Startsidan / Wendela

Vad tänkte du när din mamma dog, Mona?

– Jag har tänkt på hur mycket hon ställde upp för mig och mina barn och mina syskons barn

HAR LÄRT SIG MYCKET Mona Sahlin har ett starkt minne från Fadime Sahindals begravning. ”En bild som sitter kvar är hur jag sitter på ena sidan av den vita kistan med talmannen och kronprinsessan ... och var inte ÖB där? Och på andra sidan sitter Fadimes familj, svartklädda kvinnor och deras skriande gråt som ekade. Där satt vi, två världar som tittade på varandra: oj, finns ni också?” berättar Mona Sahlin. HAR LÄRT SIG MYCKET Mona Sahlin har ett starkt minne från Fadime Sahindals begravning. ”En bild som sitter kvar är hur jag sitter på ena sidan av den vita kistan med talmannen och kronprinsessan ... och var inte ÖB där? Och på andra sidan sitter Fadimes familj, svartklädda kvinnor och deras skriande gråt som ekade. Där satt vi, två världar som tittade på varandra: oj, finns ni också?” berättar Mona Sahlin. Foto: STEFAN JERREVÅNG
Mona Sahlin åtta år gammal i sin skolklass.   Mona Sahlin åtta år gammal i sin skolklass. Foto: privat

För sju veckor sedan såg Mona Sahlin sin mamma dö. Döden är hon inte rädd för. Inte sedan hon förlorat ett barn.

– Men tankarna efteråt är annorlunda än vad jag hade trott, säger hon när vi sitter i hennes rum i Rosenbad och reder ut frågorna inom henne; vad är viktigt i livet, väljer jag rätt? Vad är en mamma, en familj, vad betyder rötter?

Och hur kunde Fadime ha räddats?

Den politiska fråga som engagerar Mona Sahlin mest som demokrati- och integrationsminister är den som mordet på Fadime handlar om. Fadime vars kärlek till mamma ledde till mordet.

Allt hör ihop.

   

 

Vilka tankar har du haft inför att förlora din mamma?

– Eftersom jag har förlorat ett barn har tankar om döden alltid varit närvarande, och inte bara på ett obehagligt sätt. Om du förstår.

Nej?

– När Johan dog slutade jag vara rädd. Han dog oväntat vid ett års ålder av en hjärtsjukdom. Dit han hade gått, varför skulle jag vara rädd för det? Han har inte upphört att finnas till. Jag var ledsen, livet hade blivit annorlunda. Men döden var något jag måste förhålla mig till.

– Att förlora sin mamma är något de flesta kommer att ställas inför. Ändå var tankarna efteråt annorlunda än vad jag hade trott. Så det går aldrig att förbereda sig helt.

Vilka tankar har du haft?

– Jag har tänkt på hur mycket hon ställde upp för mig och mina barn och syskons barn. När hon var i den ålder jag är nu. Och jag tänker: Skulle jag göra det? (ler) Jag reflekterade inte över då hur mycket hon måste ha lagt åt sidan.

– En annan tanke jag haft är: Nu är jag äldsta kvinnan.

Klanens äldsta kvinna?

– Ja, jag har inte tänkt på vad det betyder. Jag gick på bio med mitt syskonbarn och tänkte: Okey, nu finns inte farmor, nu är det ... tant Mona. Med skräckblandad förtjusning tänkte jag på det. Hur kommer de att minnas mig?

Varför tror du inte människan har en själ?

– Jag är inte religiös i den bemärkelsen alls. Under de sjutton år som gått sedan Johan dog ... det närmaste jag kommit är att Johan finns. Han finns, så länge vi som lärde känna honom pratar om honom. På något vis ingår vi alla i ett kollektivt minne. Så länge de vi gjort avtryck i finns kvar på jorden.

Hur närvarande är Johan för dig nu?

– Det går inte en dag utan att jag tänker på honom.

Några dagar innan din mamma dog blev du påkörd, vad hände?

– Jag fick en nackskada som i värsta fall är en whiplash, det vet jag inte än. Jag har ont fortfarande. Sjukgymnasten har ordinerat vissa rörelser som jag ska göra, i bästa fall klarar ryggen att tänja ut sig.

Hur gick olyckan till?

– Jag stannade vid ett obevakat övergångsställe när jag kom på Ringvägen från Södersjukhuset. Jag tittade bara på den äldre kvinnan som skulle över och en bil körde in i mig. Han tryckte på fel pedal, sa han.

Vad sa han när du klev ut?

– Ja, det var ju inte så här man hade tänkt att träffa ett statsråd första gången, sa han. (skratt)

Hur var din mammas liv?

– Hon födde fyra barn, sedan ville hon jobba. Hon var många år på Blindas förening, som det hette då. Ute på Beckomberga fanns en kiosk som kom att bli en slags mellanstation för patienter som skulle slussas ut när de stora institutionerna stängdes. Det var min och syskonens uppväxt: sitta med på blindbingo och vara ledsagare på läger och så. Det har betytt mycket för hur vi tänker som vuxna. Till exempel att kunna förklara en vacker utsikt för en blind. Och att uttrycka känslor.

Vilka värderingar har du från mamma?

– Att bry sig om andra. Pappa jobbade på ungdomsvårdsskolor. Det fanns alltid, alltid andra människor runt oss som vi skulle bry oss om.

Vad sa din mamma när du var mitt i kontokortsskandaler?

– Hon var så fruktansvärt arg på alla och tyckte det var så orättvist.

Inga förebråelser?

– Nej.

Du hade en alltid närvarande mamma. Men det har inte du varit.

– Nej. Det är den eviga slitningen. Som jag tänker på ännu mer nu sedan mamma dog. Vill jag, är det roligt? Om man tycker livet är mäktigt så handlar det till slut om vad som är viktigt. Och lever jag så? Gör jag sådant som är viktigt? Eller retar jag upp mig på skitsaker som inte en käft minns efteråt? Det känns så knivskarpt nu.

Hur uppstod gapet mellan din mammas och din generation?

– Vi surrade om det, mamma, jag och min äldsta dotter som nu är 25. Och min dotter säger: ”Hur ska jag kunna jobba och ha barn? Det går inte.” Det är som om cirkeln slutits. Hon undrar det min mamma undrade över. Själv reflekterade jag aldrig. Jag födde barn, sedan har det löpt på. Men min dotter frågar sig; hur ska det gå?

Vad har hon fått det ifrån, att det inte går?

– Precis vad jag frågar mig. Det är kalla fakta: det är tuffare idag, högre krav, arbetsgivare drar sig för tjejer som har småbarn ... eller som förmodligen ska föda barn.

Psykologiskt anses mammor livsfarliga.

– Livsfarliga?

Alltså, hur mammarelationen är anses förklara hur en människa blir.

– Jag hade en tjejträff och vi talade mammor hela kvällen, det var mycket traumatiskt och dramatiskt, mycket ångest kom fram. Jag satt och tänkte att på något vis har jag aldrig flyttat hemifrån. Vi har bott nära varandra allihop, och haft sommarstuga ihop. Som en storfamilj. Vi har inga olösta konflikter. Jag hörde med förundran och sorg de andra tjejernas berättelser. Men du ställer så svåra frågor om sådant jag inte reflekterat över.

Ja, Göran Persson får inte de frågorna ... fast man vet ju aldrig, det kanske är relationen till mamma han pratar om med Erik Fichtelius.

–Hoppas det (skratt).

Har du tänkt på att det var kärleken till mamma som ledde till Fadimes död?

– Ja. jag har tänkt mycket på det. Så många runt Fadime är så sorgsna över det. Varför? Hon kunde inte hålla sig ifrån sin mamma, fast hon visste det var farligt.

Hur ofta tänker du på Fadime?

–Det är nog baske mig varje dag det också. Frågan om tjejerna, hedersmorden har blivit den fråga jag ägnar mig allra mest åt. Jag har fått fram 120 miljoner för att ordna de här skyddade boendena som det varit sådan brist på. Men – tänk på Fadime som dels älskade sin mamma så mycket, och också älskade friheten. Fast hon visste att bådadera var så farliga. Vi tänker nu om dessa flickor att vi ska gömma dem, skydda dem. Men sedan? Hur jobbar man för att de ska få ett liv – med sina familjer? Ny identitet är inte lösningen för alla.

Vad har du lärt dig efter Fadime?

– Fadime ruskade om oss i Sverige. Men egentligen är det kunskap vi har ... eller åtminstone hade. Vad familjen och banden bakåt betyder. Respekten för familjeband är något fint. När man sitter med kurdiska och iranska familjer som berättar om farfarsfar kan jag känna en oerhörd avundsjuka. Vilken kontakt har vi själva med vår tradition, vad vet vi om våra familjer?

Vad då för avundsjuka?

– Det finns ett lite töntigt ordspråk: Man behöver både rötter och vingar. Rötter kan tolkas som att man växer fast. Men rötter är också att få näring, från sådant som ligger under. Det blir jag avundsjuk på.

Hur kommer vi att minnas Fadime?

– Det hon kommit att symbolisera, hoppas jag. Kanske just hur viktig kärleken till mamma är – och friheten. Att tjejer banne mig har rätt till detta: mamma OCH frihet.

Vad minns du av begravningen?

– En bild som sitter kvar är hur jag sitter på ena sidan av den vita kistan med talmannen och kronprinsessan ... och var inte ÖB där? Och på andra sidan sitter Fadimes familj, svartklädda kvinnor och deras skriande gråt som ekade. Där satt vi, två världar som tittade på varandra: oj, finns ni också?

Kerstin Weigl
Senaste TV-klippen
Följ wendela
Om Aftonbladet