– Jag sa nej tack till diCaprio

Nu talar violinisten Linda Lampenius ut om miljonskulderna, Hollywoodlivet och den tuffa uppväxten som underbarn.

1 av 4 | Foto: Maria Östlin
Visa i midsommartid… Liksom Näcken förför stjärnviolinisten Linda Lampenius publiken med sin förtrollande vackra musik.
RELATIONER

Linda Lampenius är violinisten som kastade kläderna under en Björn Borg-modevisning i Stockholm. Snart blev hon Playboymodell, umgicks med världskändisarna och fick göra en huvudroll i den amerikanska succéserien ”Baywatch”. Men det är få som känner till hennes bakgrund som en av Finlands mest framstående violinister.

Linda växte upp i en av grannlandets kändaste teaterfamiljer där föräldrarna, regissören Börje Lampenius och skådespelerskan Ulla Eklund, tidigt insåg sin dotters talang för artisteri. Redan som treåring debuterade hon med föräldrarna på scen och vid fem års ålder hade Linda börjat sin stenhårda utbildning som violinist.

Ingmar Bergman har kallat dig för ”underbarn”.

– Nja. Han såg mig som fem-åring när jag medverkade i ”Hårda tider” med Svenska teatern. Vi gjorde ett gästspel på Dramaten och efteråt gick han fram till min mamma och sa: ”Gud, vad den lilla flickan är begåvad hon levde sig verkligen in”.

Din barndom var inte som andras?

– Nej, jag kände att jag behövde motsvara något som jag inte kunde klara av. Jag har exempelvis aldrig haft ett riktigt sommarlov. I stället fick jag åka från det ena violinlägret till det andra. Vi var bara inomhus och övade hela dagarna. Vi skulle bara spela och det fanns sällan tid för något annat.

Hur känns det att dina föräldrar har pushat dig så hårt?

– Det var inte mina föräldrar. Jag var tre år när jag självmant gick upp på scen. Det var mer min lärare, men hans enda uppgift var att göra mig till en duktig violinist. Det var en tuff skola och han krävde perfektionism av ett barn.

Det låter som du förlorade din barndom?

– Inte riktigt. Jag förlorade en normal barndom, och det är först nu när jag har passerat 30 som jag förstår det. Jag träffade idrottspsykologen Åke Fjellstöm som berättade att det är exakt samma sak med elitidrottare. Du tappar ditt sociala liv, att kunna umgås med människor och när du har ett förhållande så klarar du helt enkelt inte av det heller.

Märkte du det när du inledde ditt första förhållande som 19-åring.

– Ja, det höll visserligen i sju år, men han var helt fel typ. Jag har alltid fastnat för hårda och farliga killar.

Jag hörde att du blev slagen?

– I ett förhållande blev jag regelbundet misshandlad. Han var oerhört skicklig på att bryta ner mig mentalt. Det pyskiska våldet är alltid värst och jag vågade inte göra något. Jag tappade hela mitt liv när han kontrollerade mig på det sättet. Ingen man får knäcka mig igen.

Hur kom du ifrån mannen?

– Det slutade med att jag bara stack. Jag rymde och flydde till min bror. Sedan dess har jag bara sett honom vid två tillfällen. Han såg aldrig mig, så jag bara vände på klacken och gick iväg.

Varför har du fastnat för sådana killar?

– Jag tror det beror på den bilden jag har av av män. Min fiollärare hade alltid så höga krav på mig och jag gick i en sådan sträng skola, ja det var nästan rysk stil på det om du förstår vad jag menar. Jag umgicks mer med honom än min pappa, så han blev min manliga förebild. Jag tror att jag alltid har sett män som stränga och hårda.

Ditt stora genombrott i Sverige kom som baddräkts-modell för Björn Borg.

– Jag gick in i en baddräkt på NK i Stockholm och spelade violin. Det blev enormt uppmärksammat och vips så fick jag var med i designern Jean-Paul Gaultiers MTV-show ”Eurotrash”. Strax efteråt blev jag kontaktad av Andrew Loyd Webber och fick vara solist i hans ”Metal Filharmonic”. Det var helt otroligt häftigt. I publiken satt bland andra Rowan Atkinson, Steve i Backstreet Boys och operastjärnan Kiri te Kanawa.

Och sedan bar det av till Los Angeles?

– Jag blev ivägskickad av en finsk veckotidning som betalade allt.

– Det var under Oscarsgalan 1997. När jag gjorde entré under efterfesten på Beverly Hills Hotel hoppade hela kändispressen till till min stora förvåning. Jag var blond, spelade fiol och var från Europa. Helt annorlunda och journalisterna blev helt tokiga.

Du bestämde dig för att stanna?

– Det gick alldeles för snabbt och egentligen blev allt så fel. Hemma i Finland hade jag arbetat som förste violinist på Nationaloperan i tre år. Jag trivdes, men hade mitt jobbiga förhållande, och det var mest det som jag kände att jag ville komma ifrån.

Din politiska karriär kom i skymundan.

– Ja, jag blev invald i Helsingfors stadsfullmäktige där jag var ledamot för Svenska Folkpartiet. Jag skulle ha arbetat med kulturfrågor, men min suppleant fick ta över. I dag har jag faktiskt fått ett politiskt erbjudande igen, vad kan jag inte säga.

Du stannade i USA ganska länge?

– Ja, i över ett år. Jag fick kontakt med ett amerikanskt managementföretag som ville lansera mig. Jag minns att de hade sitt kontor i samma hus som modellagenturen Elite, så jag blev övertygad om att de var seriösa.

Men de var skumma typer?

– Ja, de föreslog att vi skulle plåta mig, men hade inte ens någa fotografer. Så de började bläddra i telefonkatalogen! Av en slump tog de en tjej, Alison Reynolds, som plåtade störtsnygga bilder på mig. Sedan visade det sig att hon var nära vän med Playboyägaren Hugh Hefner. När han fick se bilderna erbjöds jag ett ”celebrity cover” direkt.

Du blev utvikningsbrud?

– Nja, inte riktigt. Som vanlig Playmate är du bara med inne i tidningen. Men jag fick göra omslag och det som exempelvis Cindy Crawford, Naomi Campell och Latoya Jackson har gjort innan mig. Folk fattar liksom inte varför jag ställde upp, men för mig var det bara prestige. Jag fick vara omslag till ”Music issue” i april 1998. Året innan var det gruppen Kiss. Det kändes stort och jag var så stolt.

Och så flyttade du in på Playboy Mansion.

– Ja, det var en fantastisk tid. Hugh Hefner är helt annorlunda än den bilden man ser av honom i tv och tidningar. Jag fick bo i ”bedroom number 3”, ett rum som hans två söner Marston och Cooper hade haft tidigare. Han tog hand om mig som en dotter och var så rar hela tiden.

– Jag uppträdde på hans privata fester hela tiden och när han fyllde 72 ville han att jag skulle framföra ”Happy birthday” för honom, precis som Marilyn Monroe hade gjort för Kennedy.

Stämmer det att Leonardo DiCaprio försökte ragga upp dig?

– Ja, men det var tidigare. På premiären av ”Titanic” i LA kom han fram och frågade om jag inte ville hänga med honom till hotellsviten på efterfest. Jag blev så paff att jag nästan blev oartig och svarde: ”Nej, tack, jag har en limousine utanför och en pojkvän som väntar hemma”.

Ångrar du dig?

– Nej, inte alls. När vi senare träffades på Playboy Mansion skrattade vi bara åt det där. Jag började nästan tycka synd om honom. Med ”Titanic” blev han världens störste skådis på så kort tid, men han är så blyg att han alltid är inringad av sina fem killkompisar. Det gick mycket rykten om att han var bög .

Du fick flera vänner bland Hollywoodstjärnorna?

– Ja, det låter ju lite som en klyscha, men det är ju som vilka människor som helst. Jag har träffat de flesta, allt från George Clooney till Cameron Diaz. Jim Carrey blev jag nära vän med.

Senare fick du också erbjudandet om att ta över Pamela Andersons roll i Baywatch, men tackade nej. Hur i hela helsinki tänkte du?

– Producenterna rök på mig under nyårsfesten på Playboy Mansion. De ville ha en ny och blond tjej efter Pamela Anderson, och det var jag. Jag minns hur jag skrattade när jag läste manuset. I en scen skulle jag och David Hasselhoff hoppa studsmatta mage mot mage och sedan skulle vi vara på ett spa där det skulle bli lerbad, ångbastubad och ”hot kisses”. Nej tack, tänkte jag. Inte den där Hasselhoff !

Men du tog rollen?

– Jag var i Monaco på efterfest i ett hotellrum. Jag hade druckit champagne och var fnittrigt småberusad när jag ringde producenten och sa att Hasselhoff var för gammal för mig. Sedan begärde jag dubbelt gage och krävde att jag skulle få spela violinist och inte badvakt innan jag lade på luren. Det roliga var att de gick med på allting.

– Jag fick till och med spela mot en yngre och betydligt snyggare kille, haha.

I USA gick du under namnet Linda Brava, varför?

– Det var mina managers som tyckte att det passade bättre. Lampeeeeenius låter ju inte så bra på engelska, haha.

Dina managers blåste dig och du stämde dem.

– Efter ett år gjorde jag det. De hade inte gett mig de pengarna som jag skulle ha. Jag är 100 procent nöjd över stämningen, men efter det blev jag själv stämd för förtal för något jag sagt i en finsk veckotidning våren 1998, så jag får egentligen inte prata om det här. Men de stämde mig på 56 miljoner dollar. Kan du fatta vad mycket pengar det är?

Nu säger uppgifter i pressen att du är fattig som en kyrkråtta?

– Tidningsartiklarna har varit felaktiga. Mina rättegångskostnader under de här fyra åren har kostat tio miljoner kronor. Det har varit tufft, även om jag visserligen har fått väldigt bra betalt för många jobb. Men största delen har gått åt till att täcka skulden.

Så nu äter du bara gröt, läste jag?

– Nej, jag har faktiskt haft råd att tillsätta fiskbullar på min meny, haha. Nej, allvarligt, jag har fortfarande lån men jag klarar mig och har mycket jobb.

Många ser dig som en ”tutt-lisa med fiol”. Vad tycker du om den bilden?

– Sanningen kommer fram förr eller senare. Media gjorde aldrig något på mig när jag bara spelade fiol.

– Titta på sångerskorna Charlotte Nilsson eller Jill Johnsson, för dem är det okej att vara sexsymboler, men bara för att jag spelar klassisk musik ska det vara tabu att se bra ut. Men jag tycker faktiskt att allt är lite konstigt.

Hur då menar du?

– Jo, jag har grymma komplex för hur jag ser ut. Jag tycker inte alls jag är snygg. Men det tror jag i och för sig att de flesta tycker om sig själva.

Du har drabbats av ätstörningar i flera omgångar. Beror det på den hårda pressen du sätter på sig själv?

– Mmm, jag har alltid strävat efter att vara perfekt. När jag flyttade till London 1999 var jag så deprimerad och kunde inte äta någonting alls. Som tonåring led jag också av anorexi, och tiden efter att jag hade levt i USA tappade jag kontrollen och kände mig olycklig, vilket i sin tur ledde till bulimi.

Du stoppade fingrarna i halsen?

– Ja, jag tröstade mig själv genom att äta. Sedan får du ångest och för att återfå kontrollen ser du till att få upp allt igen. Att bo på lyxhotell efter lyxhotell utan sällskap var ensamt. Att jag fick bulimi var inte så konstigt.

Hur mår du i dag?

– Mycket bättre. Att jag flyttade till Sverige blev min räddning. Min tillvaro har stabiliserats och nu känns det bara som om jag vill leva livet på nytt. Det är också skönt att ha lämnat Finland. Där kunde jag knappt gå utanför dörren innan jag blev igenkänd. Folk ringde till och med skvallertidningarna och berättade vad jag handlade för mat.

– Här finns det fler kändisar och allt är inte lika hysteriskt.

Hur lever du nu?

– Jag flyttade till Stockholm den 7 augusti 2002. Nu bor jag i Nacka där jag har en lägenhet. Jag trivs jättebra i Sverige, men söker en lägenhet som ligger mer centralt.

Hur går arbetet?

– Bra. Just nu arbetar jag både i studio och gör en hel de liveuppträdanden. Jag spelade på den svenska nationaldagen den 6 juni i Dalhalla i fjol. Då kände jag mig stolt. Det är några utlandsjobb inplanerade också, men det är ingenting som jag får prata om just nu.

Linda Lampenius

Daniel Nyhlén