”En kvinna vill vara sexig, inte ’käck’. Det är jag.”

RELATIONER

forts:

Foto: Anders deros

Du går i kyrkan flera gånger om året, du har jobbat som kantor. Är du troende?

– Nej, för jag kan bara tro på det goda, inte det onda. Och ibland önskar jag att man kan tro att det goda kommer från människorna omkring en. Människorna i mitt liv har varit goda.

Har du killtycke?

– Hur menar du?

Om män gillar dig.

– Killar gillar mig, men de blir inte kära i mig. Det vet jag. Jag har jättemånga killkompisar, men jag är inte särskilt kvinnlig, inte privat. Jag klär mig inte kvinnligt, pratar inte kvinnligt, rör mig inte kvinnligt. Bettan (Andreasson) säger alltid: ”Håll ihop benen, Lotta!”

– En kvinna vill vara sexig, kvinnlig, vacker, men inte ”käck”. Det är jag.

Du har visst killtycke. Män tycker du är sexig.

– Jag? Som varit ”Präktiga Lotta” hela karriären? Det var ju därför som det blev så mycket skriverier om det där ”raffsetet”.

– Det var inget raffset! Det var en kort kjol och ett linne till en intervju med Täppas Fogelberg.

Ett säkert tecken på att en kvinna har mäns öga är att andra kvinnor uttrycker sig nedsättande om henne. På jobbet klagar tjejerna på din garderob.

– Jag har fått utstå mycket spott och spe för mina kläder. Men de är jag. I dag handlar allt om utseende, yta. Jag läser mina tjejers veckotidningar – smink, kläder, orgasmer. När jag var ung lästes det här av äldre tjejer. Jag läste Starlet som 15-åring.

– Man kan ju inte läsa sig till hur man ska bete sig som människa. Man kan bara lära sig det genom att umgås med andra. När jag växte upp i Pajala fanns inte den här utseendefixeringen. Vi hade inte jeans. Vi hade byxor för att inte frysa, förstår du? Idag är Pajalamodet högst en månad efter Stockholm.

Pajala har blivit stort efter Mikael Niemis bok Populärmusik från Vittula. Känner du igen dig i den?

– Nej, fast min familj är omskriven i den. Vi gick i samma skola, men Niemi skildrar mycket det trångsynta, laestadianismen... för mig var Pajala varmt, godmodigt. Det fanns inget skitsnack där. Men vi räknades nog inte som riktiga Pajalabor. Pappa var ju jägmästare, han, rektorn och andra tjänstemän hade fel yrken.

Du bodde fyra år i Stockholm, men trivdes inte. Varför?

– Jag kom från musikgymnasiet i Karlstad till Musikaliska akademien i Stockholm. Jag och en kompis hyrde in oss i en villa långt utanför stan, i Tyresö. Det kändes som det tog timmar att åka dit.

– Jag har svårt för storleken på Stockholm. Under mina fyra år där fick jag två oväntade besök. Jehovas vittnen båda gångerna. Där vi bor nu, en och en halv mil utanför Alingsås och långt från allt – där tittar folk in. Och vi har faktiskt after work på puben i Gallvik, två kilometer hemifrån.

– Det är för långa avstånd mellan människor i Stockholm. Man skulle behöva en kycklingdress för att någon skulle lägga märke till en där.

Du kunde väl gå på Spy Bar. Det är så man skaffar ett kontaktnät i nöjesvärlden i Stockholm.

– Jag var där för ett par veckor sedan. Det var första gången. Jag och Glenn i Brandsta City Släckers tog kort på varandra.

Du har nyss fyllt 40 år. Halvtid i livet. Är det något du skulle velat göra annorlunda?

– Jag ångrar att jag åkte till Stockholm och spelade musikal. ”Annie” mot Sven-Bertil Taube, bland andra. Jag tyckte det var öken att sitta på ett hotellrum hela dagarna, jag visste inte hur jag skulle slå ihjäl tiden. Jag kunde sätta mig på tåget och åka fram och tillbaka till Västergötland mellan två föreställningar – bra för att slippa vara ensam.

Du som är klassiskt skolad, har absolut gehör – vad är det svåraste med att göra dansbandsmusik?

– Det är att variera sig. Dansmusik är så tempobunden. Och jag tycker att det bästa i dansmusiken gått förlorat. Man gjorde fabrik av det på 80-talet.

Bert Karlsson menar du?

– Han var väl en, men det fanns fler. Man lät proffs spela på plattorna och sedan lät det inte likadant när banden kom upp på scen. Inte så mycket att det lät sämre, men känslan blev annorlunda.

Hur då?

– Ny teknik. ”Auto-tune” till exempel. Det är en apparat som gör att man aldrig sjunger falskt. Jag använder den inte, men många gör det. En studio kan aldrig skapa en bättre sångerska, tekniken spar bara tid och pengar.

När blev du sams med Bert Karlsson?

– Vi var faktiskt aldrig osams. Det var Anders, min dåvarande man, och Bert som kom ihop sig när Anders lämnade Berts bolag. Men eftersom vi bodde grannar med Bert åkte jag med i det där.

– Jag gillar Bert. Han är en ärlig skitstövel. Det är långt mycket bättre än en oärlig gentleman. Det finns ett gott hjärta i Bert, jag har sett det.

Du har pratat om att sjunga jazz, sjunga annat?

– Jag har gjort något annat, helt nyligen. Jag var i Prag för en dryg månad sedan och spelade in låtar med en hel symfoniorkester.

När får vi höra det?

– Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag vill ge ut det på platta. Jag tycker det är skönt att lägga ribban i livet lite lågt.

Lotta, du är stor i Sverige. Men har du gjort vad du velat och kunnat av din karriär?

– Jag vet inte men ibland kan jag tänka... jag kan ångra att jag hängde på dravlet. Att sitta och prata om hur lyckliga Anders och jag var, eller hur lyckliga Patrik och jag är. Att jag blev känd som en person på det sättet.

– När jag gästsjunger med jazzband kan det hända att jag tänker ”Lotta, ska du inte göra det här istället?”

3 röster om Lotta Engberg

Bert Karlsson, 57, direktör, f d granne:

Foto: thomas johansson

Camilla Thulin, 41, designer, stilfascist:

Foto: lotte fernvall

Täppas Fogelberg, 51, journalist, raffsets-vittne:

Foto: johan ljungström

Arne Höök