Louise, 42, föddes som man

Raggaren Bosse bar på mer än bärs – en dröm om ett annat liv

1 av 4 | Foto: Jan Danielsson
”Män jag träffar blir förvånade över att en tjej kan så mycket om bilar”, säger Louise som sedan 19 år tillbaka jobbar som bilmekaniker hos Hans Persson Bil i Hallstahammar.
RELATIONER

Bruksorten Hallstahammar i Västmanland. En doft av verkstadsindustri och oljiga nävar.

Två av dem sitter på Louise.

Det här är historien om när bilverkstans bäste mekaniker bytte kön.

– Man vet ju hur killar funkar, säger Louise och skrattar åt sitt för tillfället trassliga kärleksliv när jag talar med henne per telefon.

Och Louise vet vad hon talar om. Hon döptes till Bo och levde som Bo Andersson i 41 år. I december förra året bytte Bo kön och blev Louise.

När jag kommer till Hallstahammar för att träffa Louise möter jag en vacker, social och sympatisk kvinna med båda fötterna på jorden – iklädda lurviga rosa tofflor.

–Visst är det så att jag bejakar mina kvinnliga sidor mer än de flesta kvinnor – nu när jag äntligen får. Jag älskar kläder, skor och smink, säger Louise och visar upp skor med klackar som de flesta kvinnor bara drömmer om att kunna gå i.

–Som kille var jag tystlåten, innesluten och hatade att vara med på kort. Nu är jag precis tvärtom – en riktig linslus som älskar att träffa nya människor.

– Det är inte så konstigt, efter 42 år känner jag mig äntligen som mig själv. Fast det faktum att jag precis som andra kvinnor åker på urinvägsinfektioner hade jag kunnat skippa, skrattar Louise.

Redan som 5-åring drömde Louise om att få vara flicka, att få klä sig i söta klänningar och ha tofsar i håret. I tonåren började hon förstå att hon ville vara kvinna, men antog att det var en tonårsnyck som skulle gå över.

–Jag trodde att jag bar på en sjukdom, att det var något fel på mig. Jag hade som de flesta i den här hålan aldrig hört talas om transsexualism och vågade inte yppa ett ord varken till skolsköterska eller vänner.

Sedan skaffade jag tjej och tänkte att nu är det ”kirrat”, jag har kommit över det här.

Louise (då Bo) gifte sig med Lena 1989, skaffade två barn, en kille och en tjej, idag 13 resp 15 år, och levde i 20 år ett till synes vanligt liv. De första tio åren gick bra. Men sedan kom längtan efter att få vara kvinna tillbaka.

– Jag anade att någonting var konstigt, säger Lena. Mitt smink låg inte där det skulle och inte kläderna heller. Jag älskade Bosse och hoppades väl att det skulle gå över. Fast det blev bara värre, säger Lena.

– Det var mycket hysch-hysch och lögner om att han skulle sluta klä ut sig, men han lyckades aldrig hålla sina löften, säger Lena.

– Man blir väldigt duktig på att ljuga, till och med för sig själv, säger Louise. Jag vågade inte tänka tanken att faktiskt få vara kvinna. Jag ville absolut inte förlora familjen, säger Louise.

Men känslan gick inte att hejda. En morgon brast isen och Louise bröt ihop. Hon minns inte riktigt vad som hände annat än att hon grät hejdlöst i fem timmar. Som tur var fanns Lena där och började ringa runt för att få tag på en kunnig psykolog. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Det finns idag bara två fungerande utredningsteam i Sverige som hjälper transsexuella, ett i Huddinge och ett i Lund.

– Jag träffade psykologer som sa: ”Åk hem och ta en Alvedon så blir det bra.” Till slut kom jag till en man i Västerås som jobbat lite med transsexuella.

– Det var skönt att få träffa en person som inte tyckte att jag var konstig. Han sa att mitt fall var solklart, säger Louise.

Men skilsmässa blev det. Dels för att två kvinnor enligt lag inte får vara gifta, dels för att Lena var och ville förbli heterosexuell.

– Det har varit tufft även för mig. Hallstahammar är en liten ort med mycket fördomar och många vänner har sagt upp bekantskapen. Helt plötsligt ses jag också som udda, bara för att jag levt med en transsexuell, berättar Lena.

Som tur är har barn inga fördomar.

– Jag var väldigt orolig, men de sa innan operationen att ”det gör detsamma hur du ser ut, du är ju vår pappa ändå”. Fast självklart är det en stor omställning för dem. En dag hörde jag min dotter säga i telefonen att ”Ett ögonblick så ska jag fråga pappa om hon är hemma”.

– Men jag är lika bra på att gå ut och shoppa smink med min dotter som att gå på biltävlingar med min son, skrattar Louise.

Just intresset för bilar är det Louise behållit från sitt ursprung. Hon äger en Chevrolet Corvette och jobbar som bilmekaniker. En bransch där man stöter på få transsexuella.

– Jobbet har varit min enda trygghet och fasta punkt sedan operationen, berättar Louise.

– Jag höll på att få spader när Louise berättade för oss att hon skulle byta kön, det är ju sådant man bara ser på tv. Fast visst hade jag börjat fundera, det var mycket lockar och örhängen på slutet, säger Bo Jonsson, Louises chef på Hans Persson Bil.

– Självklart var jag osäker på vad våra kunder skulle tycka, det här är en liten ort med mycket prat. Men det slog mig aldrig att hon inte skulle kunna jobba vidare. Louise har jobbat här i 19 år och är en av våra skickligaste mekaniker. Nu har vi byggt ett eget omklädningsrum åt henne, säger Bo Jonsson.

–Det är upp till varje människa att bestämma vad hon vill göra med sitt liv. Men visst är det lite annorlunda. Jag passar på och ställer nyfikna frågor och hon svarar, säger kollegan Ahmet Cordic.

Lätt har det inte varit. Louise har hela tiden varit öppen med könsbytet och vägrat att gömma sig – vilket lett till både gliringar och hån.

– Jag har levt med en lögn så länge. I mitt nya liv har jag lovat mig själv att vara helt öppen och ärlig – på gott och ont.

–Vissa människor undrar om jag är en han, hon eller ett monster. Men de som faktiskt vågar komma fram och ställa frågor går det bra med.

– Det enda jag ångrar är att jag inte bytte kön tidigare. Men inte för tidigt – då hade jag inte haft mina barn, och de är det viktigaste i livet, säger Louise.

Linda Newnhamn