i rätt ålder för varandra. Men det handlar också om att inte pocka på mamma-rollen. Jag är bara Lotta, det handlar om respekt för den riktiga mamman.

När du skilt dig från din förste man Anders Engberg sa du att du aldrig skulle gifta om dig. Aldrig. Sedan gifte du dig med Patrik, som också är musiker, spelade i samma band och jobbar tillsammans med dig. Det låter livsfarligt.

– Det handlar om två olika personer, men Patrik och jag hade faktiskt bestämt oss för att inte gifta oss. Efter ett par år kände vi ändå att vi ville visa att det var vi.

– Men vi fick diskutera med prästen, för vi ville inte lova kärlek i nöd och lust på det gamla vanliga viset. Istället lovade vi varandra att visa omsorg om våra familjer.

Vad har Patrik som dina andra män inte haft?

– Allt! Nej, men det är kemin. Han är min bäste vän, och så startade också vår relation.

”Han är inte svartsjuk” har du sagt. Hur är du själv?

– Jag är inte svartsjuk. Om Patrik vill leva med en annan kvinna skulle jag aldrig försöka tvinga honom att stanna.

Lätt sagt.

– Kanske det, men jag är en positiv människa. Och kanske är jag lite blåögd, men jag tittar efter de goda sidorna av livet. Bitterhet har bara drabbat mig en enda gång, och det var hemskt.

Vad hände då?

– Det kan jag inte berätta. Men jag kanske kan förklara hur jag blivit som jag är... en slags socialmoderat.

– Min pappa är 71 år, och en oerhört klok människa. Han var präst i Kalix. Bra präst. Pappa har blandat upp det arvet med sitt liv som jägmästare och tjänsteman. Han är socialmoderat. När han var 59 år omskolade han sig från jägmästare till undersköterska, och tog jobb som det. Det tycker jag är stort.

Anna Charlotte ”Lotta” Engberg

Ur fotoalbumet

Arne Höök