”Jag var rädd att inte bli älskad”

Hon har träffat en ny kärlek. Fått sparken. Trott att hon skulle dö. Dessutom har hennes okända pappa dykt upp. Allt hände på ett halvår. Nu berättar Birgitte Söndergaard om sitt turbulenta liv.

1 av 5 | Foto: Jan Danielsson
RELATIONER

Sannolikheten för att förlora jobbet, skilja sig, möta en ny kärlek, träffa en far man knappt sett och vara övertygad om att man ska dö i en flygolycka – inom loppet av ett halvår – den är inte stor. Men vad bryr sig verklighetens dramatik om det? Inte mycket, för precis det här har ju hänt Birgitte Söndergaard.

Att just hon ska spela den kvinnliga huvudrollen i ett av världens mest laddade dramer – Strindbergs ”Fröken Julie” – känns inte förvånande. ”Fröken Julie”, som handlar om den fina flickan som har en erotisk drabbning med sin fars betjänt, om svek, makt, separation och starka känslor, har likheter med Birgittes eget turbulenta liv. Premiären på utomhusscenen Lövteatern vid Tullgarns slott blir på midsommarafton, samma dag som pjäsen utspelas på.

– Alltihopa kommer att bli väldigt troget Strindberg, och vi kommer också att hitta en sorts ursprungskärna i den, lovar Birgitte när vi ses en blåsig eftermiddag på Stureplan i Stockholm.

Vad får du ut av att göra den här rollen just nu i ditt liv? Behöver du göra den?

– Jag tror att man öppnar sig för en roll, man är beredd. Jag kan säga att den här rollen stämmer i långa stycken med olika saker som jag själv kan uppleva. Man färgar alltid rollen. All teater har ju någon sorts terapeutisk funktion, både för en själv och för dem som ser och upplever det.

Du har på kort tid ryckt åt dig rätten att agera, och rätten att begära, precis som Fröken Julie gör. På kort tid har du skilt dig och träffat en ny man. Och mitt i det hela fick du kontakt med din biologiske pappa, som varit borta ur hela ditt 46-åriga liv.

– Det var han som tog kontakt med mig! Det är så märkligt. Det är många konstiga saker som har hänt mig under väldigt kort tid.

– Hux flux blev jag av med ett succéprogram, det hamnade på en annan kanal bara, mitt framför ögonen på mig. Det var bara – oj, hur gick det här till? Sen ska man skilja sig och träffa nån ny, och så ska man jobba med otroligt många olika saker. Och så kommer min pappa, som jag aldrig har träffat i hela mitt liv, mitt uppe i allt det här!

– Jag har inte träffat honom sen jag döptes. Jag döptes verkligen med pompa och ståt eftersom jag var katolik, och då var han med. Sen dess har jag inte haft nån kontakt med honom.

Hur kom det sig att ni äntligen träffades?

– Under tiden som jag gjorde ”Spårlöst försvunnen”, så blev ju det väldigt aktuellt eftersom jag hade exakt samma erfarenhet som alla som kom. Jag tänkte att det är klart jag ska söka upp min pappa nu, för jag såg ju hur bra allting blev och hur glada alla blev. Men samtidigt blev jag skiträdd: Tänk om det inte blir så för mig? Tänk om jag inte känner så här? Tänk om inte han..?

Men det underliga är att det är först när du slutar, eller blir fråntagen programmet, som han dyker upp? Vad tänker du om det?

– Ibland undrar jag om det här med tillfälligheter, eller om det finns någon mening med att saker och ting händer.

– Jag kan sätta mig ner och tänka: Vad vill det här säga mig? Vad är det meningen att jag ska lära mig? Varför ska jag råka ut för det här just nu? Någonting måste det ju vara, jag vet inte riktigt. Det är jättemärkligt.

Du höll på att dö nyligen också, eller du trodde i alla fall att planet du satt i på väg till hockey-VM i Finland skulle störta:

– Ja, det är ju inte klokt! Varför är det så dramatiskt? Efteråt var det folk som sa att det ”bara” var en ”go around”, men vi som var i planet och inte är experter på flygning, vi såg ju grantopparna rusa mot oss, kastade oss i armarna på varandra och trodde det var slutet.

– Det har hänt så mycket med mig som människa, bara det sista halvåret. Det är... bra för att jag hittar tillbaka till mig själv på många sätt, man måste ner i skiten och gräva lite.

– Man kan jämföra med jorden – den packas, packas stenhårt, sen måste man gräva och luckra upp så att det kommer luft och vatten, så att det kan växa. Det är säkert så för oss människor också.

Du hade precis skilt dig från Ulf Söndergaard, som du levt med i 13 år, när du träffade din nuvarande man Magnus Backlund. Det låter som om du drabbades av en stark förälskelse?

– Jag drabbades nog av ? väldigt mycket, tror jag. Jag drabbades av nånting som gjorde att jag var tvungen att tänka efter. Man kan välja bort väldigt många saker i livet, men man har också en skyldighet att ta ansvar för sitt liv och våga säga ja. Jag förstod att det här var allvar. Det var många som blev förvånade och chockade över det här med Magnus, men det är också många som sagt att de inte är ett dugg förvånade.

– Ibland får man sätta sig över vissa saker, man får rensa och fråga sig: Är det här viktigt? Ja, det är det, så det hamnar i den högen. Är det här viktigt? Nej, bort med det ... och det kan för andra människor vara det som borde räknas, och därför blir det så provocerande ... Men man får inte backa, man måste prioritera om och vända runt i den där jorden.

Jag kan föreställa mig att du reflexmässigt måste känt att det här orkar jag inte med, det är för tidigt att träffa en ny man?

– Ja, det är klart, man bygger sin borg. Jag tänkte att jag måste ha lugn och ro och vara ensam med barnen och satsa på jobbet ... men jag är en sån person att kommer jag till en gräns, då måste jag göra någonting.

– Jag tror aldrig mer att jag kommer att bli densamma som före det här turbulenta halvåret. Jag har lärt mig så mycket och jag är mycket mindre naiv än tidigare.

Så nu är det du och Magnus, och dina två barn och hans tre barn ...

– Ja, men jag bor kvar i den gamla våningen i Stockholm med mina barn, sen får vi se hur det blir i framtiden. Just nu vill jag ha så lite förändring som möjligt för barnens skull.

Chatta

med Birgitte

Söndergaard måndag

den 23 juni kl 11.30.

”Många konstiga saker har hänt under kort tid”

Birgitte Söndergaard

Åsa Mattsson