Ylva, 24 är en av få som fått hjälp

RELATIONER

Hon var 16 år första gången hon stängde in sig i badrummet, tog fram ett rakblad och skar upp vänster handled.

En djup depression och olycklig kärlek blev den utlösande faktorn.

Men Ylva hade tur. Hon är en av få som fått hjälp.

”rakbladet lindrar” Ylva, 24, har hittat tillbaka till livet efter att ha skadat sig själv sedan hon var 16. Men fortfarande händer det att hon stänger in sig och drar rakbladet över handleden. – Det är ett bra sätt att lindra min smärta, men jag har lärt mig att hantera det, säger hon.
Foto: henrik hansson
”rakbladet lindrar” Ylva, 24, har hittat tillbaka till livet efter att ha skadat sig själv sedan hon var 16. Men fortfarande händer det att hon stänger in sig och drar rakbladet över handleden. – Det är ett bra sätt att lindra min smärta, men jag har lärt mig att hantera det, säger hon.

I dag är Ylva 24 år. Efter många möten med kuratorer, akutvården och psykologer har hon hittat tillbaka.

Men när livet känns alltför tungt händer det att hon återigen stänger in sig och drar rakbladet över handleden tills blodet pulserar fram.

”Lärt mig att hantera det”

– Det är ett bra sätt att lindra min smärta och aggression och jag tror att jag kommer att få leva med det här resten av mitt liv.

– Jag har lärt mig att hantera det och jag tycker det finns mycket mer självdestruktiva beteenden än att skära sig, att dricka alkohol till exempel.

I dag kommer hon inte ihåg vad som fick henne att sarga armen den allra första gången, men hon vet att det alltid var något särskilt som utlöste det, glåpord från en lärare eller när hon visste att hennes förre pojkvän umgicks med sin nya tjej.

Mamma upptäckte såren

Efter att hon skurit sig några gånger upptäckte hennes mamma såren och tog kontakt med ungdomsmottagningen, men där ville ingen ta emot henne. Ylva var för sjuk.

Barn- och ungdomspsyk, BUP, tog emot henne. Snabbt fick hon en kontaktperson som hon träffade en gång i veckan under tre år.

– Det hjälpte mig, det höll mig levande, men jag blev inte frisk.

När hon fyllde nitton kunde inte BUP längre ta hand om henne utan hänvisade henne till vuxenpsyk.

”Ingen sa något”

Då följde en tid av akuta inläggningar, ständigt nya kuratorer och en hel sommar när ingen hade tid att ta emot henne. Rakbladen fortsatte att dämpa hennes ångest.

– Det enda jag önskar var att någon hade uppmärksammat mig i skolan, när jag var yngre. Det hade gjort det lättare att komma vidare i dag.

– Lärarna i mellanstadiet måste ha sett mig men ingen sa något till mig, ingen reagerade. Aldrig någon.

Så här hjälper du din kompis – fyra tips

Hit kan du vända dig

Tidigare artiklar

Anna Bengtsson