Läsarna som förlorat sin partner – och mött kärleken igen:

RELATIONER

”Livet måste gå vidare”

Jag förlorade min make i en singelolycka i juli 2002. I dag har jag träffat en ny partner och försöker gå vidare i livet. Har tre barn sen tidigare och var gravid med makens första barn då han omkom. I januari 2003 dör vårt kärleksbarn i min mage fyra veckor innan planerat kejsarsnitt.

Under den tiden fick jag otroligt stöd av min blivande nya partner, då bebisen dog var vi bara vänner men efter allt han gjort för mig under den svåra tiden så växte det fram starka känslor.

Hade aldrig klarat det utan honom och den omtänksamhet han ger mig, han respekterar mina starka känslor för min omkomna make. Har börjat tro på en framtid tack vare honom och mina barn. Livet måste gå vidare hur smärtsamt det än är.

Kvinna

”Det största man kan få”

Svårigheten är att glömma den man en gång älskat så mycket. Att känna en djup och varm kärlek till någon, kan vara mycket svår att överbrygga. Ett hjärta kan lura en människa till att dra sig till minnes allt som var så fint tidigare. Den värme, närhet och njutning som en älskad kan frambringa, är det största och viktigaste man kan få i ett förhållande. Men problemet kommer när man mister allt detta. Att återigen finna det som en gång varit en del av livet är svårt. Men med tålamod, så kanske det kan gå. Jag har inte gjort det.

Stig

”Jag är lyckligare än förut”

Det tog tid, mycket längre än jag trott, att komma ur sorgen. Men livet visade sin enorma mångfald genom att sammanföra mig med en man som också förlorat sin livspartner. Det och en miljon andra saker och intressen som förde oss samman gör att vi senare i år gifter oss. Jag är till och med lyckligare än jag var förut. Det trodde jag var omöjligt!

Marianne

”En man helt olik alla andra”

Efter något år fick min älskade vän problem med sina lungor. Han mådde inte bra och vistades i några kortare perioder på sjukhus. Till slut lades han in, fick pacemaker och syrgas. Läkarna konstaterade cancer. Det är svårt att se en älskad person tyna bort. När ytterligare något år gått, under vilket jag hade sörjt och gråtit, varit arg och ilsken, tyckt att livet är orättvist, tog jag kontakt med andra män via en kontaktsajt på internet. En man var så helt olik alla andra män jag träffat. Vi träffades först som vänner i flera månader, gick på bio och restauranger eller gjorde utflykter tillsammans. Till slut förstod jag att jag måste välja, antingen inleda en närmare relation eller gå åt varsitt håll. Jag valde det första alternativet. Vi är i dag, efter ett och ett halvt år, fortfarande ett par.

Ann, 56

Tidigare artiklar