– Jag dämpade min ångest - med smärta

Läsarnas berättelser: Därför skär vi oss i armar och ben

RELATIONER

Hej,

Vill bara dela med mig utifrån egna erfarenheter. Var under en lång period väldigt deprimerad och led av ångestattacker som bara kunde dämpas med känslan av smärta. För att uppnå den skar jag mig själv ofta på armar och ben med en brödkniv, på något sätt blev jag lugn av att se att jag kunde utstå smärtan, och att jag kunde trotsa mina egna instinkter.

Efter stor hjälp från ungdomspsykiatriska avdelningen i Uppsala och regelbunden terapi blev jag fri från ångesten och därmed behovet av smärtan. Om hjälpen finns, om man kan få känna att det finns någon där som hjälper dig igenom det svåraste, kan man bli fri. De flesta förstår att detta är ett rop på hjälp, men inte att ärren aldrig är värst på utsidan... TACK för att ni uppmärksammar problemet!

En flicka

Hej!

Jag är inte någon ung flicka, men jag är mamma till en tonårsdotter som skär sig för att dämpa ångesten.

Det jag skulle vilja berätta, är att det inte alltid är lätt som förälder att se varningssignalerna. Den uppmaning som säger att vi föräldrar måste se våra barn innan det händer något är visserligen befogad, men det är inte alltid man kan göra något ändå.

Min tonårsdotter är 17 år och har nyss avbrutit årskurs två på gymnasiet på grund av de problem hon har.

Vilken chock jag fick när jag i höstas blev uppringd av kuratorn på den gymnasieskola min dotter gick. Denna berättade att min dotter sedan en tid skar sig själv på underarmarna, och att skolan nu satt in psykolog- och kuratorshjälp samt tagit ifrån henne de verktyg hon använde. Plötsligt förstod jag varför min dotter alltid gick omkring med långa, slafsande ärmar hemma. Och hur många gånger hade jag inte frågat henne ”Varför kavlar du inte upp ärmarna? Det ser så slarvigt ut när du går så där, ärmarna hänger i maten, kan du inte snygga till dig?” och så vidare. Om jag ändå hade vetat eller anat...

Min dotter fick rätt bra hjälp redan från början, och det är väl en av de saker jag är mycket tacksam över i nuläget.

?.

Nu har min dotter fått ett alldeles utmärkt fosterhem hos en ung familj i Uppsalatrakten. De har en lantgård och tar väl hand om henne, släpper henne inte ur sikte ens för en minut. Hon fortsätter att skära sig om hon kommer åt, men om inte det går, så matvägrar hon, tvångsmotionerar, vägrar dricka eller något annat. Hon måste i alla fall göra något för att dämpa ångesten inombords.

Det värsta som hände var att vid utskrivningen från sjukhuset, satte man ut hennes antidepressiva medicin.

Då hade hon bara ätit den några veckor, och ännu inte fått full effekt av den.

?

En annan sak som jag funderat mycket över, är att varför fick inte jag något stöd eller någon hjälp i allt det här? Jag är ensamstående och har vårdnaden om hennes lillasyster som är fem år. Jag är funktionshindrad och har färdtjänst samt vissa insatser från hemtjänsten (handling). Min yngsta dotter har celiaki och ADHD/Damp. Hennes pappa har Aspergers syndrom, och något socialt kontaktnät har jag inte.

?

Ja, detta var några tankar kring det här med flickor och självstympning. Självklart måste vi föräldrar ”se” mer än vi kanske gör, men då måste också samhället kunna tillhandahålla hjälp när man behöver det. Inte bara till offret, utan till hela familjen. Trots allt skall det väl ändå finnas något att komma tillbaka till, när min dotter en dag blir hel igen.

Tack för ordet!

Ann-Katrin

Hej jag är en tjej på 18 år.

Förra valborg försökte ja ta mitt liv med att skära mig i handlederna... Jag kommer ihåg att ja var ute me några kompisar på kvällen sedan hade ja bara dragit där ifrån vid elva tiden tror jag.

Kom hem å hitta en kniv å då hade jag druckit lite grann, jag hade haft dessa tankar sedan många år tillbaka..

Jag kommer ihåg att min kompis höll på att ringa hela tiden men ja klickade bort henne ett antal gånger! Tillslut svarade jag och då hade hon fattat att det var något fel.

Så hon ringde upp en polare till mig som ringde vidare till min brors kompis som senare kom och hämtade mig det var ingen rolig upplevelse. Åkte till sjukhuset och fick sy. Jag kände skuld för vad jag hade gjort och skämdes en hel del eftersom jag hade tänkt att i morgon lever ja inte och då blir allt bra men så gick det ju inte till.

Jag har min kompis att tacka för att jag lever i dag!

Hej!

Såg er artikel om unga flickor som skadar sig själva... Jag faller nog in inom den kategorin.... Jag är nyss fyllda 18 år och bor i en medelstor stad i Sverige i en ganska välbärgad familj. Är elitidrottare och tränar upp emot 1000 timmar per år. Är väl en till synes utifrån väldigt trevlig, glad och positiv tjej som är omtyckt av många. Men den mörka sidan av mig är att jag skadar mig själv. Anledningen till att jag gör det är att jag har känslor inom mig som bara väller över. Det känns som om man exploderar nästan och för att lätta på det trycket så skär jag mig eller ibland bränner jag mig också. För två år sen, ganska exakt, så blev jag våldtagen av två män på vägen hem från en fest. Det är väl den stora anledningen till att det är som det är. Först nu har jag börjat prata om det, först gick jag till skolkuratorn och blev därifrån slussad vidare till BUP. Men nu när jag fyllt 18 så ska jag börja gå hos vuxenpsykiatrin istället. Livet är ett helvete just nu. Jag tror jag hade varit död för längesen om jag inte hade idrotten, den betyder oerhört mycket för mig, den håller mig vid liv. Jag har försökt ta mitt liv en gång också, la mig på ett tågspår och somnade, berusad, och vaknade fyra timmar senare vid liv. Vet inte om jag är glad eller ledsen över det.

Have a nice life!

Jag tycker att skolan mfl gör otroligt fel när de drar in psykologer mm för att hjälpa unga flickor. Det är ett faktum att mellan 12-16 år mår undomar speciellt tjejer dåligt. Och i de flesta fall är det inget allvarligt innan de vuxna över reagerar helt otroligt och då drar in psykologer och tabletter mm. Jag är nu 20år men har mycket erfarenhet av detta, jag personligen och mina vänner hade klarat den tiden mycket bättre om vi bara hade kunnat gå till kuratorn när vi kände för det och prata lite om allt som hände, UTAN att föräldrar, lärare, psykologer pch mediciner skulle dras in!!

Man borde lugna undomarna och säga att det faktiskt ordnar sig ist för att tala om att de är psykiskt sjuka mm.

Är det ingen vuxen som minns hur det kändes i tonåren? Det är en tuff period alla människor går igenom, inte konstigt att man mår dåligt!

Hej aftonbladet, jag är en anonym kille på 22 som vill berätta lite om varför jag brukade skära mig i armarna när jag var ung. Jag skar mig regelbundet i armarna mellan jag var 16-18. Varför? Enkelt... Jag ville ge igen på min farsa. Min farsa behandlade mig djävligt illa på den tiden, men jag visste att han faktiskt tyckte om mig och egentligen ville mig väl. Så genom att skada mig själv såg jag hur han led och jag njöt av det för jag hatade honom så mycket då.

Tycker det är lite synd att ni är så focuserade på tjejer som skär sig i armarna.

Anonym

Jag mår dåligt, faktiskt.

Det värsta är att ingen kan hjälpa mig längre.

Ringde Bris en gång, men då fick jag bara problem.

Det var ganska synd, för jag ville ha deras hjälp.

Varken klass, lärare eller sjuksyster kan hjälpa mig.

Det var ett tag sedan jag skar mig i handleden just, men mina armar skär jag fortfarande i.

Det är som en slags berusning.

All den psykiska smärtan försvinner för några sekunder, och ersätts med fysisk smärta.

Det började för fyra år sedan ungefär, lite mindre.

Jag mådde så dåligt att jag skar mig, visste inte varför.

Men sedan fortsatte det.

Jag tänkte att jag kunde kontrollera det, men det kunde jag inte.

Det blev som en drog för mig. Något jag inte kunde vara utan.

Det insåg jag då jag var tvungen att skära mig för att kunna sova.

Det blev inte bättre av att byta skola. Det bara fortsatte.

Men jag slutade skära mig lika mycket, och på handlederna.

Nu skär jag mig bara ibland, på armarna.

Senast för en vecka sedan.

Anonym