”Jag är inte så fjollig som person”

Han är kvinnornas älskling men älskar själv män. Aftonbladet har åkt på turné med Rikard Wolff.

Foto: Jan Danielsson
RELATIONER

 Söndag. 15.00. Mars. Lorensbergsteatern, i Göteborg, är tom. Om fyra timmar är den fullsatt.

80 procent av publiken kommer att vara kvinnor.

De kommer trånande att ta del av kärleksbrev från scenen. Trots att avsändaren själv föredrar vackra pojkar, vackra män.

Så varför älskar kvinnorna homosexuelle Rikard Wolff?

– Åh, du vet att det är de här frågorna som jag avskyr mest, säger Rikard Wolff och skrattar.

Men OK.

– Om jag får dra en hypotes så tror jag att det att vara homosexuell innebär att man tillhör en grupp som varit åsidosatt och som har fått slåss för sina rättigheter. Det är inte så länge sedan som kvinnorna var i en situation lik den de homosexuella är i i dag.

– Den andra sidan av saken är att vi älskar män. Vi vet något om samma sak. Men för min del hänger det säkert också ihop med att jag inte är så fjollig som person.

Vad får du för komplimanger av kvinnorna?

– Mest tror jag att de ser mig som en bra och kul kompis. En schyst kille. Jag tror också att det har att göra med att jag aldrig försökt göra mig finare än vad jag är. Jag berättar om mitt liv och mina kärlekshistorier i mina låtar och det kan folk relatera till.

Inne i sminklogen hänger två affischer. Den ena är en bild av Wolff, självsäker, nonchalant, leende i jeans. Den andra, en yngre Wolff, iklädd strikt svart smoking. Tio år skiljer affischerna åt.

– Den turnén, 1993, betydde en hel del för mig som musikartist, säger Wolff. Jag hade slagit igenom i ”Änglagård” men var fortfarande ganska liten som sångare. Men med den där turnén vågade jag ta för mig mer som sångare.

Än är det eftermiddag och scenen – ”en arena att besegra” som Wolff själv kallar det – står tom.

Än så länge så pratar vi bara uteliv.

– Att vara ute så här på turné är som att resa med sin familj, säger Rikard Wolff. Man åker med ett gäng kompisar och man går ut tillsammans på kvällen. Jag tycker att det är ganska kul att vara ute i landet. Man får andra perspektiv, man får se något annat. Det är väldigt rörande som artist att många människor är så glada för att vi är där och spelar på just deras ställe.

Hur ser det ut när folk närmar sig dig?

– Oftast görs det med stor vänlighet. Men det kan vara jobbigt om folk är packade. Inte för att de är otrevliga utan för att de aldrig ger sig: de står och tuggar i evighet. Det som kommer upp är ”Änglagård”, Scar i ”Lejonkungen” (som Wolff gjorde rösten till) och ”Pojken på månen”... Det är de största grejorna.

Hur gör du då?

– Först säger jag ”Tack, vad vänligt.” Sedan säger jag: ”Tacktack, men nu får du gå.” Och om inte det funkar häller jag öl över dem. Det har hänt flera gånger. (Skratt). Folk kan vara fullständigt vanvettiga.

Har du någon gång känt dig hotad?

– Inte ute på ställen. Jag har fått hotelsebrev. Men jag tror att jag är lyckligt förskonad, det kanske beror på att jag är fysiskt stor. En gång hamnade jag mitt i ett motorcykelgäng som ville snacka Harley Davidson, efter ”Änglagård”. Så där fick jag sitta med dem och deras kompisar och prata. Fast jag knappt kunde köra motorcykel i filmen. Usch! Harley Davidsons är så jävla instabila.

Du är uppvuxen i Karlstad. Hur känner du när du åker dit?

– Det har varit så många turer med Karlstad. Men mina personliga uppgörelser är definitivt förbi. Däremot har det funnits andra svårigheter. Utbredningen av nynazisterna i dag är nästan identisk med den som var under andra världskriget. Värmland, Karlskrona, Skåne, västkusten? Det är mystiskt. Jag kom till Karlstad en gång när det var ett stort skinheadsmöte. Det var jätteobehagligt. När jag klev av tåget stod de på stationen. Just att det var i Karlstad.

– Där händer det att det ligger brev i hotellreceptionen. I dem står det samma saker som då och då dyker upp på hemsidan. ”Judebögen Wolff”. Det är konstigt att det är just i Karlstad.

Där var din tonårstid.

– Jag vantrivdes med mitt liv under en period som sammanföll med just när jag bodde där. Men jag är en människa som aldrig blir riktigt olycklig. Jag dippar väldigt hårt, men jag kan också känna en enorm passion för att leva, njuta och älska. Att kunna bli jävligt ledsen och arg, kränkt, är en sida av euforin. Man måste få båda sidorna. Jag har något radikalt motstånd mot att fastna i skiten.

– När jag tänker på de där jobbiga barndomsbilderna, med panikattacker och sådant, så minns jag, mitt bland alla hemskheter fantastiska människor och enorm kärlek. Jag var skräckslagen men samtidigt var jag en tokunge också som gjorde allt för att synas.

– Från skolan minns jag en svensklärare på gymnasiet som, utan att jag fattade varför, lotsade mig genom allt. Hon såg mig som jag var.

– I mitt liv har det funnits väldigt få riktiga svin. Både när det gäller relationer och när det gäller folk som jag stöter på. En del människor har varit idioter, men? varför ska man hetsa upp sig över det. Det är det första man får lära sig när man blir människa – att det finns idioter.

Vad var det som hände, då när du mådde dåligt?

– Det tråkiga var att jag var väldigt rädd. Det förvärrades under min barndom. Det har med saker i min familj att göra, saker som jag inte vill gå in på. Mina föräldrar var underbart rara människor men också ängsliga, och det där smittade av sig på mig. När det var som värst så ville jag inte gå ut och jag ville inte att min mamma skulle gå hemifrån. Jag fick hjälp, av Erikastiftelsen som är en barnpsykiatrisk institution.

Kan du, som vuxen man, få glimtar av den här rädslan fortfarande?

– Ja. I bästa fall konstaterar jag bara att det är så. I perioder går jag i terapi. När det krisar till sig. Men det jag gör mest nu för tiden är att jag utnyttjar mina vänner. Genom att umgås med dem, bjuda hem dem på middag och prata.

Kommer rädslan någonsin på scenen?

– Scenen är en sorts arena som ska besegras. Jag tror att skräcken är en bild av en skräck – det är inte skräck egentligen. Det är ju inte så mycket som kan hända när man står på scenen. Jag tror att det är en djupare sorts rädsla. Samtidigt är det en fantastisk känsla när man väl står där. Det är en euforisk känsla att vinna. En erotisk känsla. Enormt upphetsande. Nu har inte jag gjort så? Eller, jo det har jag? Jag har valt partners som även varit yrkesmässiga.

Du har alltså gått sängvägen i karriären?

– (Skratt) Nänä. Men... sängvägen är väl ingen dålig väg? Det är väl en väg det med. Jag har förälskat mig i människor som jag senare blivit kompanjon med. Eller tvärt om – förälskat mig i dem jag har jobbat med.

Finns det många brända broar i ditt kärleksliv?

– Några enstaka finns det väl. Men jag är inte så lagd åt det hållet. Kärleken är en sådan ömsesidig handling. Det är därför plattan heter ”Du får mig (om jag får dig)”. Finns inte ömsesidigheten så är det inte längre intressant. Då är det bara ”Jaja... ” Kärlekens sigill är brutet. Ur kärlek kan jag älska, annars är det inte intressant.

Du säger att varje gång du blir förälskad så är din intention att det här ska vara för evigt.

– Jaja. Varje kväll. Varje natt. Varje gång det händer något. Och det betyder inte att jag är så jävla promiskuös... För det är jag inte. Eller jo, det är jag faktiskt (stort skratt). Vad fan sitter jag och säger! I ögonblicket när man förälskar sig och börjar utväxla signaler, hela den motorn är helt förknippad med känslan att det här är för alltid. Att det sedan inte blir så är en annan sak. Man kan ha tröttnat redan på morgonen. Eller bara tjugo minuter senare. Men just då är det så. Jag kan stå och flirta med någon och så börjar man prata och plötsligt blir det fruktansvärt intressant med brädsegling. Eller primärvården i Kortedala. ”Så du jobbar där. Men på vilka avdelningar är du då? OK.” Det blir skitintressant. Där kan jag bara säga ja. Jag är en sådan som säger: ”Go for it!” så länge det går. Och jag tror inte att jag skadar någon på vägen.

Vad har du för sorts liv i dag?

– Det är ungefär ett sådant liv nu. Jag är singel och har ingen fast relation. Men det är inte så jag vill ha det. Det är lite en gåta varför det är så just nu. Jag försöker reda upp det. När turnén är över så känns det som om jag vill sluta med kringflackande och sådant. Från och med sommaren 1999 har det varit så. Då var jag i Malmö och gjorde ”Så vit som en snö”, sedan bodde jag i Göteborg, och sedan i Stockholm, och så turnerade jag?

Kommer ditt liv att förändras när turnén är slut?

– Ja, jag hoppas det. Jag har en plan för det. Mest när det gäller att få lite stadga i mitt personliga liv. Det är dags att börja jobba för att få ihop det.

– När det gäller jobb har jag alltid varit välförsedd. I höst går jag tillbaka till Dramaten. Och utöver världsskräcken och livsskräcken så orkar jag inte oroa mig över jobbet också.

Rikard Wolff

Ulrika Svensson