”För vissa par för grälet med sig en viss känsla av frid och förtroende”

Dr Phil svarar

RELATIONER
Foto: GETTY IMAGES

Dr Phil: Det är så många som är rädda för instabilitet eftersom de tror att gräl är ett svaghetstecken hos en relation eller att det tyder på att relationen håller på att gå åt pipan. Sanningen är att gräl i en relation varken är bra eller dåligt. (...) För vissa par innebär den här formen av bråk en välbehövlig säkerhetsventil. För andra för det med sig en viss känsla av frid och förtroende, eftersom de vet att de kan släppa loss sina tankar och känslor utan att bli övergivna, förkastade eller förnedrade.

Jag påstår inte att gräl är någonting som du ska sträva efter, men forskningen stödjer helt enkelt inte tanken att par som grälar misslyckas med sina relationer. (...)

Redan som barn lärde vi oss vikten av att vara hänsynsfull gentemot andra. Vi lärde oss att uppföra oss och behärska oss. Nu tror du kanske att jag tänker säga att artighet är en myt. Fel igen. Jag har en alldeles särskild respekt för par som är artiga och fyllda av välvilja gentemot varandra. Men tänk efter. (...) Är det verkligen naturligt för ett par att alltid vara fantastiskt omtänksamma gentemot varandra, aldrig vara oense, aldrig visa otålighet eller bli irriterade? Är det verkligen naturligt att undvika att ibland ställa sig öga mot öga med den man älskar mest? Är det ett tecken på styrka att inte bli ordentligt förbannad emellanåt?

Oroa dig inte för hur ofta du grälar, det är inte det som avgör stabiliteten och kvaliteten i din relation. Den avgörs snarare av hur du grälar och hur du hanterar ett gräl när det väl är över.

Om du, till exempel, är en sådan person som snabbt överger den fråga ni är oeniga om och i stället ger dig på din partner på ett personligt plan så är det destruktivt för er relation. Om du är den typen som börjar gräla med din partner eftersom grälen, trots allt, är mer stimulerande än ert dagliga liv tillsammans så är det lika destruktivt. Och om din ilska och dina impulser är så okontrollerade att du inte kan behärs-ka dem, då har du en brutal sida som absolut är förödande för en relation.

Det samma gäller om du är den typen av kämpe som aldrig når en känslomässig avslutning när ett gräl är över utan i stället undertrycker dina känslor, bara för att de ska bubbla upp igen senare, lika destruktivt. (...)

Förväxla inte sådana samlade reaktioner med överreaktioner. Båda är destruktiva samspel och får ofta fel beteckning. Överreaktion avser en oproportionerlig reaktion på en isolerad händelse. Den är analog med uttrycket att jaga mygg med älgstudsare. Den är helt enkelt fullkomligt oproportionerlig, i synnerhet ur myggans synvinkel.

En ackumulativ reaktion är, trots att den är minst lika explosiv, faktiskt överreaktionens exakta motsats.

Om du vid tio tidigare tillfällen har bitit dig i tungan i stället för att komma med klara och tydliga svar så har du lagrat all den energin inom dig. Du är som en tryckkokare där man stängt utsläppsventilen. Den här energin - vare sig det är ils-ka, ovilja, bitterhet eller någon annan plågsam känsla - måste slutligen ta vägen någonstans. I en ackumulativ reaktion kommer känslorna uppvällande, från alla de tio gånger du höll inne med dina känslor. De överväldigar både dig och din partner och får dig att låta som om du blivit helt vansinnig över en banal struntsak. (...)

Låt mig än en gång förtydliga vad jag menar med "känslomässigt avslut". Jag menar inte att du löser problemet. Jag menar att du får själ och hjärta i balans och låter din partner få detsamma. (...)

(Ur ”Relationsakuten” av Phillip McGraw, Prisma)