Startsidan / Wendela

”Jag vill ha en livskamrat”

Nunna på teve, mamma på film. Privat längtar Pernilla August efter en ny man.

Styling: Ehva Löpp Hår och makeup: Anna Frid Styling: Ehva Löpp
Hår och makeup: Anna Frid
Foto: Jan Danielsson

 Hon har varit mamma till Ingmar Bergman i ”Den goda viljan”, Darth Vaders mamma Smhi i de senaste Star wars-filmerna, Jesus mamma i den amerikanska TV-filmen ”Mary&Joseph”, och nu ska Pernilla August spela åttabarnsmamman den heliga Birgitta i en dramadokumentär i SVT. Men på Guldbaggegalan dök hon minsann upp som vamp à la Rita Hayworth.

Hej Pernilla. Är du trött på mammarollerna?

– Både ja och nej. Det är intressant med mammor, det är ju den rollen som upptar kvinnor största delen av tiden. Hela den här mammagrejen började med ”Den goda viljan”, sedan har mammarollerna fortsatt komma, och det kanske inte är så konstigt. Jag har ju varit i mammaåldern.

Är det du som är jordnära och helig eller är det omgivningen som har projicerat sina drömmar om den goda modern på dig? Inte minst manliga författare och manliga regissörer?

– Det kanske handlar om deras projiceringar som du säger. Vem vet.

– Jag har faktiskt funderat mycket de senaste veckorna på det här med att vara mamma. Jag är i en ålder där jag inte kommer att skaffa fler barn. Att vara mamma är ju en identitet ett tag, men det får inte bli det resten av livet. Jag har varit mamma väldigt länge, 17 år, och det har varit den ”personen” som blivit den viktigaste i mitt privata jag. Men nu är det dags att ta reda på vem som kan efterträda den där mamman. Det är dags att ta av sig förklädet.

– Alla ålderströsklar handlar ju om att hitta en ny sida av sig själv.

Du har aldrig spelat särskilt mycket på din sexualitet i dina roller, och du har inte heller gjort det i verkliga livet. Jag har hört från folk som gick på gymnasiet Södra latin i Stockholm med dig, att du var många killars dröm-flickvän. Du var naturlig, osminkad, jättesöt och hade sjuksköterskeklänning.

– Gud, det har jag glömt (skratt). Jag hade verkligen sjuksköterskeklänning. Jag undrar om jag har kvar den? Jag minns att jag bytte knappar på den. Min äldsta dotter kommer att skratta åt det här, hon har en betydligt mer anarkistisk stil.

– Det är väldigt roligt att höra att det var några killar som la märke till mig, för vad jag minns var jag helt osynlig de där åren. Jag var väldigt blyg.

Det var en lite annan tid än i dag, när vi har utseendefixeringen och den hårda sexualiseringen av unga tjejer. Hur reagerar du på det, du som har tre flickor?

– Det är fruktansvärt. Och vi vuxna kvinnor har ett ansvar. Jag blev så lycklig när jag var och såg filmen ”Timmarna” och såg Meryl Streep: ”Nämen, hon har inte lyft sig!” tänkte jag.

– Som jag har längtat efter att se det: ”Kan inte någon våga, kan inte någon låta bli, så att vi kan få komma efter, så att vi kan få slippa. För våra barns skull, för våra tjejer.”

– Bara den tanken är ju egentligen helt absurd. Att man skulle behöva be om att få slippa. Som om man en dag skulle vara tvungen att lägga sig där under kniven för att duga, för att få vara med. Jag kan inte riktigt förstå hur vi har hamnat i det här hemska läget, vi kvinnor. Männen blir ju bara ballare och ballare ju äldre de blir, och får fler och fler barn. Jag har hört min dotter berätta att det finns killar som säger till sina flickvänner att de betalar nya silikonläppar och nya tuttar.

Vad är det som har fått stå tillbaka i ditt liv? Vad är det du vill göra nu egentligen?

– Jag längtar efter sammanhang, jag längtar efter att hela jag får vara med, alla sidor av mig, inte bara skådisen Pernilla. Skådespelarrollen är ganska kvinnlig: man levererar, man får fina roller. Jag längtar efter att skapa själv, inte nödvändigtvis att vara regissör, men att vara med i hela processen, från idé till att det blir en föreställning eller film. Det skulle jag vilja komma vidare med.

Du hade ju ett filmprojekt om terroristen Ulrike Meinhof. Vad hände med det?

– Det har tyvärr inte blivit av, och det är jättesynd. Allt var nästan klart, vi var två veckor från startskott, det var nästan rollbesatt.

– Det blev kanske för oroligt och farligt att göra film om en terrorist? 11 september gjorde inte saken lättare. Ulrike Meinhofs historia kommer att berättas en dag, men det var väl inte läge än.

– För mig känns det ändå inte misslyckat. Jag fick så mycket av att arbeta med det här projektet. Det är fem år sedan jag började med det, jag låg i skilsmässa från Bille och mitt självförtroende var nere i fötterna. Att bara få upp den här idén till mun och våga tala för den var ett stort steg då. På de första mötena filmgruppen hade fick jag tunghäfta.

Att du just i ett sånt livsläge, när du är helt under isen, kommer på att göra en film om Ulrike Meinhof, av alla människor, kan väl inte vara en slump? Det var väl också en del tillbakahållen aggressivitet som fick ett konstnärligt utlopp?

– Nej (skratt) det kanske inte var en slump.

Blir du någonsin riktigt förbannad?

– Nej, jag är rätt dålig på det, men jag tycker det är mycket en myt också. Jag har gått omkring hela mitt liv och tänkt ”jag kan inte bli arg, jag kan inte bli arg”. Men varför ska jag bli arg om jag inte är arg? Nu kan jag känna att jag inte är rädd för att säga vad jag tycker, det är viktigt.

Men om man är i en situation där man blir illa behandlad och alla andra tycker att man borde bli arg och man ändå inte blir det...har det hänt dig?

– Jo, men man kan inte bli något man inte är. Även om mina barn faktiskt har lärt mig att bråka. Nu kan jag få såna där totala urladdningar, jag har flippat ur totalt några gånger. Men jag tycker inte att det ska vara en merit att kunna bli arg, det finns arga människor så det räcker. Det viktiga är att man känner efter vem man själv är.

Du har byggt hus på Österlen, och där har du din mamma och pappa, kollegor och vänner, och så din första man, författaren Klas Östergren.

– Ja, det är jätteroligt. Han har ju ny familj. Det funkar jättebra mellan oss, och något jag verkligen längtar efter är att få jobba med Klas, med hans texter. Han är en fantastisk författare.

Din andra man, regissören Bille August, vad har ni för relation i dag?

– Den är okej. Han lever sitt liv och jag lever mitt liv.

Han väntar, 54 år gammal, sitt sjätte barn med en ny kvinna, Sara Maria Maltha, 30, också hon skådespelerska.

Du verkar ha kommit stärkt ur relationen till Bille August?

– Ja, men det har varit ett par tuffa år. Nu känns det väldigt bra, och tjejerna har ju blivit större.

Bille August gav ut en bok efter skilsmässan, där han talar mycket öppenhjärtigt med den danska journalisten Helle Rotboll Carl, bland annat om sin ständiga otrohet, som han sedan gått i terapi för att komma tillrätta med. ”En förförares bekännelser” heter boken och han säger bland annat om äktenskapet med Pernilla August: En tid var jag förälskad i den kvinna jag har älskat mest. Henne missbrukade jag grovt i knappt två år. Jag missbrukade hennes förtroende, ömhet och omsorg. Jag hade andra kvinnor och det gjorde henne fullständigt schizofren eftersom hon har god intuition och var mycket misstänksam.

– Jag vill inte kommentera den där boken överhuvudtaget, säger Pernilla och ryser till. Jag är mycket mer rädd om min integritet än vad jag har varit förr. Det finns roligare saker att prata om.

Det är lite svårt att undvika, eftersom det är din senaste, kända, relation. Sen vet man ingenting.

– (skratt) När jag gick hit hade jag inte en tanke på honom. Jag bara tänkte på vad jag skulle säga om heliga Birgitta. Då är man i alla fall färdig med relationen.

Det är inte så att du har träffat någon?

– Nej! (skratt)

Du håller inte för uteslutet att du k a n träffa någon?

– Tänk om man gjorde det! Tänk om man hade stängt dörren totalt? ”Jo, förstår ni, nu är det såhär att jag har bestämt att resten av mitt liv ska ägnas åt konsten” (skratt). Nej, men det är väl klart att jag tror på kärleken, och jag hoppas absolut att jag kommer att träffa nån, men... jag vet inte riktigt hur man gör längre.

– Jag har varit så fast i bilden av äktenskapet, bilden av familjen, och tyvärr kan jag säga att jag tror att det har förstört mycket av mina relationer. Stora familjer och mycket mat och allt det där, det är ju jättekul och det har ju funnits goda perioder när det var jättehärligt att alla var samlade. Men den här bilden har legat emellan mig och dem jag levt med. Hur det borde vara, hur jag drömmer om att det ska bli, har varit starkare än att vara närvarande i det som är.

– Nu önskar jag att jag kunde få leva bredvid en man, en livskamrat. Jag hoppas att det inte är en dröm, att livet har lärt mig att vara en hel människa i en relation och att inte ramla in i alla de där rollerna som jag har gjort tidigare.

Åsa Mattsson
Senaste TV-klippen
Följ wendela
Om Aftonbladet